Klappa det mysterium som är kvinnan

För ett ögonblick är det ren mordlust jag känner. Inte mot barnen, de är för unga för att fatta vidden av vad de gör. Men deras farsa som står där och storskrattar och hejar på – honom vill jag flyga på och sparka sönder och samman. Inte diskutera med, resonera med. Bara krossa kulorna på det dumma svinet. Förnedra honom. Trycka ned honom i marken och sparka på lika hårdhänt som hans barn sparkar på statyn av kvinnan i gräset.

Det är tre barn, den yngsta ser inte ut att vara äldre än fem år. Den äldsta runt tio. De går lös på kvinnan i gräset, hoppar på hennes huvud, sparkar allt vad de orkar i hennes skrev, mot hennes bröst och mage. Pappan står en meter ifrån och ropar uppmuntrande. Han skrattar. Jag ser dem på långt håll i parken. Fryser till is, blir alldeles iskall inombords.

De försvinner över gräset innan jag riktigt vaknat till liv och hunnit ikapp dem. Det känns fegt. Jag känner mig feg och arg.

Hela dagen går jag med bilden i huvudet.

Bilden av hur jag själv hemfaller åt våld och fullkomligt manglar skiten ur karljäveln, mitt framför hans barn. Tyvärr. Det är ingen vacker bild. Varken av mig eller dem.

Här är statyn.

bekantar-sig-med-venus-sv

Jag tog bilderna för några år sedan. På en av de käraste pojkar jag vet som varsamt och storögt klappar det mysterium som är kvinnan.

Pojkar.

Och hur de lär sig att bete sig mot flickor.

Hur de blir män som beter sig mot kvinnor.

Det lärs in tidigt. Tidigare än vi tror.

bekantar sig med venus II.JPG

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Klockan 4 på morgonen

20150902_201617

Du luktar klockan fyra på morgonen, säger han hest.
Hon vet precis vad han menar.
Hon kan lukta på sig själv vad han luktar på henne.
Och deras blickar möts i samförstånd.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Som att ta fulknark

kanoner

– Klimakteriet? Hur är det egentligen? undrar han nyfiket.

– Som att ta fulknark, svarar hon bistert medan hon fläktar sig med en tidning. Man vet aldrig vad som ska hända från en minut till en annan…

Hon som frös nyss svettas nu som en gnu… påstår hon i alla fall. Han kan inte se en enda svettdroppe på henne men hon kokar över, bedyrar hon. Det hettar på insidan, som den värsta vinden från Sahara. Han tror henne. Hon är obegriplig nuförtiden men det händer alltid något.

Förra veckan nitade hon en förbipasserande utanför ICA.

Bara för att.

Han gillar’t.

Igår var hon tårögd och ville gå i kyrkan. Det är som det är.

Han brer några mackor åt dem. De sitter bredvid varandra i soffan och käkar. Med jämna mellanrum greppar hon blaskan och viftar med den framför ansiktet som om hon svepte undan ett gäng norrlandsmygg.

– Fy fan, mumlar hon gång på gång. Fy fan, fy fan alltså.

Han betraktar henne med käften full av ost. Kanske skulle han fria?

– Stäng balkongdörren, beordrar hon plötsligt. Jag fryser ihjäl!

Inte fria, konstaterar han lakoniskt inom sig men reser sig lydigt.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

St. James Infirmary

1928 lades den på vax första gången med goe Louis Armstrong. Låten är så bluesigt blå så det svider. Men decennier har lagts på varandra och gett låten en varm luddig stötkudde så svedan inte blir så svår.  Nu är den bara härligt ljuvlig och skön, som en svandunsboa – i kolsvart. Det påstås ibland att låten har anor ända från 1800-talet; om en soldat som la alla stålarna på prostituerade innan han kastade in handduken i någon könssjukdom.

