Det finns alltid kärlek att få

Hon hade aldrig kunnat tillfredsställa honom i verkliga livet. Ibland, i hans drömmar, ja, men aldrig i verkligheten. När det uppdagades för honom blev besvikelsen mer än han kunde bära. I dagar gick han och låtsades som om allt var som vanligt – tills han en dag inte längre stod ut med anblicken av hennes ansikte – och bad henne försvinna. Hon gjorde honom till viljes, med svart blick, med ord som han stängt ute för all tid.

20180327_143332

Varje dag i solen lade han sig med sin påse, öppnade den och lade ut brödskivorna över kroppen. Duvorna klev över honom, obscent kuttrandes, nästan brutala i sin hunger. Han slöt ögonen och tänkte på henne. Det var så här det borde ha varit.

När brödskivorna var slut öppnade han automatiskt påsen igen och greppade efter mer. Lutade huvudet bakåt mot asfalten och gled in i sin erotiska dröm.

Det finns alltid kärlek att få.

På ett eller annat sätt.

20180327_143353 (1)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

M

Hon har läst den här bloggen nästan från starten för elva år sedan. Det tog en tid innan hon började höra av sig med kommentarer. Alltid uppmuntrande sådana. Vi skrev något enstaka mejl till varandra under en tid då hon hade det gott, jag hade det för jävligt. En tid senare var rollerna ombytta. Vår kommunikation var sporadisk, korthuggen men ömsint. För två år sedan kontaktade hon mig och undrade om vi kunde träffas på riktigt. Hon var svårt sjuk. Vi bestämde träff på ett café i en park. Hon skrev att hon var så nervös så hon inte skulle kunna sova natten innan. Jag skrev tillbaka: ”jag är helt vanlig, som vem som helst, sov du lugnt”.

Vi träffades några timmar. Hon orkade inte prata så mycket. Jag pratade desto mer, lite hackigt, tills orden tog slut och tystnaden blev tryckande. Tyckte jag. Av de få kommentarer hon släppte förstod jag att hon hade bättre koll på mig och mitt liv än vad jag själv hade. Årtal, platser, allt hon läst hade hon lagrat i minnet. Jag visste inte helt hur jag skulle förhålla mig till det.

Efter en stund föreslog jag att det nog var dags att gå. Men hon ville sitta och se på mig ett slag – om det gick bra? Jag satt kvar och hon såg länge på mig tvärs över bordet. Smålog. Sen skildes vi åt med en tafatt kram ute på parkeringen. Skulle hon inte skjutsa hem mig? undrade hon. Nej, nej, sa jag som såg att hon var dödstrött, märkt av sin sjukdom.

Några månader senare sände hon mig en kärleksdikt hon skrivit. En vild och bitter sådan. Jag visste inte hur jag skulle bemöta det hela – så jag svarade aldrig.

Sen gick ett år av tystnad. Fram till nyårsafton.

”Jag är sjuk”, skriver hon. ”Men jag vill gärna se dig igen. Får jag kontakta dig när jag blir lite starkare? Vill du träffa mig en gång till?”

Jag svarar direkt. ”Självklart. Hör av dig när du orkar så ordnar vi något”.

”Så glad jag blir, jag hör av mig”, skriver hon med många röda hjärtan. Det blir det sista jag hör från henne.

Idag nås jag av beskedet att hon inte längre finns.

20170604_201240

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Var man släpps in och vad man släpper in

20180321_152244

Men skriv den där jävla texten nu! säger jag till mig själv, i en dag, tre dagar, fem dagar. Den vill sig inte, jag vet inte vad det är som gör att hindret växer sig större för varje dag. Det är som om jag vet att jag inte kommer att hitta de ord jag vill åt.

Sånt där händer ibland. Det är inte hela världen men det är frustrerande. Ofta går jag den enkla vägen, den lates väg, och skiter helt enkelt i att skriva. Vem bryr sig liksom? Men ibland lackar jag ur på min egen flathet och tar mig i örat. Vem har sagt att allt ska rinna ur en som en vårflod?

Jag hamnar framför bilden av de där kvinnobenen i lagade strumpor. En bild tagen av Dorothea Lange nån gång på 30-talet. Det tar inte tre sekunder innan jag känner underläppen darra till. Den där skälvande känslan då jag blir berörd rakt in i märgen, utan spärrar, innan tankarna. Det där darriga ögonblicket man inte är beredd på och som slår undan marken för en.

Ibland sker det – och när det sker brukar jag tänka – tack!

Ibland kan jag få gå på tio, kanske femtio utställningar utan att det händer. Det går inte att mana fram. Händer det så händer det.

