Vad hände?

Jag tänker på hur det var när jag växte upp. Min första bästis, när jag var 4, kom från Kolari i norra Finland och kunde inte ett ord svenska. Jag kunde inte finska. Vad spelade det för roll? Vi satt tajt ihoplimmade i många år. I kvarteret där jag bodde fanns österrikare, finnar, tyskar, greker och ännu fler finnar. En och annan turk letade sig till stan. Arbetsinvandrare. Flyktingar.

Vi blandades lite huller om buller och det gick fint. Vi snackade inte så mycket skit om varandra, vi respekterade varandra; vissa umgicks, andra undvek varandra noga men utan sidoblickar, det skedde i en slags lakonisk, tyst överenskommelse. Vissa lärde sig svenska, andra brydde sig inte utan höll sig till sina egna enklaver. Men det var aldrig nåt jidder. Varenda kotte jobbade på bruket. Järnverket. Allt, precis allt, handlade om järn och stålframställning. Sedan århundraden tillbaka.

Jag växte upp i Bergslagens skogar. Det var som det skulle. Finlandssvenskarna sjöng i mitt ena öra, purfinnarna i det andra. Jag brydde mig inte. Mamma var norrländska, farsan från Gävletrakten.

Sen kom båtflyktingarna från Vietnam. Och flyktingarna från Somalia. Det knorrades lite i stan men å andra sidan blev det tomma lägenheterna uthyrda och några kontroverser att skriva in i historieboken blev det aldrig. Själv lämnade jag orten för större städer ute i världen. Platser där jag fortsatte umgås med flera nationaliteter, utan att tänka på att det skulle kunna vara fel. Det var ju bara så det var. Folk blandas. Det som räknas är hur man uppför sig mot varann, inte vad som står i passet.

Idag, när jag snokar upp gamla kontakter på sociala medier, t.o.m. släktingar som jag tappat kontakten med, ser jag att många av dem sällat sig till SD-pöbeln. ”Alla invandrare är lort och ska fördrivas, om man så måste sätta eld på flyktingförläggningarna.” De där jag umgicks med som barn, vi som var en skara ungar som rände runt och besökte varandras hus varje dag, ett gäng ungar av blandade nationaliteter… de flesta tycks nu ha glömt sin uppväxt. De vältrar sig i hat och frustration, uppvisar en kortsynthet och stupiditet som är omöjlig att greppa. Vad i helvete hände?!

Annonser

5 kommentarer

Under Uncategorized

Orkneyöarna, tur och retur

Jag går i motsatt riktning, möter och stångas med folk i den lilla cirkeln. De traskar lydigt i flock, jag kom in fel och hittar inte ut ur det här helvetet. Nån guide står och tutar fakta men hans ord försvinner i vinden från havet. I marken framför oss finns hål, hål med lämningar efter flertusenåriga bostäder. Det har bott människor här. Skara Brae. Folk glor lydigt ned i groparna, jag vantrivs så det kliar ända upp i arslet. Till slut hoppar jag över något litet stängsel, vinglar till och drösar nedför en slänt. Ut härifrån kvickt!

orkeny strand

Jag småspringer därifrån, når en brant backe och där, där nere ligger en öde vit strand och därute havet, Nordsjön… eller Nordatlanten, fan vet, jag har tappat både räkningen och riktningen efter alla öar jag passerat fram och tillbaka på sistone. Det var inte så här jag hade tänkt mig att uppleva Orkney. Men här är jag nu. Och havet sträcker sig blått och oändligt mot horisonten, allt är platt och vinden är precis lagom snäll mot kinden. Där står jag och andas… försöker hitta centrum i mig själv, hitta andningen, hitta drömmarna… de där drömmarna som burit mig ända hit, genom åren… mina drömmar om de vindpinade, karga vikingaöarna där ute i havet… Men jag står i ett turisthelvete utan dess nåde. Bakom mig har jag horder av japaner och kineser och tyskar och amerikaner. Långfärdsbussarna står uppradade som urtidsdjur, i kilometerköer. Man slussas fram och tillbaka, som boskap. Det är köer för att komma in på områdena, för att komma in på muséerna, för att komma in på caféerna, för att komma in på dass. Betala inträde, betala inträde!

Jag vallas genom en stenring äldre än Stonehenge. Jag trängs under jord i några dåligt upplysta gångar med speakerröster i dolda högtalare. Jag får tio-femton minuter på mig att springa genom slottet Skaill House beläget ute på en stor slätt. Skynda dig nu, sen åker vi vidare. Här ska klämmas in så mycket det bara går på en dag.

