Sotig kärlek

Pelle Osslers bilder har beskrivits som svarta. Vete fan om jag håller med. Jo, det är mycket svärta och sot, men där ryms så mycket mer. Så mycket dov rytm. Som musik, ni vet. Skum musik. Inte en hitlåt i sikte.

Själv har jag svårt att hålla isär ord, musik och bild.

När jag ser bilder – fotografi eller måleri som är bra – då hör jag automatiskt musik i mitt inre.

När jag läser något bra eller själv skriver, då är det rytmen det handlar om. Och ordens färg. Bra ord exploderar med färg på duken. Under läsningen alltså. Färg och form som glider in i varandra till musik.

Och när jag hör musik som är bra, då rullar det igång en film på insidan av skallen. Bilder av alla de slag.

Så de där tre flyter samman för mig, jag gör ingen åtskillnad. När det är som allra bäst då hänger allt ihop. Då är allt som det ska. Och världen bågnar, brister och exploderar. Kittlar dödsskönt i kistan!

Men har jag inte musik, ord eller bilder – då blir själen liksom anorektisk… utsvulten och ledsam. Den behöver bränsle, puls, rytm och färg. Även om färgen heter svart. Svart är en fet basgång. De olika skiftningarna av grått går från vispande lena jazztrummor till mördande hård ångest och tillbaks till lätta fågeldun igen. Men allt hänger ihop. Sen får man kalla det bild, musik eller litteratur. Men i skallen hänger de samman och skickar blodet genom ådrorna – håller en vid liv. Så där som det ska vara…

*

Jag äntrade båten på väg ut till ön och det blåste otroligt hårt, regnet piskade och jag satt där och läste On the Road i en gulnad pocket jag funnit på loppis och tänkte ”jösses vad den har åldrats och tänk ändå vilket intryck den gjorde på mig när jag var ung”… och båtfan krängde ut över gamla boaormen Öresund. Den silvergrå som det inte går att flirta med hur man än försöker. Genom fönstren, ute på däck såg jag den lilla hunden springa omkring, tuffare än nån av oss passagerare. Han gled några meter, skällde och viftade med svansen som om det var världens party.

Väl på ön var jag hemma igen. Sådär som jag alltid känner mig hemma där. Varje gång jag kliver iland och känner lukten av mitt kära grå Öresund börjar den feta katten inuti mig att spinna. Allt blir så hemvant och tryggt. Spelar ingen roll var jag officiellt bor, ön och jag har en hemlig deal oss emellan. När jag sätter ned fötterna där biter hon sig fast i mina anklar och allt blir självklart igen. Hjärtat stillar sig.

För många år sedan drev jag ett litet hotell på andra sidan jordklotet. Dit kom guldgrävare och oljeborrare från öknen och bodde under sina lediga perioder. Dit kom också några italienska antropologer för att studera aboriginerna. En av dem förälskade sig i en av männen från stammen och han flyttade in på hotellet. Han hette Errol, hade långa dreadlocks och skrattade som raspigt sandpapper. Han och jag tillbringade några magiska dagar långt ute i vildmarken en gång, med levande larver till middag och AC/DC på högsta nivå – men det är en annan historia. Dock, Errol berättade för mig om den vita måsen som var aboriginernas symbol för kärlek. Jag tyckte det var så vackert. För hemma i Sverige så var ju måsen liksom stockholmaren skränig och hade låg status. Sket och skräpade ned.

I Västaustralien är måsarna gigantiska; vita vackra bombplan! I Perth finns en landningsbana från 1920-talet som idag är omgjord till Langley Park och omgiven av palmer och joggingstråk. När jag bodde där brukade jag ibland smyga mig dit efter mörkrets inbrott, för där i det gigantiska avlånga området numera täckt av gräs, där invid den trögflytande breda Swan River, där samlades varje natt tusentals måsar för att sova. Jag tog mig ned för backen från Hill Street och sprang så rakt in i flocken. Måsarna vaknade under fruktansvärda skrin, de sket och hade sig, flög in i varandra och fjädrarna regnade ned över mig som konfetti. Tro mig, har du aldrig provat att springa in i en lyftande flock av tusentals fåglar har du aldrig riktigt levt!

