Små druvor

Mitt i floden av asiatiska turister står han och svajar, heroinisten. Hans hy är gulblek och sitter så stramt över kindbenen att jag tror den ska brista när som helst. Han håller en plastförpackning med gröna druvor med båda händerna som för att inte tappa dem. Hans ögon är halvslutna. Om jag andas ut hastigt när jag passerar honom kommer han att falla omkull.

Det är tisdag eftermiddag i Edinburgh. Solen skiner. De asiatiska turisterna flödar.

Det är löjligt skönt att vara här igen. De tunga grå stenhusen omfamnar mig med sina skitiga fasader och spetsiga torn. Trafiken är tung. Långt därute finns bergen. Som ett eko i bröstet. Jag försöker att inte höra.

ljus

 

Annonser

11 kommentarer

Under Resor

Bottenslam

söndag

Jag har överlevt den här konstiga, långa sommaren. Den som började keligt smeksam i maj för att sedan bli en överdos av unken overklighet där skogar brann i veckor, vattnet luktade ruttet och allt vissnade ned. Det fanns stunder när jag trodde jag kokat sönder inifrån. När de första regnen kom i augusti var det som att få en ny kropp. En lättnad skön som en orgasm.

Sverige luktar annorlunda idag. Det luktar av sånt som kryper upp till ytan efter en lång, lång värme. Bottenslam. Människors tankar tycks förgiftade, slingrar sig ut som allt djärvare giftormar. Sånt som inte tidigare var rumsrent, sånt som tidigare inte gick att säga eller ens tänka… det vältrar sig nu öppet i dagsljuset, i offentlighetens rum. Man tvingas förhålla sig – vare sig man vill eller ej, vare sig man vet hur eller ej.

Jag räds den blinda dumheten mer än någon mastermind. Och mitt i alltihop konstaterar jag att jag snart, för första gången på 16 år, får vara ledig fyra veckor i ett sträck. Som en riktig svenne. Om några dagar lämnar jag den här konstiga lukten. Jag litar inte på en käft längre. Jag funderar på hur många månader sedan det är som jag sov en hel natt. Jag vill gärna mota bort tanken på att det här bara är början på något värre. Att inte ens jag lär komma undan. Hur mycket jag än lämnar landet.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Eva vid pianot och jag däckad i salighet

beethoven-kimdir-kisaca-bilgi-132932286-2336877-132944583-4920244Det måste ha varit nån gång på 80-talet. 1988? Hela vardagsrumsfönstret var täckt av krukväxter i grönt. Jag hade aldrig sett så många samlade på en så liten yta. De stod i rader. Täckte varje ledig centimeter. Jag var klädd i svart, nåt med axelvaddar som modet påbjöd, och hon satt där, blond och skir med blåklintsögon och de känsliga fingrarna dansandes över tangenterna. Själv låg jag bakfull i den bruna skinnsoffan och luktade gårdagskväll och smygsex.

De där åren. De där nätterna och dagarna. Eva som spelade klassiskt. Hur vi rände runt. Från ställe till ställe i hennes röda gamla PV. Den där bilen som dånade så högt att hjärnan nästan lossnade från skallen. De där svarta evighetslånga höst- och vårnätterna. När vi sket i jobbet. När allt var en jakt på heta ögonkast och rock’n’roll. När vi var små nog att rymmas i en tändsticksask.

Jag tror det var Wilmer X som spelade. Vi gled med i den mörka natten. Ingenting var omöjligt. Om eftermiddagarna samlade vi ihop oss, Eva och jag, i hennes föräldrars vardagsrum med de tusen krukväxterna. Eva spelade Beethoven på det bruna pianot. Jag låg däckad i soffan och älskade livet, älskade tonerna, älskade det utlevade, det sårade, det djärva och outsläckliga. Det slog aldrig fel. Jag somnade. Med bultande underliv. Med naiviteten som en snuttefilt omkring mig.

När jag vaknat och borstat tänderna klämde vi in oss i hennes röda PV som hette Grålle och drog ut i Sverige på nya rockkonserter. Det var som det skulle.

Ibland tänker jag på Eva. Vad blev det henne?

Jag vet ju vad det blev av mig.

6 kommentarer

Under Uncategorized

Vad hände?

Jag tänker på hur det var när jag växte upp. Min första bästis, när jag var 4, kom från Kolari i norra Finland och kunde inte ett ord svenska. Jag kunde inte finska. Vad spelade det för roll? Vi satt tajt ihoplimmade i många år. I kvarteret där jag bodde fanns österrikare, finnar, tyskar, greker och ännu fler finnar. En och annan turk letade sig till stan. Arbetsinvandrare. Flyktingar.

Vi blandades lite huller om buller och det gick fint. Vi snackade inte så mycket skit om varandra, vi respekterade varandra; vissa umgicks, andra undvek varandra noga men utan sidoblickar, det skedde i en slags lakonisk, tyst överenskommelse. Vissa lärde sig svenska, andra brydde sig inte utan höll sig till sina egna enklaver. Men det var aldrig nåt jidder. Varenda kotte jobbade på bruket. Järnverket. Allt, precis allt, handlade om järn och stålframställning. Sedan århundraden tillbaka.

Jag växte upp i Bergslagens skogar. Det var som det skulle. Finlandssvenskarna sjöng i mitt ena öra, purfinnarna i det andra. Jag brydde mig inte. Mamma var norrländska, farsan från Gävletrakten.

