Det är inte vackert

Jag väntar på en öde perrong på Köpenhamns hovedbanegård. Jag slutade jobbet för några timmar sedan och har varit ute och ätit med en vän. Nu ska jag hem till Sverige igen. Det är kallt, jag är trött och frusen, har varit uppe sen fem på morgonen, tåget är försenat.

Så hör jag ljud bakom mig och vänder mig om. Det är en svart oformlig människomassa som rör sig mot mig på perrongen. Jag spärrar upp ögonen. Var kom alla ifrån så plötsligt? Är det… jovisst är det… flyktingar. De där flyktingarna jag läst om i tidningarna i veckor, ja, månader nu… men som jag aldrig liksom sett någonstans. Annat än i media.

Jag sitter på en bänk och får strax sällskap av en kvinna. Hon är tunn och mager, hon ramlar ned bredvid mig och vaggar våldsamt fram och tillbaka, grimaserar med hela ansiktet. Det är uppenbart att hon har mycket ont. Framför henne står en liten flicka, kanske fyra år. Hon ser på kvinnan och härmar hennes grimaser. Gråter av rädsla.

För några sekunder står allt still för mig. Vad ska jag göra? Några meter därifrån står en hoper män i en stor klunga, de röker, de ser inte på mig. Jag försöker tafatt att säga något till kvinnan. Hon hör inte på, hon ser inte på mig, det är som om jag inte existerar. Jag börjar bli stressad.

En annan kvinna rusar fram, slänger sig ned på bänken intill mig och halar fram bröstet för att ge di åt ett spädbarn hon bär i famnen och som skriker i högan sky. Ännu en flicka, kanske 8-10 år, står framför mig. Hon ler. Hon är den enda som möter min blick. Jag hasar mig ut några decimeter för att göra plats, klappar på bänken och höjer frågande på ögonbrynen. Hon skakar avvärjande på huvudet. No, no, säger hon kavat.

Så kommer beskedet i högtalarna. Vi är på fel perrong. Tåget mot Sverige går från ett annat spår. Vi ska ned i gångtunneln och rusa mot spåret intill. Allt går så snabbt. Jag vet inte hur många vi är. Tvåhundra? Alla rör sig pilsnabbt mot trappan ned i underjorden. Jag hamnar i en folkskock som knuffar mig framför sig. I den branta stentrappen går det undan, det råder panik i luften. Inte missa tåget. Alla är märkligt tysta, men trängs, knuffas. En liten grabb framför mig skriker plötsligt på mamma och tvärvänder, jag springer nästan ned honom. Hinner se hans lilla panikslagna ansikte framför mig när han försöker springa uppför trappan, mot folkmassan. Rädslan griper tag i mig. Vad fan är det här? Vad är det som händer?

Barnen är många till antalet. Som en hel skolklass. Jag vet inte om deras föräldrar är med. Men när tåget rullar in ger de upp tjut och påbörjar någon slags ramsa, som en sån där hejarramsa de vuxna lärt dem för att orka några steg till. Eller som en sån där taktfast ramsa som soldater ropar när de marscherar. Det är det enda jag hör, ett slags hoppfulla rytmiska tjut medan de tar varandra i händerna och rusar mot tågets dörrar. Jag inser snabbt att jag inte får plats. Hela perrongen är svart av människor som ska med, flyktingar som bär allt vad de äger och har i plastkassar och ryggsäckar. De trängs, tyst, medvetet och fokuserat. Sprider sig vant över hela perrongen, står beredda att knuffa undan vem som helst för att själva komma med. Jag hinner tänka att jag får kliva tillbaka, bereda dem plats, vänta en timme på nästa tåg hem, innan någon knuffar mig hårt i ryggen och jag far in i tåget. Det är trångt, jag rusar automatiskt mot första lediga plats, märker hur paniken smittar, hur jag knuffar undan någon för att själv få sitta. Det är inte vackert.

