Schyssta lökar?

Hos Dogon-stammen i Mali lär doften av stekt lök vara bland det finaste som finns. Så det finns faktiskt folk som gnider in sig med lök, hörni. Både män och kvinnor steker lök i smör och gnider sedan in kroppen med det. Det är poppis även i Senegal. Sådant kan man tänka på när fingrarna luktar efter att man haft ännu en hacknings-sejour vid köksbänken. I en viss del av Afrika hade jag ansetts otroligt läcker. Själv är jag mer tveksam. Eller rent ut sagt: jag genomgår just nu en period då jag ömsom äcklas av mig själv, ömsom tänker ”fuck everyone, sådan här är jag”. Det svänger väldeliga fram och tillbaka. Jag blir lite åksjuk av det. Det är hormoner. Det är ju alltid hormoner. Och lök förstås.

Det finns ett slags vax man kan köpa och smälta över värmeljus. Det ska lukta vedbrasa, är det tänkt. Det funkar faktiskt. I några minuter luktar det ved. Sedan tar något artificiellt över och jag måste öppna balkongdörren för att vädra. Det gäller att undvika huvudvärk. Jag hade hellre haft en öppen spis. Eller en kakelugn. Herregud, en vedkamin hade räckt.

Det går inget vidare just nu. Kroppen bråkar. Både vardag och helg blir svedd av det dåliga humöret. Jag har ett skrivprojekt som hänger över mig sedan flera månader. Jag får ingenting gjort och deadline närmar sig lika fort som en vinterstorm. Nätterna fylls följaktligen av sådana där stressdrömmar, där jag släpar på för mycket bagage och missar bussen/tåget/färjan/flyget. Varje natt packar jag mina förbannade resväskor, packar upp, stuvar om, försöker lämna bakom mig… men likförbaskat missar jag min anslutning och ser andra människor åka ifrån mig. Det är så symboliskt så det är larvigt. Men jag vaknar trött, ledsen och grinig. Varför drabbas en sådan som jag av skrivkramp? Vad är det som är så svårt? Varför kan jag inte bara skriva skiten och få det ur världen? Jag är livrädd för att inte klara det, det är så mycket som står på spel denna gång. Min passivitet skrämmer mig. Och så självföraktet.

Kanske borde man flytta till Afrika? Gnida in kroppen med lök stekt i smör, sätta sig i solen och vänta på lyckan…flugorna, friarna… Men jag hade väl missat flyget förstås. Stått där på flygplatsen och sett tiden rinna mig ur händerna. Fått svårt att andas, bröstet trångt som en sardinburk igen.

Kom och skjut mig, någon.

16 kommentarer

Filed under Doft

Vind i brallan

Skotsk dialekt. Kittlar dödsskönt i kistan. Så här oss emellan, jag blir lite kåt, jag, när jag hör det. Det känns som om ett par rejäla nävar far över hela ens kropp, rena rama smekningen. Ska vi vara riktigt ärliga, så är det ju ett snack som låter lite imbecillt. Nästan som i en tecknad film. Jamen, visst gör det? Egentligen? Men jag kan inte hjälpa det… jag tycker det är bland det vackraste lätena som människan frambringat.

Släng sedan dit några karga, vindpinade öar, ett grått hav som beter sig hutlöst opålitligt, några skvättar whisky och en och annan hårdflörtad karl iförd tredagars skäggstubb och grovstickad tröja… ja, då går man ju i spinn, tammefan.

Ursäkta min uppriktighet så här mitt på dagen. Men jag säger bara som det är.

Så böcker som innehåller ovanstående gillar jag naturligtvis att läsa. Filmer som avhandlar ovanstående gillar jag att glo på. Och så vidare…

Idag inledde jag morgonen med slöfrukost i soffan, raggsockorna på såklart och tebaljan inom räckhåll. Sedan glodde jag på TV-serien Shetland som precis dragit igång (heja svt). Naturligtvis har jag läst böckerna som serien bygger på. Efter att ha kommit riktigt i stämning insåg jag att det var dags att leta sig ut mot havet.

Fick en smärre chock när jag såg temperaturen. Tretton plusgrader!!! I början av januari! Vi snackar, som tidigare nämnts, my kind of winter.

Men det är visst stormvarning också.
Det förstod jag när jag kom ut.
Inga människor i sikte.
Ingen trafik.

Nere vid havet förlorade jag fotfästet en stund.
Vattnet skummade så det såg ut som stora snösjok kastades upp i luften. Där bakom skymtade jag danska fastlandet. Jag provade min egen röst. Den hördes inte i dånet.