Saint James Infirmary. Man vet att en låt är något alldeles extra när man drar igång Spotifys långa lista med olika inspelningar och efter två timmar inser att man fortfarande lyssnar på samma låt – och kan tänka sig att fortsätta minst en timme till. Normalt borde det vara kräkvarning vid det laget… men inte vad gäller Saint James Infirmary. Inte i min värld.

st-james

Prova själv! Många artister och grupper har varit där och tafsat mer eller mindre vördnadsfullt. Men en bra blueslåt från det gyllene 20-talet pinkar man inte bort. Vet ni förresten hur många bra låtar som gjordes 1927-28? Nej, det vet ni inte, ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. De där åren tillkom pärlor, små skimrande vackra tidskapslar som fortfarande sätter en västerländsk själ i gungning. Det vete fan vad som fanns i rymden de där åren, vad universum kokade för hemlighetsfullt knark, vad som sipprade ut i grundvattnet… men 1927 och 1928 mejslades konstverk fram inom jazzen och bluesen, konstverk som tatuerat musikhistorien för evigt och fortfarande lever kvar. Varför just de åren blev så magiska vet bara Gud. Och som känt är snackar den typen inte längre med oss så varför får förbli en gåta…

Hur väljer man en version bland många bra? Man blundar och pekar. Fingret landade på Snooks Eaglin. Från 50-talet.

”I went down to St. James Infirmary, saw my baby there. Stretched out on a long white table, so cold, so sweet, so fair.

Let her go, let her go, God bless her, wherever she may be, she can look this wide world over, but she’ll never find a sweet man like me…”

4 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

Betty bitterkåt

Anti love song! Det här kan vara en av de mest bitterkåta låtar som någonsin spelats in. Och den hamnade på vax redan 1973 av fabulösa Betty Davis, en gång i tiden gift med gamle tutar’n Miles Davis.  Anti Love Song! (Finns att lyssna på både på Spottan och Tuben).

Hör hur hon sjunger (nåja, gnölar då) med kniven på strupen, med handen kupad runt musslan. Det handlar om kärlek såklart, hur destruktiv den kan vara. Faran med att titta för djupt ned i den där lockande avgrunden. Den där sista övertygelsen om att man måste hålla sig på banan, inte kliva ned i något som mycket väl kan svälja en helt.

Den är bra, alltså. Betty ställer skåpet.

Vi har väl alla varit där och kletat. Ska jag? Nej så fan heller, jo, nej, jo!

Kåthet, peeps.

Den som känns i märgen.

Och så musiken.

Den som känns i märgen.

Precis som det ska vara alltså.
GLQ1976061W05616-15

 

1 kommentar

Filed under Musik

Bound for glory

Hon sliter otåligt i hårsvansen, den sitter snett, barnet skriker och väntar vid dörren. Hon är så fruktansvärt trött på alltihop, på sig själv, på dem tillsammans, familjen. Hela kroppen skälver av återhållen ilska, hon måste iväg härifrån innan hon gör dem illa. Hon måste iväg från dem.

Tanken har växt sig starkare i ett par veckor. Idag bestämmer hon sig. Hon ska lämna dem.

De möter upp vännerna, går en runda i den milda höstvinden. Hon släpper ut håret, låter det dansa fritt.

Högt pratar de matrecept och öroninflammationer.

Inuti henne gungar en liten flicka, högre och högre mot himlen. Envist, som om livet hängde på det.

fran-forsta-borjan-1300

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En guldpeng och världen stannar upp

Världen stannar upp ett ögonblick, mitt i dimman och höstrusket, det eviga regnandet och den puttrande ledan och ångesten. Den stannar bara upp för att solen gör oväntad entré. Det är nästan november men helt plötsligt dyker hon upp, den stora lampan, den feta bordellmamman, den välgörande gudinnan, det trolösa stycket… Hon dyker upp, laddar kanonerna och fläskar på med det gyllene ljuset över staden. Vinden mojnar, havets vågor kommer av sig, jag själv stannar upp mitt i steget… Vad är det här?

Hela dagen går åt till att vända nosen mot himlen, som en tiggande hundvalp.

När eftermiddagen kommer och ljuset vacklar något, kliver vi in i våra hem. Balkongdörrarna står öppna. Ingen skillnad i temperatur mellan ute och inne. Allt blir konstigt, overkligt. Världen stannar upp ett ögonblick och allt blir magiskt tyst och skönt.

Själv finner jag Karen Dalton och Somethings on your mind på Spottan. Hennes gnissliga röst fyller rummet. Världen har stannat upp ett ögonblick. November väser i farstun men hon är vek, vek och feg som en skygg orm. Solen fungerar. Mörkret får ge vika ett slag. Det är banne mig bara att tacka och ta emot.

Varje timme med sol så här års är en guldpeng i själens lönekuvert.

fran-forsta-borjan-1344

10 kommentarer

Filed under Uncategorized