Går av som en handgranat inombords

falken

Sträckläser Håkan Laghers bok om Christian Falk, Quel Bordel. Tar väl en sådär sju timmar. Vissa meningar läser jag om igen. Vet inte varför den boken griper så tag i mig – eller det vet jag väl – men det finns en tyngd i kroppen när jag lägger den ifrån mig mitt i natten. Han var en komplex man och musiker; en kreativ, bitsk och kärleksfull strulpelle och… tydligen… missbrukare. Jag vet inte om det är ett bra grepp att låta ett 50-tal människor få komma till tals i boken. Ibland får jag känslan av amerikansk dokumentär, klipp klipp till nästa person, klipp klipp tillbaka till den första, och så en tredje… Å andra sidan är det just det här collaget av röster som tillsammans bildar en helhet, en helhet som inte känns varken överdrivet glamourös, inställsam eller taskig (sådär som just amerikanska musik- och filmdokumentärer brukar göra). Här känns det bara som ett ärligt försök att lägga pusslet av en tydligen rätt komplex man. Eller kanske inte mer komplex än nån annan, som en av hans döttrar enkelt konstaterar. Missbrukare är aldrig lätta människor att ha att göra med. Svårare än så är det inte.

Christian gick bort i cancer för fyra år sedan. Att läsa om hans sista tid, med slanghärvan till morfinpumpen under T-shirten, när han försöker tackla sina sista dagar med hjälp av hemvården, känns rejält just nu av personliga skäl. Hur skämten blir allt bistrare i dödens närvaro. Jag minns de som gått bort runt omkring mig – och de som kommer att försvinna en dag. Skiten tar ju aldrig slut. Cancer i hjärnan. I brösten. I underlivet. I lungorna. I magen. Den där jävla sjukdomen som bara tar och tar, vem som helst, och helt skoningslöst.

Finns en mycket bra film med Emma Thompson, Wit, som lakoniskt, avskalat och knivskarpt skildrar ett cancerförlopp i en människokropp. Jag såg den när döden var extra påtaglig i min närhet för några månader sedan. Grät så det skvalade. Fruktansvärt bra film dock. Se den! Ligger nog kvar på HBO. Inget sentimentalt dravel. En smart film. Humoristisk. Och går av som en handgranat inombords.

.

Marc Ribot i Köpenhamn igår och ikväll, på jazzstället Montmartre. Jag var som vanligt sent ute och missade den där lilla detaljen med biljetter. Well, well… Byen ligger där den ligger och Ribot finns på spottan. Man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag har våren, jag har frisk luft, olästa böcker och en sketalång lista med måsten. I will be fine.

.

Det finns två bra grejer med Lillhålan där jag bor; havet och fotosatsningen på gallerier och muséer. Varje år anordnas numera en internationell fotofestival, ett evenemang som jag dessvärre inte går helt igång på, den tycks riktad mer mot fotografer än fotointresserade. Fint så. Men det fokus på fotografi som börjat genomsyra orten alltmer gillar jag. Var och varannan månad dyker det plötsligt upp nåt, en liten teaser, en oväntad utställning på nån husvägg eller i nån skogsdunge… det anordnas föreläsningar och mindre evenemang året om som man kan hugga in på. De senaste större temautställningarna på Lillhålans stadsmuseum har varit av världsklass. Jag känner mig bortskämd.

kasernplan tyghuset

Igår, tidig fredag eftermiddag. Ett stilla vårregn ute. Inte en käft på gatorna. Den gamla kasernplan med den vackra tegelbyggnaden. En utställning med foton från Algeriet 1957-1960. Kanske inte det roligaste, tänker du. Men bilderna är tagna av en världsberömd snubbe, forskaren Paul Bourdieu. Och nu hänger de här, i Lillhålan. Alla som nånsin öppnat en bok inom ämnena sociologi, etnologi, kulturantropologi… you name it… har ramlat över honom. Ett tungt namn i den akademiska världen. Jag plöjde hans forskning under min utbildning, då för alla år sedan, och han var väl en av dem som fastnade, som kändes vettig. Politiskt och verklighetsmässigt förankrad.