När tåget väl börjar rulla ut från Köpenhamn märker jag den; stanken, den sötaktiga vidriga stanken av gammal smuts, intorkad svett och något annat jag inte vet vad det är… rädsla, desperation? Den är kväljande. Överallt runtomkring mig trängs människor. Några ligger på golvet, andra kliver över dem. Det är helt tyst. Ingen säger ett ord.

Kanske är det tystnaden och lukten som skrämmer mig. Jag sitter som i ett skruvstäd, ett spädbarns hand grabbar tag i min jackärm och vägrar släppa taget. Kvinnan bredvid mig och paret mitt emot vars kroppar jag inte kan värja mig från… ingen av dem möter min blick. Ingen ser på mig och ingen säger ett ord. De är som zombies. Männen som lagt sig på golvet blundar. De ser helt färdiga ut.

Jag försöker få ögonkontakt med det lilla barnet som blåhåller i mig men han kastar undan huvudet. Vägrar att se på mig och vägrar samtidigt att släppa taget.

Till slut orkar jag inte längre, lukten är så fruktansvärd att jag vill kasta upp. Jag blundar, jag med, för att stänga ute. Hjärtat slår hårt i kroppen, jag känner att panikångesten är nära, det är svårt att få luft. Jag kan inte komma loss ur trängseln och tåget verkar köra så sakta, så sakta.

På Kastrups flygplats stannar vi men inga nya passagerare kan kliva på. Genom rutan ser jag ansiktsuttrycken på de resenärer som förväntat sig att åka hem till Sverige ikväll. De får bli kvar på flygplatsen tills nästa tåg, eller nästa igen. Jag blundar, vill inte se deras blickar. Nej, det är inte vackert.

Färden över bron känns som en evighet.

Jag har haft en vision av hur jag ska reagera den dagen, den stunden jag för första gången möter de här flyktingarna jag läst så mycket om. Jag har sett mig själv le välkomnande, sträcka ut handen, säga ”Welcome to Sweden” och vara den där vänliga, lugna och fina människan som efter deras långa skräckfärd bjuder på lite empati och medkänsla. I mina tankar har jag varit den lugna, den trygga, den mänskliga och fina.  Och jag har föreställt mig hur de skyggt ska le tillbaka, hur våra ögon ska mötas i tyst samförstånd. Gud, vad jag har närt den bilden, inser jag nu.

I själva verket är jag rädd och äcklad. Och trots att jag vet varför de luktar som de gör och varför de inte orkar möta min blick och ger fullständigt fan i vem jag är, och trots att jag någonstans innerst inne vet att jag skulle gjort likadant som dem, så blir jag… äcklad. Jag blundar och vill bara att någon eller något ska ta bort dem; att jag ska kunna öppna ögonen igen och så ska allt vara som vanligt. Rent, prydligt, hemtamt. Och när jag inser att jag inte står pall i en timme inför något de andra tvingats leva med gud vet hur länge, månader, kanske år, väller skammen in över mig och jag fylls av äckel över mitt eget tillkortakommande. Jag är allt annat än fin. Jag är en skit. Och en väldigt, väldigt liten sådan.

Lättnaden över att alla tvingas gå av på Malmö station, trots att de ropar ”Göteborg, Göteborg” är stor. Resten av färden hem blundar jag fortfarande. Som för att stänga ute allt. Få hjärtat att slå lite lugnare.

Det är mitt i natten när jag kommer hem. Jag står i duschen länge, länge, för att försöka få bort lukten ur näsan. Dagen därpå gråter jag oupphörligen. Tårarna vill inte ta slut. Jag gråter och gråter och känner fortfarande den där sötaktiga äckliga lukten, och jag känner skam över mig själv och jag är arg på allt och alla. Det känns som om jag vaknat ur en koma.

Vad fan har jag inbillat mig?

På Facebook delar vi idogt vitsiga slogans och indignerade slagord hit och dit. Vi vet och vi vill så mycket. Vi jämför siffror och statistik som ingen av oss egentligen har en aning om ifall de stämmer. Jämförelser som inte är relevanta. Men det är slagkraftigt, det går snabbt att dela, snabbt att tycka till om. Jag vämjes över hela skiten. Framför allt vämjes jag över allas naivitet och starka tro för det ena eller det andra. Jag äcklas över medias svartvita perspektiv, jag äcklas över alla våra tafatta försök att greppa en situation som växt oss över huvudet, jag blir rasande över att vi gjort politik av tammefan alltihop, att allt bara handlar om att vara för eller emot.