Efteråt gick jag hem till hotellet med nävarna fulla av fjädrar. Med fläckar av vitt i de svarta spetsarna. Kärlekens symbol, som sagt. Från total tystnad till plågsamt skrän.

På ön har Pelle Ossler hängt en tavla med måsar som lyft. Deras platta Kalle Anka-fötter slår emot mig från fotografiet. Jag börjar le för de startar en gammal kär film i mitt inre. Och när jag ser tavlan med den ensamma majestätiska måsen som flyger i lika stora fält ljus som mörker är det svindlande nära att jag lägger höstens skottlandsresa på hyllan för att istället köpa tavlan.

Och sen vänder jag mig om och möter den uppfordrande blicken från en kråka eller råka eller vad fan det nu är och då ger jag liksom upp… För dagen innan har jag införskaffat en svinaktigt dyr och svinaktigt vacker uppstoppad råka från Jylland som jag förälskat mig i. Och nu är det som om jag ställs inför hans porträtt. Sammanträffanden som känns självklara och förunderliga på samma gång.

Det är gott att se utställningar som får igång ens inre biograf. Jag känner att jag längtat efter detta. Att bli berörd, javisst, men också att få fart på den där gamla gistna inre projektorn som vevar igång en själv. Med den här fotoutställningen händer något inuti mig. Jag tänker att jag är lyckligt lottad. Två bra utställningar på kort tid. (Den andra har jag skrivit om här).

Osslers bilder från ön skiljer sig från de gängse turistbilderna som jag är så van att se; de där starkt kolorerade med gula fält och gnistrande blå himmel och alla de lyckliga turisterna på sina jävla cyklar… Här är de i avsaknad av färg. Nästan hotfulla. Jag glider in i dem och känner igen mig fast ändå inte. Idyllen blir kriminell. Det stilla, dovt hotfulla känns mer sant där jag står och glor på vyer jag sett i verkligheten hundratals gånger, men som här mejslats ut och förenklats till en ny självklarhet.

Efteråt är jag tung i kroppen men förnöjd. Märkligt laddad fast i slow motion.

Just nu finns Osslers bilder att se på Galleri M i Eslöv – augusti månad ut. Förhoppningsvis dyker de upp nån annanstans, i närheten av dig, i framtiden. Får du chansen så ta den. Ha inte bråttom. När man har för bråttom ser man inte ett skit. Men det där vet ju minsta barnunge. De hemliga nycklarna delas bara ut till dem som har vett att lyssna till tolvtaktaren som heter hjärtat.

2 kommentarer

Filed under Konst

Från naturporr till Tjernobyl

Kommer ni ihåg 70-talsposen i porrtidningarna? Jag minns bröstvårtor stora som ölunderlägg. Blanka damer med afrofrisyrer och skära läppar både här och där. De låg på rygg med knäna vinklade som grodben, fötterna ihop och båda händerna mellan benen.

Jag kan inte ha varit mer än fyra, fem år när jag hittade brorsans tidningar gömda bakom elementet i badrummet.  Jag sa inget till någon men skärskådade allt lika noggrant som volangerna på min barbiedockas klänningar. En tid senare var jag fullfjädrad konnässör. Jag kunde skilja ett wienskt ostron från florentinskt utan att blinka. Jag hade pejl på femuralt och oralt och så guldfisken…

70-talet alltså. Vilka tider. Bonnromantik och konstiga bilder med danska husdjur inblandade… Det var orakat, det var naturscenerier och så förstås de där svartblanka damerna med jättestora huvuden. Det var då när Olof Palme fortfarande levde. Ja, och så han, Ricky Brusch i tajt leotard med svenska flaggan på. Tack brorsan! Din tonårslusta gav mig inblick i en värld långt bortom dockhusen. Men åren gick och en dag såg morsan lite tillsnörpt ut och tidningarna var försvunna och brorsan flyttade hemifrån. Och nu till vädret. Visst har det blivit varmt igen?