20170822_141341

20170822_141432

20170822_141751

Inombords gråter jag, sparkar emot, förbannar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det här var något att prova på? En turistutflykt…. oh mother!  Kirkwall, huvudstan på en av öarna, är så full med folk att jag knappt ser katedralen. St Magnus – vacker som få men vad gör det när man inte får en sekund ifred? Det går inte att ta in. Inte heller historien om Mrs. Scarth och hennes sovrum… eller de italienska krigsfångarna från 2:a världskriget och deras kyrka eller och hur de byggde broarna mellan öarna… Skeppskyrkogården utanför i havet… Historierna är många men allt dränks i tidsbrist, i kommersialism, i nån slags hysterisk disneyland-upplevelse…

20170822_124855

20170822_125124

Det pågår nån slags regatta bland öarna, folk från hela jorden har rest hit. Hit, till platsen som i mina eviga drömmar ligger så gott som övergiven, men som i verkligheten är en turisthora med brutalt uppfläkt underliv som ligger och skrevar där i Nordsjön/Nordatlanten var det nu var…

20170822_132815

Men visst är det vackert. Det finns vyer som tar andan ur mig av och till. Om jag bara hade fått vara ensam – eller i sällskap av någon som också haft vett att hålla käft och mjölka sina drömmar för allt vad de är värda. Tänk att resa här i stilla mak med någon,  häpnas tillsammans, lämna varandra ifred när man behöver vara ifred, och sedan mötas över en bit bröd och ett glas gott och i tyst samförstånd, med bara en blick, veta att man delar ögonblick som är guld…

På tillbakavägen blåser det upp till storm. Ska vi komma över till fastlandet? Det råder tvivel in i det sista och när vi klivit ombord på den lilla båten ombeds vi gå ned under däck, hålla i oss för allt vad vi är värda. Det är förbjudet att gå ut på däck, vågorna kommer att sopa rent där, från både folk och fä.

Och nog gungar det alltid. Det är när folk sitter och kaskadkräks omkring mig som jag av någon anledning, någon pervers anledning, fylls av lycka. Jag kastas upp från stolen och ned igen av de hastiga krängningarna. Allt löst ombord far all världens väg. Horisonten försvinner och kommer tillbaka varje sekund. Båten står nästan rakt upp i luften i vissa stunder. Jag korsar Pentland Firth, ett av jordens farligaste vatten, för andra gången i mitt liv, och inom mig jublar jag. Det är en adrenalinkick utan dess like. Jag är så perverst, oförklarligt lycklig! Jag skulle kunna stanna här ute för alltid. Jag skulle kunna dö just nu och det skulle vara helt okay.

4 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Perfetto

Det är nu det är perfekt. Perfekt läge för det mesta.

Ta vädret. Mitt slags väder. Inte för varmt, inte för kallt. Perfekt.

Tiden på året. Min tid. Just lämnat mörkret och minns det lagom mycket, ljuset känns fortfarande fräscht och intressant, räcker tillräckligt länge innan man tröttnar. Perfekt.

Naturen. Min natur nu. Skirt grön, luften krämigt mandelmjuk av hägg och körsbärsblom. Ingen övermättnad ännu, fortfarande spänstigt och krispigt. Perfekt.

Jag kör mitt första morgonpass på flera månader. Tar ut mig direkt. För att jag bestämt mig för det. Det är okay. Det är faktiskt perfekt.

20180503_163525

 

5 kommentarer

Under Uncategorized

Måsporr och valupptakt

På taket till huset tvärs över gården sätter måsparet på varandra – igen! Jag blir lite avis, det ska erkännas. De håller på hela dagarna. Kommer bombis att bli en helt ny måsarmé av de där två. Om hon inte är på pillren förstås. Sånt vet man ju aldrig med fruntimmer…
Det är nåt märkligt i luften idag. Jag förstår det när jag står i affären och tjackar upp mig på flera kilo bönor och linser. Ska jag bli sund nu? 
Går hemåt. Ser till min belåtenhet att absinthen jag kokat hela vintern och hällde ut i ån inatt nu jäser så fint i vårsolen. Festen kan börja! Nu vore det väl fan om det inte skulle bli lite fart på den här gamla byhålan!
20180506_111917
Sossarna håller valupptakt i parken. En ensam kvinna på scenen med aukustisk gitarr. Tre stycken i publiken. De sitter nog mest där för att äta upp glassen. Hela tillställningen är tryckande pinsam.
Jag kliver förbi med mina elva kilo bönor och blickar strängt mot scenen. Kvinnan sjunger nåt om solidaritet. Jaja, det är så dags nu…  
Det blir en orgie i bönor och linser till middag ikväll. Och en p-rulle från 1970. Allt är väl måsarnas fel. Eller ja, jag vet inte om det är en p-rulle. Men jag hoppas. Det är svartvita bilder på ett kopulerande par på baksidan. Det verkar ju lovande. Och så står det nåt om censur i Storbritannien. Och manus av Henry Miller. Det blir nog bra. Eller så blir det nåt annat. Hur som, man överlever.
Jag läser som bäst Hunter S. Thompsons bok om Hells Angels. Hunter brukar ha hyfsad stil men den här boken är lite seg av och till. Mycket årtal och namn och rabblande. Han vill förklara saker och ting. Sätta in HA i politiska kontexter och annat. Själv vill jag bara att det ska svänga. Men jag ger honom en chans till. Skärper han inte till svänget åker han tillbaka in i hyllan. Livet är för kort för halvtaskiga böcker.
Jag läser i nån kvällsblaska att spindlar hatar citron och gnider därför triumfatoriskt in fönsterkarmarna med gult för att slippa fanskapen. De kliver glatt in och lyfter på hatten, totalt oberörda. Nu har nån annan kvällsblaska skrivit om att man ska spreja ättikssprit överallt. Då håller de sig väck. Så jag införskaffar en stor flaska. Är det sprit som ska till så är det sprit som ska till, tänker jag. Och duger det inte med ättika så har jag gammelfaster Ursulas lilla Beretta i en skokartong under sängen. Den är nysmord. Jag smörjer den varje måndag klockan elva om förmiddagen. Man vet ju aldrig.
Nu ligger måsarna med varandra igen.
Så fjädrarna ryker.
Kåta fän.
Usch!
Eller nåt.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Schemalagt