Jag har varit en av dessa som tyckt att det är självklart att släppa in folk som inte har någon annanstans att ta vägen. Jag har också trott att motsatsen betytt att man är inhuman och – gubevars – sverigedemokrat. För hos oss handlar ju allt om politik. Till priset av allt annat.

De dumma, okunniga rasisterna med deras hat kontra de fina, pålästa humanisterna som lika högljutt som någon motståndarsida slår ett slag för sin åsikt om att alla får plats och vi måste alla älska varandra.

Jag klarar inte av det längre, jag inser att om jag inte ska bli ovän med alla jag känner på fejjan så får jag hålla mig borta ett slag. Vad fan vet folk som bara tar in omvärlden via sociala media, TV och kvällstidningar? Som sitter med blicken begravd i mobiltelefonens skärm hela tiden?

Tårarna kommer i hårda, envisa attacker. Jag brottas med skuld- och skamkänslor och förtvivlan, jag vill rädda världen och jag vill samtidigt betala mig fri från allt skit och slå upp järngrindar runt min trygga värld. Slippa tycka till, slippa välja sida. Allt är ju för fan bara kaos!

En bomb exploderar i mitt kvarter. Polisen säger att det är riktad mot en gangster vars bil stått parkerad på gatan. Ett tiotal meter därifrån finns ett hem för ensamkommande tonårspojkar. Jag vet inte vad jag ska tro. Dagen efter kommer beskedet att Sverige inför gränskontroller. Jag packar ned passet på morgonen, åker till jobbet med vetskapen om att jag inte vet när jag kommer hem om kvällen.  Hela dagen går jag med olustkänslor i magen. Kan vi inte bara stänga gränserna helt? Hur fan ska vi kunna ta emot alla?

Tidningarna skriver idiotrapporter hela dagen, jag blir bara mer och mer arg. Känner inte igen mig, retar mig över detaljer som blir fel, blir vansinnig över hur media slarvar bort det ansvar de faktiskt har för att istället skriva så sensationslystet de kan. Samtidigt som ingenting kan förmedla hur jävligt det faktiskt är. Allt ska gå att passa in i redan givna mallar. Svart och vitt. Partipolitik. Rasism kontra icke-rasism. Jag kräks på skiten. Jag kräks på mig själv.

Klockan tio på kvällen reser jag in i Sverige, första dagen med gränskontroll. Jodå, jag får visa mitt pass. Alla måste legitimera sig. Polisen har gul väst och stort skägg. Han skrattar och skämtar. Det finns inte en flykting på tåget så vitt jag kan se. Välkommen till Sverige, hojtar han när han kliver på i kupén. Folk ler. Själv vill jag bara hem. Jag har ju faktiskt ett hem. En säng som står och väntar. Jag är så ohyggligt priviligierad. Men nuförtiden brister jag visst i gråt för ingenting. Och jag är så arg. Jag är så satans arg!

30 kommentarer

Filed under Uncategorized

Stesolid

Vaknar söndag morgon. Snart kommer vintern. Fy fan!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

På ett apotek nära dig?

Poesi

Lifmoderspruta. Ispung. Lavemangrör. Glanskaka. Mjölksugare.

Svensk apotekspoesi.

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe

Döden som medborgarplikt

Hey, jag har fått en idé! En idé som Fonus inte lär gilla, men vänta bara, de kanske kan få vara med på ett hörn i alla fall.