Ja, ja, när man själv blev lovlig stod nya tider för dörren. Det var non smoking generation, AIDS och knytblusar. Det var inga fler tjejer med sånt där vitt över sig som såg ut som såsen vi hade till lutfisken varje jul. Nu åkte mintgröna träningsoveraller på och benvärmare till förbannelse. Det var slut med vidöppna skrev ty nu skulle det kniiiipas. Det var påklätt och nymoraliskt, man skulle dricka skumpa redan i farstun. Ta i hand och säga ni hemma hos kompisens föräldrar. Palme var skjuten och Ricky Brusch talade inte längre ut i media om sina 17-timmars erektioner. Tjernobyl fick oss att sluta äta svamp och allt blev jättefarligt – fast i pastell förstås – och man skulle satsa på sig själv och skita i andra. Själv skaffade jag korsett, plastsmycken och hade blålila hår.

Alla köpte svindyra lägenheter, båtar och aktier. Ingen verkade ha så mycket tid över för naturporr längre. De danska husdjuren fick gå till slakt. Bertil Svensson intog rutan istället, klippte sig i fingret och fick kärringarna på fall. Han visste nog inget om vad man kunde använda danska husdjur till. Men han var visst en jävel på pelargoner.

På söndag har de lovat regn. Är det forfarande sommar? Det gäller att hålla melankolin stången, det gäller att tänka på grodor och florentinskt, guldfiskar och ostron. Bröstvårtor som flyter ut som skära pölar över blanka kullar och med samma färg som jordgubbar i mjölk. Eller styva som patronhylsor i svartnad mässing. Ja, herregud, det gäller att ta fram sin poetiska ådra när en säsong långsamt vittrar sönder och övergår i något annat. Kom nu ihåg vad jag har sagt.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ung pippi

När min kropp var slät och tonårig lade jag mig naken framför en man med örnfjädrar bakom öronen. Han hade en gång i tiden hängt med Ferlinghetti i San Fransisco och jag knöt band bakåt, in i historien jag ville vara del av. Jag var en porslinsskärva utan klister. Jag fastnade inte någonstans. Men tobaksvargen jag låg under bedyrade att han alltid skulle tro på mig, även min tystnad. Och jag kände mig sedd. Jag tog mig hem genom vinternatten med en nyfödd kvinna som slet sig loss mellan benen och tog över mig. Allt föll på plats. Och jag inbillade mig att jag var hel. För några veckor inbillade jag mig att jag var hel. Jag hade inte ens fjädrar på vingarna. Mina vingpennor var tunna tuschstreck, de löstes upp i första tekopp. Men det var då. Och då var bra. Och jag är tacksam. För det som var. För det som blev början på mig själv.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sol eller regn, I don’t give a damn!

Riojan Muriel i sin nätstrumpa av guld lockar från köksbänken och man faller till föga, lättköpt som man är efter ännu en knegardag. Det är ju nästan helg. Och helgen ser ut att kunna bli bra, riktigt stunsig och fint oljad. Antikmässa med såna där vänner man kan va’ sig själv med, lite vinprovning ovanpå det och slutligen en tur till kära ön och ännu en fotoutställning. Sol eller regn, I don’t give a damn. Men helgen, du är min. Jag tar dig rakt av och ingen annan får ha dig som jag ska ha dig! Lägg dig på rygg, babe!

Lullar runt framför bokhyllorna och glor på skatterna, så där som jag gör ibland. Ser boktitlar och ler, minns fina läsningar och känner mig rik. Klappar lite på Hjalmar Söderberg-pärmarna. Hans porträtt alltså… lite dästa, lite allvarliga, lite halvkåta. Till en början har man lite svårt att fatta hur den grabben kunde väcka sådan moralpanik i Sverige kring 1900 men sen så tittar man lite extra in i den där loja blicken och tänker…. mmmmm…. jorå.