Så jag närmar mig huset där hans bilder nu finns utställda. Tänker att där finns nog inte en käft så här dags. Jag har fördomar såklart. Jag tror att Lillhålan nog knappast är platsen där nån intresserar sig för Bourdieu. Jag kliver in, konstaterar hur mycket jag älskar den där utställningsdoften… vet ni vad jag menar? Den där lukten av nymålade väggar, borrade hål i spånskivor, den lite svaga matta lukten av papper…? Den är så sval och fin, den där doften. En sval och fin doft av förväntan. Stillsam förväntan.

inne

Det är en vacker utställningslokal. Ljuset är underbart därinne. På väggarna fotografier som legat bortglömda i 50 år. Bilder från fältarbeten. Många tagna mer som stöd för minnet än med tanken på att hänga i en svensk landsort, på en fotoutställning, flera decennier senare.

midi minuit

Jag som trodde jag skulle vara ensam får sällskap av fransktalande besökare. Bland annat en äldre man som går från bild till bild och högt och ljudligt berättar om sin tid i Alger vid samma tid som bilderna är tagna. Nu bor han i Skåne. Han blandar skånska, arabiska och franska. Talar om Camus. Berättar om soldaterna. Det fläktar till i Lillhålan. Jag ler inombords. Älskar när världen oväntat och plötsligt krymper till ett rum. Där jag får vara med.

modena kvinna

Bourdieu har, liksom jag, fegat många gånger. Smugit omkring i utkanten, stulit ögonblick av de han vill studera. Men det känns inte ett dugg spekulativt, inte tjuvaktigt. Bara nyfiket. Han är angelägen, Bourdieu, han vill verkligen komma innanför, förstå. Och stundtals glimrar det alldeles magiskt, man hör rösterna, känner lukterna och hettan. Tänker att: hur faaaan fick han till den där snygga kompositionen? Men jag tror inte han tänkte ett dugg på komposition i de där ögonblicken, han var en man som fotade för sin forskning. Och hade slumpartad tur. Som en tokig.

På hemvägen passerar jag ett gäng fåglar. Jag kan ju aldrig låta bli dem, ni vet. Får upp mobilen och knäpper av ett par rutor i duggregnet. När jag kommer hem kikar jag på dem. De ser ut som nån jävla Lerinmålning. Rakt upp och ned bara. Inget duttande och fixande och mixtrande. Bara knäpp – och så en målning! Slumpartad tur. Som en tokig.

som en jävla lerin

Jag har hämtat ut min bok om Christian Falk. Slänger mig i soffan och öppnar pärmarna. Börjar läsa. Sju timmar senare finns extra tyngd i kroppen. Bilder inombords som tumlar om, brokiga minnen från förr, tankar om det som passerat i mitt eget liv. Jag tar en sista titt på fåglarna och ramlar i säng.

Annonser

1 kommentar

Under Foto, Litteratur, Musik, Uncategorized

Gränslöst

Ideligen förlängs den där tillfälliga gränskontrollen mellan Danmark och Sverige med tre månader i taget. År efter år – faktiskt sedan november 2015. Att EU inte tagit fram stora ridspöet och smiskat skiten ur oss för längesedan är en gåta. ”Tillfällig”… my ass.

På regeringskansliets hemsida ligger en lång text om att den nuvarande gränskontrollen löper till 11 maj i år. De brukar byta ut det där datumet med jämna mellanrum. Flytta fram det lite. Bedömningen är att Sverige är hotat utifrån. Okay, fine. Men kan vi inte tala sanning istället? För hör och häpna – det finns ingen gränskontroll!

Men det viskas det inte ens om. Officiellt ska man minsann ha pass eller ID med sig när man reser mellan Skåne och Själland. Vid Hyllie station, strax utanför Malmö, ska man identifiera sig som tvättäkta fin männscha för att få resa in. Det uppmanas vi till via informationstexter hos polisen m.fl, i tidningar och inte minst på tågen som via speakerröster och displaytexter prånglar ut samma evinnerliga meddelande timme efter timme, dygnet runt, vecka efter vecka, månad efter månad. ”Var beredd med pass eller ID för nu blir det minsann gränskontroll”.

20151023_203917

Men det finns ingen gränskontroll.

För syns skull stannar alla tåg på Hyllie station fem minuter extra – innan de kör vidare in i Sverige. De som inte pendlar regelbundet sitter beredda med passet i handen och ser sig förvirrade omkring. Var är passkontrollörerna? Poliserna?

Allt är ett enda stort skämt och har så varit i många månader nu.

Men varför säger ingen nåt?

Nån som dock säger ett och annat om Sveriges roll i EU är författaren Ylva Nilsson. Hon har skrivit en bok om vårt eviga velande och konstaterar krasst: ”I Bryssel garvar de åt oss”. Under den här ledaren finns en inressant intervju med henne idag. Kolla gärna in den. Ni vet om att det snart är EU-val va? Inte för att nån tycks bry sig särskilt mycket. Allra minst våra egna ankor i den politiska plaskdammen.

 

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Eager Beavers

Tidigt om morgnarna möter jag systrarna Bäver. Gladbarska systrarna Bäver. Jag tror inte de är systrar – men nåt måste man ju kalla dem. Den ena talar med finsk brytning. Det är finska syster Bäver. Den andra är hurtigt uppländsk. Det är uppländska syster Bäver.

Gladbarsk, tänker du. Vad är det för ett ord?