Ni vet de där stunderna då man inte längre har någonting att sätta emot?
När naturkrafterna tar överhanden och man inser vilken liten skit man egentligen är under det stora himlavalvet?
När man får ta i med hela kroppen för att överhuvudtaget inte blåsa iväg.
När man för några svindlande sekunder är så upprymd av adrenalinet som pumpar att man bara vill skrika rakt ut samtidigt som rädslan börjar gnaga i bakhuvudet… Där var jag för nån timme sedan.
Nu är jag hemma. I det vanliga.
Men för ett litet tag där ute, ensam med havet och den rytande vinden, fick jag en påminnelse om något annat.

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

När han ler blir hans ansikte som en dessert

Hamburg 1963. Kompositörerna Nicolas Nabokov (ja, kusin till Vladimir som skrev Lolita, ja) och Igor Stravinskij möts i något som ser ut som ett hotellrum. Johnny Walker åker fram. – Vad sägs om en droppe whisky? undrar Igor. Vädret är fuktigt och gamla leder måste smörjas. – Underbart, tycker Nabokov och får sig ett järn. De två gamla exilryssarna blandar samman språken, de talar ömsom tyska, engelska, ryska, franska och italienska. De är bekymrade för Jean Cocteau som precis fått stroke och troligen blivit förlamad. Hur står det till med hans förstånd nu? De vet inte riktigt, tiden får utvisa. Så dricker de whisky och pussas lite. Jag blir alldeles mör.

1912 skrivs vad jag anser vara världens första hårdrocksintro. Det skrivs för en rysk balett och döps till Våroffer. Det väcker till en början stor skandal vid uruppförandet i Paris men kommer med tiden att bana väg för musik som formar vårt 1900-tal. Våroffer kan mycket väl vara något av den bästa klassiska musik som skrivits. Tycker jag. Lyssna bara på stråkarna ett par tre minuter in i baletten, tänk er en megafet symfoniorkester som drar igång så du nästan blåser ur stolen… Det är rysansvärt bra. Minst lika bra som tuggande elgitarrer. Ja, bättre faktiskt. Igor berättar hur den store impressarion Djagilev reagerade första gången när han hörde det… och vad Stravinskij svarade. Se själva i filmen här nedan.

Jag fann oväntat denna pärla på tuben om en av mina största idoler. (Fanken, jag har så många nu… Men Igor är ju bara Kung med stort K. Han skrev klassisk musik som vänder ut och in på skallen, som kan vara plågsamt svår tills man finner vägen in i den… men sen vill man ju aldrig lämna hans värld). Här är en svensktextad dokumentär på en dryg timme om min käre ryske gräshoppa. Se den och njut. Själv vill jag bara berusa mig när jag ser honom. Han är underbar!

– I never get sea sick, säger han där han sitter på en båt där folk börjar snöra på sig flytvästarna. I get sea drunk. Och så flinar han och tar sig ett järn. Han ser ut som hundra år. Jag vill också vara så där fräck och glad när jag blir hundra och seglar de sju haven.

Tillbaka till filmen. Helt plötsligt dyker Glenn Gould upp och vill spela luta. Denne gigant (ja, det är han som lirar Bach på sitt eget sätt i Goldbergvariationerna, de där som får Hannibal the Cannibal att spinna av förtjusning, ni vet…) Det är coolt att se hur starstruck Gould är inför gamle Stravinskij. Men vem hade inte varit det? Något helt annat slår mig; både Gould och Arthur Rubinstein ansågs vara två av 1900-talets bästa pianister. Och båda kastade in handduken 1982. Gould var femtio år och gamle Arthur nästan dubbelt så gammal. Det är det jag alltid har sagt: 80-talet var ett ruggigt årtionde.

Nu ska jag berätta något för er. Jag älskar karlar med rufsigt hår och stora näsor. Är de sedan judar så är det bara att göra vågen. Är de sedan ryska judar, ja då ramlar jag i farstun totalt. Vadå? Sån är jag… hur är ni då? Stravinskij har inget hår alls i större delen av filmen… Men när jag ser en äldre karl med hår som ett kvastskaft rakt upp och en gigantisk näsa stå och hänga i en dörröppning i Paris 1965, tänker jag: jodå, för fanken. Jag hade följt med honom hem. Det visar sig vara Giacometti, skulptören. Igor och han är polare, sitter och skickar skisser emellan sig, snackar om Matisse som satt i rullstol mot slutet… Vem hade inte velat vara med under det samtalet?

– Jag känner Picasso mycket väl, säger Giacometti när han skissar av Igor.
– Och du gillar honom inte?
– Han förvånar mig… som monster.

Jag undrar ibland hur det kändes att vara Igor, göra musik på ett sätt som världen aldrig tidigare hört? Massor av människor skriver musik, men de skriver musik på ett sätt som vi tycker att musik ska låta. Men att vara först ut med något, helt först… hur kändes det?