Alla medborgare ska härmed planera sin egen bortgång och ta ansvar för sin begravning. Döden som medborgarplikt! Det är ju en fantastisk idé (gud, jag är så bra!). Först och främst: alla kremeras efteråt. Men hur själva stassen ska se ut innan vi åker in i ugnen, det får var och en bestämma själv. De händiga snickrar naturligtvis sin egen kista. De som föredrar att gå till grillen iförd en virkad onesie med glittertrådar skrider till verket med nystan och virknål pronto! Kanske vill man brodera sin egen ”åkpåse”? Som i slöjden när man fixade till sina initialer i kedjestygn? Uppfinningsrikedomen känner ju inga gränser (se på mig) så vi kommer att få se massor av kreativa, spännande slutförpackningar på likvakor och krematorier. Färggrant no doubt. Gamla stickmönster rivna ur damtidningar kring gamla Gretas kropp… papplådor med paljetter ditklistrade av lilla Anna, död i barncancer… Arnes hopsydda slipsar från otaliga styrelsemöten följer gubben i graven då han aldrig gillat träslöjd… och så vidare.

Kontentan av det hela är att inga efterlevande behöver ha ångest för att de inte fixar att punga ut med 25 papp för en ekkista hos Fonus. Allt är redan ordnat. Dessutom tror jag det vore nyttigt för hela befolkningen att då och då jobba på sin egen död, påminnas om sin egen förgänglighet. Att dessutom skapa med händerna är meditativt och nyttigt.

Döden skulle inte längre bli så satans krystad och oläcker att tala om. Fullt ös hemma i varje vardagsrum när man spinner planer, ritar mönster och sågar brädor. Prosaiskt, jordnära, konstnärligt och påhittigt på samma gång. Döden blir hanterlig.

Och Fonus då? Ja, jag tänkte att de kanske kunde börja tillhandahålla sina kontor som platser för kreativitet. En slags knep-och-knåp-studios dit man kan gå för att utbyta idéer med andra, plocka med flirtkulor, ståltråd och stuvbitar. Fonus bjuckar på kaffe med dopp såklart. Blir populärast i landet.

Vad ska du göra i helgen?
– Tja, jag tänkte klämma nån timme nere på Fonus. Jag håller som bäst på med att bygga ett litet slott av tändstickor som jag ska ligga i. Så jag tänkte byta till mig en halvliter klister mot ett paket bacon. Där finns säkert nån som är bakissvulten söndag förmiddag.
– Fan, vad nice. Kan jag hänga på?

Vi skulle inte längre vara så rädda för att dö. Väl?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mer, mer, mer

Jag vill inte längre läsa tidningar, kolla nyheter. Ändå gör jag det, automatiskt, med allt större tryck över bröstet. Kris och krig, hat och skit. Dagligen och stundligen. Det känns som det bara blir värre och värre, oavsett vad den där Hans Rosling säger.

Tro mig, ingen skulle bli gladare än jag om allt visade sig vara en svart mediebubbla av guds nåde. Men jag tror inte. Vi producerar skit. Drunknar i det. Det tycks inte gå att hejda.

Kan vi inte bara bestämma att all media åtminstone halva veckans dagar – som motvikt – bara får rapportera om goa, fina nyheter? Det skulle stärka livsandarna i allt folk, tro mig. Man blir ju vad man äter, om man så säger…

Mitt i alltihop så känner jag också pressen att jag borde ställa mig i soppkök och hjälpa till. Jag borde skänka mer kläder och pengar än vad jag gjort, engagera mig mer, mer, mer… Det är rumänska tiggare, syrianska flyktingar, hemlösa, ensamkommande ungar och gamla fattigpensionärer som ska hjälpas; det ska bedrivas kamp mot rasism och nazism och man ska engagera sig, mer, mer, mer. Inte vara rädd, kämpa, känna tilltro till det goda i människan, tro på att mörkret ska skingras och ljuset ta vid. Att alla enfaldiga dunderpuckon och av hat förtvinade ärthjärnor ska få en uppenbarelse och sadla om.

Jag tänker att jag borde så mycket mer, mer, mer.

Men just nu skiter jag i allt.

Instinktivt vill jag bara dricka och knulla. Hela dagarna.

Inget mer. Inte ett dugg mer.

Fuck you, world!

we are all going

9 kommentarer

Filed under Uncategorized