Det är ordet man använder för att beskriva såna som systrarna Bäver. De ser barska och glada ut samtidigt. De går i bredd med varsitt par stavar. De motionerar. Tillsammans tror jag de klockar in på 200 kilo jämnt. När de går i bredd tar de upp hela gångstigen.

De ser mig, nickar barskt på håll. När vi närmar oss varandra brister de unisont ut i ett soligt uppländskfinskt: GOD MÅRRGÅNN!

I bästa fanjunkarstil liksom. Man svarar lydigt och lite skrämt: godmorgon! Men då har de redan stavat förbi. De verkar så glada. Glada och barska. Jag har mött dem på mina morgonpromenader nere vid havet i tre, fyra års tid. De går och går och tycks inte tappa ett enda kilo. Men de ser förbaskat glada ut.

Imorse var det en sketen plusgrad ute. Bitande frisk vind. Finska syster Bäver hade på sig en klatschigt aprikosfärgad vindtygsjacka till mintgröna byxor. Uppländska syster Bäver bar knallgult. De lyste i morgonsolen. Som två gigantiska clowner. Jag känner ömhet för dem. Och jag ger mig fan på att de, efter sin runda, kommer hem och tycker att de varit så duktiga så de förtjänar minst tre wienerbröd vardera. Och det unnar jag dem. Sådär vill jag också bli. Gladbarsk. Jävligt förnöjd med mig själv. Fast helst utan stavar.

IMG_20190503_074028

No filter, som de säger i vissa kretsar. 

Öresund, best fucking sund in the world, som man säger i mina kretsar.  

3 kommentarer

Under Uncategorized

Hjärtat är kluvet likt en röv

Han föreslår att vi träffas vid det lilla torget i Köpenhamn. Namnet väcker minnen. Jag minns mina första år i Danmark, den finska magdansösen som tog mig till en krog vid samma torg. Där satt vi i kvällningen alltmedan pianisten, den urgamla transvestiten, spelade på pianot och allt kändes som en film. Gud vad jag kan sakna de där första oskyldiga, vilda åren! Åren av krogar och barer och halvgalna finskor i Öresunds metropol.

Jag blev väl emottagen i Danmark. Av norrmän, av finnar, av islänningar – och t.o.m. danskar. De första åren där var fulla av nattlånga samtal, drinkar och skratt och tokiga missförstånd… och milslånga promenader fram och tillbaka mellan stadsdelarna, över broarna, in i natten.

Om några dagar åker jag dit igen. Hela kroppen längtar dit, längtar hem. En stor del av mitt vuxna liv har jag lagt i nabolandet. Hjärtat är kluvet likt en röv. Jag vill hem. Jag vill inte bara vara svensk. Jag vill inte bli ensidig och enögd. Jag vill älska mina grannländer, mina bröder och systrar i världen. Jag vissnar om jag bara måste hålla mig på ena planhalvan. I min värld får inga gränser finnas. Jag studsar som en boll mellan länderna. Och jag är hemma överallt. Jag landar i blickarna från mina vänner. Vilar. De grundar mig, de binder mig till livet. Älskade jävla galningar…

Så på torsdag alltså. Ett torg i Köpenhamn. Hjärtat pumpar stadig värme och vänskap. Och jag börjar humma på Otis Taylor och Heart is a muscle.

 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Höger lillfinger

från luften in över dk

Han vägrar att stänga av sin mobil vid starten. Flight mode finns inte i hans sinnesvärld. Han ska ju läsa fiskeblogg. Det är livsviktigt just nu.

Han kom sent, med andan i halsen, han beter sig som han är den viktigaste personen i världen. Vad gör det att vi andra får vänta på karlfan?

Naturligtvis ska han sitta bredvid mig. Jag ler automatiskt. Han ler tillbaka och knuffar till mig med knät. Okay, okay, cowboy, lugna ned dig.

Han kränger fram och tillbaka i sätet. Sliter upp väskan med knyckiga rörelser. Brer ut sina tidningar, på tre olika språk, vänder sida. Det är stora tidningar. Sidorna faller ut över mitt knä. Han ser inte på mig. Samtidigt som han ska läsa tidningar på tre olika språk ska han kolla Abbes fiskeblogg. Eller om det var Albins? Jag ser inte riktigt. Och så ska det skrivas livsviktiga sms. Med en massa hjärtan. Jag sneglar ogenerat.

Flygvärdinnan blänger. Upprepar sitt budskap om att all elektronisk uttrustning ska vara avstängd under start och landning. Han låtsas inte höra. Hans ena ben hoppar upp och ned som en vansinnig gräshoppa. Händerna trummar över tidningssidorna. Fiskeblogg. Nya sms. Vi har taxat ut och står nu med varvade motorer. Nya tidningssidor. Nya trummanden med händer och ben. Jag är irriterad och tänker: liten kuk. Sådär som jag gör med karlar som irriterar mig. Jag lyfter liksom lillfingret lite ironiskt i luften även om jag inte säger något högt. Ni fattar.