Jag vurmar lite för Hjalmar. Vill att man närmar sig honom försiktigt, med ömhet och lätt handlag. För det är något skirt över de där gamla texterna… trots erotiken och illdåden och morden. Men idag har vi nog för brått för att upptäcka Söderbergs skira ord och suggestiva scener. Idag är vi mer brutala, mer fyrkantiga. Nyanserna får vika. Allt ska gå så förbaskat fort.

Muriels nätstrumpa åker av och jag dricker av henne. Hon är inte så dyr men hon är välrundad och pålitlig. Vi trivs ihop, riojan och jag. Efter ett glas vill jag sjunga soul. Såna där fetglänsande, runda souldängor som liksom sätter sig i skinkfläsket och får det att gunga.

Ute har sommaren som vanligt svårt att bestämma sig och jag orkar inte bry mig längre. Varmt eller kallt, molnigt eller ej, det är som det är.

På mitt bord ståtar en vacker bukett utslagna rosor. Fick dem av en tacksam mor för att jag plåstrat om hennes unge som jag fann gråtande på marken häromdagen. Cykla aldrig utan hjälm, ungar, det kan gå åt helvitte!

Inatt drömde jag att jag var mobbad på fejsbuck. Vaknade sur och illa till mods. Fejjans skolgård förvandlar oss alla till småglin. Får jag vara med och leka? Nej, stick!

Men som sagt, det står en helg för dörren. En helg med gung och upplevelser. Och filmen jag översatt är färdig och fin som en nykokt potatis och på köksbordet ligger min flygbiljett till Skottland. Yay!

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

När jag går i pension ska juvelerna vara fler än mina år

När glaset har stått urdrucket hela natten kör jag snoken i det på morgonen och inhalerar djupt. Jodå, doften är ännu starkare nu. Det luktar julkryddor och choklad. En underlig känsla mitt i sommaren men sommaren har varit kall som vintern i år så därav den förlängda säsongen.

Vad talar jag om? Maltwhisky såklart. En Tamdhu avger spår av jul dagen efter, prova får ni se. Oavsett årstid. Den påminner om en sån där engelsk fruktkaka med nötter och guggimojs; det är vanilj, äpple, kanel och lite pepparkaka över den.  Kanske mer i doften än i smaken. Dessutom är den nya art deco-flaskan så snygg så stjärten nästan skrynklar sig när man ser den.

Annars? Sjukt mycket jobb. Knegar för två denna sommar p.g.a personalbrist. Men sen, sen när alla de ordinarie är tillbaka och en aning höst börjar smyga sig in, då är det jag som drar… Då kan de sitta där vid sina skrivbord och få skavsår i rövva och avundas mig. Då drar jag till ett annat land. Då är det äntligen min tur!

Så hur överlever man till dess? Man startar ett whiskyprojekt; ny samling för första gången på tio år. Det här ska bli den största i mitt liv! En riktig samling. Man snuvar gammelbanken på besparingarna och investerar i skotska juveler. Det är möjligt att jag blir fattigpensionär i framtiden – men jag ska banne mig alltid ha anständig virre varje fredag tills jag dör.  Så det är lika bra att börja jobba ihop en samling medan man är hyfsat ung och stark. Och blir det kärvt om nåt decennium eller två så får man väl sälja av några flaskor, tänker jag förnumstigt och skriver i min whiskybok med blodröda pärmar.  Longrow Red bla bla bla… Glencadam… pris och datum, ladiladidah…

Så kommer sommarvärmen till slut. Efterlängtad av många sveper hon nådigt in som en gammal operadiva. Parkerar sitt jästa arsle över svearna som genast börjar gny ängsligt. Vi är bönder allihop; oavsett väderlek gnäller vi. Det är för kallt, det är för varmt, det är för torrt eller blött. Själv tänker jag bara: aha, där tog whiskysäsongen slut. Ty när det är sommar står mina juveler och dammar. Men under höst och vinter klappar jag om dem.  Året 2015 varade dock säsongen ända in i juni.  Se oli valtala! Som finnen brukade nynna…

Jag går ut i solen. Daskar operadivan i rumpan. Dra ned kjolen, hörru. Snart kommer det en nordanvind!

10 kommentarer

Filed under Whisky