När man reser, när man är i början av resan, när allt är nytt och främmande och man själv naken, finns det en sårbarhet strax under ytan som lätt bubblar fram av konst, av musik, av främlingars oväntade leenden. Sinnena är alerta på ett annat sätt än hemma i det invanda. Hos mig blev det de lagade strumporna, en fattig kvinnas trotsiga stygn i svartvitt, som rev ned hindren och fick tårarna att stiga i mina ögon.

20180321_152052

Trots alla de andra vackra bilderna, de stilrena, de ömsinta, de starka, så är det den  bilden som kramar åt kring hjärtat. Robert Capa, Man Ray och Diane Arbus och de andra som hänger i samma lokal får ursäkta.

20180321_152549

På Musée de la Photographie Charles Nègre i Nice (som förresten flyttat till Place Pierre Gautier, intill Cours Soleya så inte en turistjävel kan missa det) pågår just nu en utställning där fotokritikern Lola Garrido ställer ut delar av sin samling. En utställning med drygt 130 vintagetryck av sextiotre olika konstnärer. Där återfinns pionjärer som Edward Steichen och Alfred Stieglitz; de stora europeiska och amerikanska namnen från 20- och 30-talet: André Kertész, Lotte Jacobi, Alexander Rodchenko och Lee Miller m.fl; där finns bildjournalistik av Elliott Erwitt, William Klein, Dorothea Lange och Robert Capa.; avant garde-snubbar som Man Ray och Rene Magritte, modefoto av Irving Penn samt mer nutida representanter i form av Cindy Sherman, Diane Arbus, Nan Goldin och Robert Mapplethorpe.

Men det är ändå Langes kvinnoben i lagade strumpor som fastnar på min näthinna. Jag vet inte helt varför och det behöver jag ju heller inte veta. Allt är ändå som det ska.

Fotomuséet har jag besökt förr. Tidigare låg det mer undanskymt i stan och man möttes av små franska damer innanför som inte gjorde minsta ansats till att tala engelska eller förklara något. Utställningarna därinne har alltid saknat engelsk text. Muséets uppgift är främst att samla in och lagra fotohistoria, av både lokal och internationell karaktär om jag förstått saken rätt. Det finns en dedikerad plats för turister och besökare. Men det är bara utanpåverket.

Själv undrar jag alltid vad det är som pågår där innanför. Och varför får inte jag komma dit in? I de gamla lokalerna fanns en stor glasvägg, vill jag minnas, med en spiraltrappa ned i underjorden. Jag brukade tänka att den säkert ledde till en källare full med gamla skatter. Dit där bara forskare fick tillträde. Specialinbjudna. Där kunde de sitta och gotta sig åt bilder som inte jag fick se.  I de nya lokalerna finns ett litet avspärrningsband och där innanför en liten korridor med bokhyllor. Längre in skymtar jag en man framför en datorskärm. Han tycks helt uppslukad. Han ignorerar mig fullständigt. Den jäveln!

Man vill alltid dit man inte får gå.

Åtminstone gäller det mig.

20180321_152000

20180321_152925

Lämna en kommentar

Filed under Foto, Konst, Resor

Smått

Alla dessa små hundar. Och alla dessa små tanter i andra änden kopplet. Var kommer de ifrån och varför är de alla så små?

Och så är det han, den lille tunne joggaren, säkert sjuttio bast, med de tajta trikåerna uppdragna så högt att resåren sitter strax under armhålorna. Han bär toppluva också. Hela tiden dyker han upp. Det ser ut som om nån större tagit tag i honom och slagit honom i asfalten några gånger så överkroppen tryckts ihop. Hans ben startar vid axlarna ungefär. Det är många som ler när han kommer. Det är svårt att låta bli. Han ser pigg ut. Han joggar mest hela tiden.

Så är det besöket på den lilla franska krogen. Det närmaste man kommer Pang i bygget, tänker jag och studerar Manuel (eller hans franska motsvarighet) som far lite planlöst mellan borden. Var tredje meter stannar han upp och ser förvånad ut. Hans närminne är obefintligt, man kan se det på honom. Han har ingen aning om vad han sysslar med. Jag hoppas han är stenad, att hans förvirring är självmant orsakad. Annars är det synd om honom.

Så visar det sig att övrig serveringspersonal beter sig exakt lika förvirrat. Det är nu jag i förundran börjar betrakta skådespelet; den lilla kinesiskan bredvid mig som beställer in samma rätt som jag, paella. Jag serveras en skål oliver och en sked och en våtservett. Kvinnan beställer in något att dricka men hon får inget. En halvtimme senare, när jag funderar på att resa mig och gå, kommer min paella. Innan dess har Manuel varit in och ställt fram ytterligare två dessertskedar framför mig och några våtservetter. Kinesiskan som kom samtidigt med mig ser sig bestört omkring. När hon vinkar för att påkalla personalens uppmärksamhet brister de ut i fåniga skratt och vinkar tillbaka. Men ingen kommer fram till henne. Paret som bara vill ha kaffe får in två assietter med oliver. Min paella är himmelsk. Jag äter med kniv och gaffel och betraktar högen med små dessertskedar framför mig.