Igor får på sin ålders höst frågan om han tror att folk har lättare att förstå hans musik idag än vid 1900-talets början? Han skakar på huvudet. Nej, det tror han inte. Journalisten undrar vad man ska göra åt det? Svaret är enkelt. – De måste lyssna bättre.

Sen kommer det bisarra och djupt tragiska: Stravinskij fick aldrig rättigheterna till tre av sina största verk; Eldfågeln, Våroffer och Petrusjka… och hade således det kärvt med ekonomin större delen av sitt liv. Varför får ni se i filmen…

Det här är en dokumentär om en mästare. Om hans arbete, om människorna han mött. Man måste inte digga hans musik helhjärtat men man kan titta ändå. När han ler blir hela hans ansikte som en dessert…

7 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV, Gubbar, Konst, Musik

My kind of winter

20141101_161852-EFFECTS

Fjärde januari 2015. Gröna gräsmattor, strålande sol från klarblå himmel. Barmark, torra gator.
Nu snackar vi vinter! My kind of winter!

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

En guppande skalle utanför Moçambique

- Hör du, säger hon när de just vaknat. Eller rättare sagt, hon väcker honom med sin röst.
– Hör du sjöfågeln? Det är en melankolisk sjöfågel. Det hörs.
Han ligger och glor förvirrat ut i rummet några sekunder, försöker fatta var han är.
– Det kan ju också vara grannens taskiga vindspel, muttrar han sen. Hon låtsas inte höra.

– Vill du bli kremerad när du dör? Eller ska vi gräva ned dig? frågar hon vidare. Som om det är det mest naturliga i världen att fråga såhär på årets första dag.

Han blundar och låtsas sova. Men hon ger sig inte.
– Vill du bli kremerad eller nedgrävd hel och hållen?
– Jag vill bli kremerad och sedan vill jag ligga i en snygg lund med träd och blommor, får han ur sig.
– Jag vill också bli kremerad. Men jag vill att min aska ska spridas i havet. Det tycker jag är så tjusigt. Så kan man bli en sailor. Med sån där skärmmössa som Kapten Haddock hade. Och kanske en blå polotröja. Alltså, en osynlig blå polotröja. Man är ju död så man behöver ju inga kläder egentligen. Eller, ja, vad vet man om det?
– Du är faktiskt lite lik Kapten Haddock, säger han milt och drar henne intill sig. Men nu får du hålla käft, jag vill sova.
– Du får sova i eftermiddag. Du får ta en tupplur då, gubbsova. Det är ok i din ålder.

De ligger tysta ett tag, han blundar och hon stirrar bestämt.
– Öresund! Där vill jag spridas. Så är man ju hemma. Å andra sidan, jag har varit där Stilla Havet möter Indiska oceanen och det var tjusigt. Bland det tjusigaste jag sett. Där hade det ju varit fett att bli utspridd.
Han svarar inte, tänker bara att hon är den enda han känner som använder ordet tjusig. Efter ett tag fortsätter hon:
– Men så tänker jag så här… om det som var ens gamla vänsterarm helt plötsligt glider iväg åt fel håll. Typ nedåt. Du vet, det där stället med pingvinerna. Vad heter det? Arktis? Antarktis? Det är väl fan också att de inte kunde hitta på andra namn, man kan ju inte skilja dem åt. Men du vet vad jag menar. Nedåt. Vad händer då? Dit vill man ju inte, där är det ju så jävla kallt.
– Men du har ju din blå polotröja, tröstar han. Och en svart skepparkavaj. Du är ju Kapten Haddock.
– Det räcker nog inte. Armen därnere och så kanske skallen guppar iväg och lägger sig utanför Moçambique. Va? Hur skulle det kännas? Och så kanske högerfoten tappar riktningen och hamnar nånstans i Kinesiska havet. Va? Då ligger man ju där som en jävla Evert Taube-låt, utsmetad över halva planeten.

Nu stirrar även han, sömndrucket men ändå.
– Nej, det är bäst att hålla sig hemma. Öresund, säger jag bara. Öresund får det bli. Ska man vandra runt och se lite av världen så får man göra det medan man är i livet. När man är död ska man ju vila. Det säger de ju alltid när någon dött: nu har den och den kommit till vila. Så på sin höjd kan jag tänka mig att skvalpa upp i Skagerack. Sen blåser jag hemåt igen. Ned runt Travemünde ibland, kanske ta en sväng bortåt Österlen och förbi Bornholm. Men sen får det räcka. Ska fan stressa runt efter att man är död. Vill du ha en kopp te, förresten?

Han nickar. Han dricker inte te men finner liksom inga ord.

– Tycker du jag är tjock? frågar hon.
– Jag sätter på tevatten!
Han är ute i köket på två sekunder.

16 kommentarer

Filed under Resor, Uncategorized