Men det tar tid innan jag fattar. Innan poletten trillar ned. Karln är flygrädd!

Kunde han inte bara sagt det då? Jag kunde hållit hand. För fanken, jag är inte omänsklig.  Jag har hållit många händer under start och landning i mina dagar. Gamla tanter. Småungar. Vilt främmande livrädda svettiga stackare.

Däruppe är himlen blå. Solen stark. Världen är vacker.

Ovanför molnen är allt renskurat och skarpt, utan jordiskt skit och tjafs.

Halvvägs in i resan lugnar mannen ned sig några snäpp. Hans knä nuddar ibland vid mitt. Han trycker sin arm mot mig. Vi ser inte på varandra under hela tiden. Vi håller inte handen. Men jag håller höger lillfinger lite höjt hela resan. Sån är nämligen jag.

in för landning byen

 

Lämna en kommentar

Under Gubbar, Resor, Uncategorized

Ordnung und struktur

Halvfyra på morgonen ger jag upp och inser att det inte blir mer sömn. Jag är inte den enda som är vaken, jag delar kvarter med ett gäng sångglada koltrastgrabbar som vill träffa befjädrade brudar. Det är vackert att höra. Jag kurar framför balkongdörren, de ger allt vad de har, väntar på att solen ska gå upp, äggen ska läggas, livet gå vidare.

Fem timmar senare stapplar jag halvdöd mot sängen och faller i djup sömn. Det var den starten på dagen. Har lovat mig själv striktare rutiner från och med nu. För jag vill, liksom alla svennebananer i Svea Rike, återfå fredagskänslan. Veta när det är läge att lägga ned arbetssökeriet och ta helg.

Har redan planen färdig. Måndag till fredag: upp i ottan, motionsrunda vid havet oavsett väderlek, få igång systemet, rensa ut dimman och grubblerierna. Hem, dusch, kaffe, öppna datorn. Köra timmarna fram till lunch. Laga vettigt käk. Om inga möten är inplanerade under eftermiddagen är jag ledig. Fri att läsa utan dåligt samvete. Fri att hänga framför Netflix och HBO om det är det jag vill. Handla, tvätta, bygga missiler, sikta och träff’ fölk.

Jag är en vän av strukturer, inrutade dagar. Det ger mig kontroll, trygghet, lugn. Jag har levt ostrukturerat i tre månader nu och blivit seg som snor i skallen, anfäktad av allsköns skit om nätterna. Det är hög tid att komma på banan.

Ju!

1 kommentar

Under Uncategorized

Rutinerat

20180929_115554

Varje vår reser Porr-Rune till Paris. Ensam. Det har han gjort i 18 år. Porr-Rune gillar rutiner. Väl i Paris söker han upp samma restaurang och bokar ett bord utanför, i det lilla hörnet. Där sätter han sig och väntar på henne. Samma dag varje år. Samma rutin. I 18 år. Inte en enda gång har hon dykt upp. Men skam den som ger sig, tänker Porr-Rune rutinerat. Han har tänkt samma tanke i 18 år. Kanske är han lite tröttare i år men tankarna går i samma banor som alltid. Det är i Paris han ska möta henne, kvinnan som ska få honom in på en annan bana, hans sanna bana. Den utan porr.

Porr-Rune fick sitt öknamn hemma i Sverige, i trakterna där det viskades om att den där Rune, han var nog ett riktigt äckel. Hela ladan full med porrtidningar, porrleksaker, porrfilmer och attiraljer made in Taiwan och made in Hong-Kong. Porr-Rune började samla redan 1971, när han var i sena tonåren. Till slut blev samlandet en mani. Han hade till och med grävt en jordkällare för att kunna förvara de mer exklusiva varorna i aluminiumlådor som han prydligt staplat därnere. Porr-Rune hade en vild fantasi som aldrig tycktes mattas. Den fick sin näring från blanka magasin med blanka kön i närbild, blanka underkläder och blanka kroppsvätskor. Porr-Rune gillade när det var blankt. Han hade aldrig legat med en kvinna. I år skulle han fylla 67.

Länge hade han närt den här drömmen om kvinnan som var annorlunda. Hon som var verklig, av kött och blod. Hon som talade franska och inte luktade plast. Hon som skulle möta honom i ett hörn av den franska restaurangen och följa med honom hem till den svenska landsorten. Han skulle bränna ned ladan då. Det hade han redan planerat. Jordkällarens öde var lite mera vagt men det kunde han tänka på senare. Inte nu. Nu satte han sig i hörnet och väntade. För nittonde gången…

Lämna en kommentar

Under Gubbar