När jag beställer in en pastis efter maten blir Manuel förvirrad. Jätteförvirrad. Det går en kvart. Så ser jag en annan ur personalen dunka ned en pastis framför en förvånad kvinna. Nej, hon har inte beställt något. Pastisen försvinner ut i köket. Snart kommer den tillbaka igen. Landar på ett bort längre bort. De skakar på huvudet. In i köket. Tillbaka ut på ett tredje bord. Jag kommer mig liksom inte för med att säga något. Det hela är fascinerande. Till slut förbarmar sig en snubbe intill mig och hojtar ”hitåt!” Han pekar på mig. Vid det här laget har isen smält i glaset. Jag bara ler. Vad ska man göra liksom? Då, äntligen, får kinesiskan sin paella. Hon smackar så högljutt när hon äter att jag blir generad.

20180322_123711

 

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Till och med hans efternamn betyder tvål

Han har sina mjölkvita doftsatta dildos på en hylla.

-Det går barn förbi här utanför, säger han lite generat. Jag vill inte att de ska se så jag har ställt dem högt. Här har jag lite mer… eh… sexgrejer.

-Ja titta! säger jag uppmuntrande och så skrattar vi båda två.

Christophe är den trevligaste kille jag mött i stan. Vi träffades över ett snack om sojavax. (Ja, vadå…?) Han bor utanför St Paul de Vence och älskar historia. Historia och tvål. Christophe är tvålmakare. Han gör dildotvålar. Och en hel massa andra saker också men det behöver vi inte gå in på här. Jag har sökt upp honom för jag måste få bukt med den där märkliga avloppsdoften i mitt badrum. Det luktar inte bajs, nej, men det luktar… historiskt. Låt oss säga så. Vi går igenom dofter av kaffebröd med choklad och fikon, vi provar calvados och stenhårt läder. När vi kommer till lädret ropar jag ”oh la la” och Christophe pumpar upp och ned med armen och pustar ”wha-wha woom” men… vill jag att mitt hemlighus ska lukta café, sponken och bögbar? Till slut slår jag till på en ambraspray. Christophe bjuckar på myrratvål med lite mysk och ambra också. ”Eftersom du tycks vara en sån…” (Han hinkar ögonbrynen upp och ned).

Vi snackar länge om Napoleon den förste och den tredje, vad de luktade, hur trakten gick från att vara italiensk till att bli fransk. Vi talar om hur jävla dålig hon den-där-norska- konstnären-är-vad-hon-nu-heter, vi snackar om hur Modigliani kom till St Paul de Vence och drog med sig hela konstnärskolonin från Paris i början av 1900-talet, vi snackar Matisse och olivträdgårdar och rundar av med lite snack om gamla drottning Victoria samt kör våra snokar i en burk med en av mina favoritlukter, ryssläder. ”Ååååh” stönar jag. ”Ja visst är den wha-wha woooooom” trånar han. Så där håller vi på.

-Men hur blir man tvålmakare, Christophe?

-Äh, jag var i London för 30 år sedan, hjälpte till att dra igång Lush. Kommer du ihåg dem? De sålde tvål och sånt i stora block som skars upp på plats i butiken. Jag fick eld i brallan, åkte hem till Frankrike och sa till pappa: jag vill bli tvålmakare! Han trodde inte jag var klok. Till slut var jag tvungen att dra med gubben till London och visa honom. Då fattade han och gav mig pengar till min första butik. Jag drev en tvålfabrik i åtta år på vischan innan jag kom till stan. Nu har en kusin till mig tagit över däruppe. Själv gör jag dildotvålar. Och lite annat.

Vi diskuterar hans påtänkta nya serie för kvinnor. Är det okay att kalla en tvål för Bimbo och White trash?

-Kör för fan, säger jag och så flinar vi samtidigt.

Christophe har varit i Köpenhamn många gånger. Och i Billund av alla ställen. Men han har aldrig vågat sig över bron till Malmö.

-Nej, det ska man passa sig för, säger jag.

-Gå hem och spraya muggen nu! säger Christophe och jag lovar att komma tillbaka och berätta hur det går.

20180321_175610

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Rekar

20180320_134212.jpg

Snutarna cyklar genom gamla stans gränder. De kommer som gigantiska svarta spermier i tajta trikåer, hjälmar och pickadollars mot höften. Jag vill plåta dem men de är för snabba. Spermier som sagt. Innan jag fått upp kameran flashar de förbi. Normalt föredrar jag ridande polis. Hästar plus folk i uniform. En mycket trevlig kombo, tilltalar min inre husar.