20170827_155856

Varje måndag, tisdag och onsdag kommer han i sin vita bil. Kvart över ett kör han mot hennes hus. Då har han ätit lunch och löst sitt korsord. Hans fru är lärare i byskolan, hon går till eftermiddagens lektioner.

Kvinnan väntar i huset. Hennes man jobbar på fastlandet. Han anländer hem till ön med båten torsdag eftermiddag och reser söndag kväll.  Alla vet. Ingen gitter säga något. Det har pågått i snart två år.

En dag smyger jag mot huset och kikar genom fönstret. Jag är en jävla peeping Tom. Jag ser hur han lutar henne mot köksbänken. Hennes klänning är uppdragen till midjan. Hans händer är grova och håller ett vant grepp om hennes höfter och lår. Han står med ryggen mot mig. Jag hade velat se hans ansikte.

När jag smyger därifrån skäller hunden i sin kedja. Inte ilsket. Mest plikttroget. Den till och med viftar på svansen. Ingen kommer ut genom dörren. Gårdsplanen ligger lerig och öde. Den vita bilen står parkerad på sin vanliga plats. Som varje måndag, tisdag och onsdag.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Bara för att jag vaknar till vårens dimma

20170822_204505

Lukten i luften. Hur den får mig att associera.

Vaknar tidigt till en tyst bonnhåla. Öppnar dörren och kliver ut i det lätt kylslagna, fuktiga. Och där är den, lukten i luften. Dimman ligger i tjocka sjok mellan träden tvärs över vägen. Mistluren penetrerar den, envetet, nästan spöklikt. Inte en människa syns till, inte en bil. För mig som växt upp i skogen är mistluren fortfarande höjden av exotism. Jag älskar den, tanken på att havet finns där ute i dimman bara tre-fyrahundra meter härifrån.

Man skulle kunna tro att det är i grå november om det inte vore för det skira kvittrandet i bakgrunden. Fåglarna är i full färd denna tidiga morgon, de har bråttom, de ska sätta på varandra, yngla av sig, bygga hus och fixa och dona och det ska gå undan.

Själv står jag där och får glasklara, blixtsnabba bilder i skallen: kaffe i termos, ostmackor inlindade i folie, gummistövlar, kluckandet under ekan som vickar när man kliver i, tröjan, regnjackan, sittunderlaget, fiskespöna.

JAG VILL FISKA!!

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

När det mås på ett eller annat sätt

Två prylar just nu: magen i olag och mardrömmar om nätterna. Hänger de ihop, undrar jag? Jag har nästan alltid haft en mage i topptrim. Resten kan ha varit skit men magen har alltid funkat. Nu talar den högljutt om för mig att det är dags att ta hand om den. Jag vet ju att jag inte skött mig under ett par tre veckor. Det är inget mysterium liksom. Jag får digga läget, styra upp skutan. Men mardrömmarna… ena natten hemsöks jag av min far som försöker döda mig. Andra nätter är min mor på besök och jag pinar henne så våldsamt att hon brister i gråt. Fy fan. Jag vaknar kallsvettig, måste gå upp, magen bråkar, jag sitter där på muggen om natten och huttrar, tänker: vad är det här?

Våren är på ingång. Måsparet på hustaket sitter där för tredje året i rad och diskuterar något äktenskapligt. Kanske är det inte ens samma par som tidigare år? Vete tusan hur länge måsar lever men ungar får de och alltid intill samma skorsten. När ungarna väl anlänt brukar de lugna sig lite men innan dess är det ett jäkla skrikande. Jag gillar måsar som skriker. Till skillnad från människor…

20170823_115651

Ibland tänker jag på det där huset i Inverness som var till salu och som jag ramlade över förra sensommaren. Hur hade mitt liv blivit om jag köpt det, flyttat dit och suttit och glott ut över floden varje dag?

20170823_115703

Troligen för jäkligt.

Men jag gillade tanken på att vara en av de gamla gubbarna som stod till midjan i vattnet och fiskade. Gå hem till huset, lukta lite vått ylle, ta mig en virre varje kväll framför brasan. Dela fisken med katten.

Men jag är ingen gubbe. Och jag har ingen katt. Och inte stålarna som ska till för att köpa mig ett viktorianskt hus i skotska högländerna.

Men jag har en dålig mage. Och skrikande måsar.

1 kommentar

Under Uncategorized