Travar genom stan i timmar, planlöst, förvirrat, lite tom inombords. Inte på väg nånstans, en främling här. Väntar på att landa, i mig själv, i det här landet. Det får ta den tid det tar, resonerar jag generöst med mig själv. Det här har jag varit igenom så många gånger under årens lopp, på resor som drar mig ut, strippar mig naken och sårbar. Sen efter en tid sker något och man glider fram med ny tillförsikt. Så jag förekommer mig själv, rätar på mig och låtsas som jag äger världen. Släntrar förbi de stela vakterna som står planterade innanför ingångarna till Chanel och Louis Vuitton. Ler stort mot dem. De ler inte tillbaka men stirrar en extra gång. De har öronsnäckor. Inga synbara pickadollars. Vilket jävla jobb för vuxna karlar, tänker jag. Stå och vakta kärringkläder och handväskor.  Undrar om de gråter när de kommer hem om kvällarna?

En bit upp på fina gatan står hon, en tvärhand hög och med gigantisk puckelrygg. Klänningen hänger snett på den lilla magra kroppen, notstället är hoptejpat, notbladen gulnade. Hon spelar fiol. Det låter för jävligt. Det är svårt att avgöra hennes ålder… 60 -70? Jag kan inte förmå mig att, liksom de där två gubbarna i kostym, ställa mig och vifta med mobilkameran framför henne. Jag passerar men hennes bild bränner sig ändå fast på näthinnan.

På eftermiddagen ser jag spermierna igen. En hel tropp har samlats i gathörnet och hoppat av sina cyklar. De omringar två äldre damer som talar upprört. Jag har ingen aning om vad det rör sig om men går förbi i min gamla KGB-rock med mitt jätteflin. Samtalet tystnar. Bonjour spermier, här kommer jag! I huvudet skramlar ”Going out west”: I know karate, voodoo too, I’m gonna make myself available to you. I don’t need no make-up, I got real scars…

20180320_172038.jpg

Tillbaka vid havet igen. Solen är på väg ner men värmer mer än den gjort på hela dagen. Jag glor ut över vågorna som rammar stranden med ett fräsande och tänker på alla som riskerar sitt liv för att ta sig över just detta vatten, för att nå in i Europas skenbara värme. Alla som redan drunknat i det där turkosa, glittrande, eviga. Man hör knappt talas om det längre. Men jag läste precis att fem, sex mil härifrån är det kaos på tågstationen mer eller mindre dagligen pga de desperata som vill in i Frankrike. Jag står med händerna i fickorna och känner mig skamset uttråkad. Glor på måsarna som glor tillbaka. Om man skulle gå och snacka med nån fransman?

Jag går och snackar med en fransman.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sassa Brassa Millermassa

Det kommer ett sms från förlaget. Boken är äntligen på väg. Den som Brassai skrev om sin tid i Paris när han hängde och slängde med Henry Miller. Tidigare visste jag inte ens att Brassai skrev böcker, för mig var han fotograf. Jag hade små vykort med Brassai-motiv hemma från unga år, innan jag ens visste vem karln var. Det var nåt med de där motiven som slog an en ton i mitt tonårsbröst. En slags längtan, en ömhet och en nyfiken hunger som varit främmande för mig fram till då.

Henry Miller betyder inte lika mycket för mig. Jag försöker läsa honom men efter några kapitel är det något med karln som känns otidsenligt, lite gubbigt. Stackars Henry, han hörde inte hemma i sin egen tid heller. Men det är okay. Han hade hunger. Det är bra. Folk utan hunger får mig att tappa intresset. Men jag gillar den morrande hungern. Den som bara låter sig anas. Miller skvätter över alla bräddar hela tiden. Jag blir lite trött. Jag vill ha pantern i koppel, skenbart lugn… inte rännandes fritt. Det lämnar ju inget åt fantasin.

20- och 30-talets Paris är aldrig fel att dyka ned i. Varje gång jag åker till Paris är det just den tiden jag letar efter – och aldrig hittar. Jag åker alltid därifrån med en konstig, svartgrumlig saknad inombords. Jag letar efter en stad som inte längre finns. Som vanligt kommer jag flera decennier för sent. Det är då själva fan. Vad är det för fel med oss som får för oss att vi inte hör hemma i vår egen tid? Gitter vi inte bara vara? Eskapister på rymmen – tungarslade och dävna men med sprättiga drömmar?

Jag tänker: är boken bra översätter jag den till svenska. Eller så gör jag det inte.

 

 

1 kommentar

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar, Litteratur