Sen kom båtflyktingarna från Vietnam. Och flyktingarna från Somalia. Det knorrades lite i stan men å andra sidan blev det tomma lägenheterna uthyrda och några kontroverser att skriva in i historieboken blev det aldrig. Själv lämnade jag orten för större städer ute i världen. Platser där jag fortsatte umgås med flera nationaliteter, utan att tänka på att det skulle kunna vara fel. Det var ju bara så det var. Folk blandas. Det som räknas är hur man uppför sig mot varann, inte vad som står i passet.

Idag, när jag snokar upp gamla kontakter på sociala medier, t.o.m. släktingar som jag tappat kontakten med, ser jag att många av dem sällat sig till SD-pöbeln. ”Alla invandrare är lort och ska fördrivas, om man så måste sätta eld på flyktingförläggningarna.” De där jag umgicks med som barn, vi som var en skara ungar som rände runt och besökte varandras hus varje dag, ett gäng ungar av blandade nationaliteter… de flesta tycks nu ha glömt sin uppväxt. De vältrar sig i hat och frustration, uppvisar en kortsynthet och stupiditet som är omöjlig att greppa. Vad i helvete hände?!

5 kommentarer

Under Uncategorized

Orkneyöarna, tur och retur

Jag går i motsatt riktning, möter och stångas med folk i den lilla cirkeln. De traskar lydigt i flock, jag kom in fel och hittar inte ut ur det här helvetet. Nån guide står och tutar fakta men hans ord försvinner i vinden från havet. I marken framför oss finns hål, hål med lämningar efter flertusenåriga bostäder. Det har bott människor här. Skara Brae. Folk glor lydigt ned i groparna, jag vantrivs så det kliar ända upp i arslet. Till slut hoppar jag över något litet stängsel, vinglar till och drösar nedför en slänt. Ut härifrån kvickt!

orkeny strand

Jag småspringer därifrån, når en brant backe och där, där nere ligger en öde vit strand och därute havet, Nordsjön… eller Nordatlanten, fan vet, jag har tappat både räkningen och riktningen efter alla öar jag passerat fram och tillbaka på sistone. Det var inte så här jag hade tänkt mig att uppleva Orkney. Men här är jag nu. Och havet sträcker sig blått och oändligt mot horisonten, allt är platt och vinden är precis lagom snäll mot kinden. Där står jag och andas… försöker hitta centrum i mig själv, hitta andningen, hitta drömmarna… de där drömmarna som burit mig ända hit, genom åren… mina drömmar om de vindpinade, karga vikingaöarna där ute i havet… Men jag står i ett turisthelvete utan dess nåde. Bakom mig har jag horder av japaner och kineser och tyskar och amerikaner. Långfärdsbussarna står uppradade som urtidsdjur, i kilometerköer. Man slussas fram och tillbaka, som boskap. Det är köer för att komma in på områdena, för att komma in på muséerna, för att komma in på caféerna, för att komma in på dass. Betala inträde, betala inträde!

Jag vallas genom en stenring äldre än Stonehenge. Jag trängs under jord i några dåligt upplysta gångar med speakerröster i dolda högtalare. Jag får tio-femton minuter på mig att springa genom slottet Skaill House beläget ute på en stor slätt. Skynda dig nu, sen åker vi vidare. Här ska klämmas in så mycket det bara går på en dag.

20170822_141341

20170822_141432

20170822_141751

Inombords gråter jag, sparkar emot, förbannar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att det här var något att prova på? En turistutflykt…. oh mother!  Kirkwall, huvudstan på en av öarna, är så full med folk att jag knappt ser katedralen. St Magnus – vacker som få men vad gör det när man inte får en sekund ifred? Det går inte att ta in. Inte heller historien om Mrs. Scarth och hennes sovrum… eller de italienska krigsfångarna från 2:a världskriget och deras kyrka eller och hur de byggde broarna mellan öarna… Skeppskyrkogården utanför i havet… Historierna är många men allt dränks i tidsbrist, i kommersialism, i nån slags hysterisk disneyland-upplevelse…

20170822_124855

20170822_125124

Det pågår nån slags regatta bland öarna, folk från hela jorden har rest hit. Hit, till platsen som i mina eviga drömmar ligger så gott som övergiven, men som i verkligheten är en turisthora med brutalt uppfläkt underliv som ligger och skrevar där i Nordsjön/Nordatlanten var det nu var…

20170822_132815

Men visst är det vackert. Det finns vyer som tar andan ur mig av och till. Om jag bara hade fått vara ensam – eller i sällskap av någon som också haft vett att hålla käft och mjölka sina drömmar för allt vad de är värda. Tänk att resa här i stilla mak med någon,  häpnas tillsammans, lämna varandra ifred när man behöver vara ifred, och sedan mötas över en bit bröd och ett glas gott och i tyst samförstånd, med bara en blick, veta att man delar ögonblick som är guld…

På tillbakavägen blåser det upp till storm. Ska vi komma över till fastlandet? Det råder tvivel in i det sista och när vi klivit ombord på den lilla båten ombeds vi gå ned under däck, hålla i oss för allt vad vi är värda. Det är förbjudet att gå ut på däck, vågorna kommer att sopa rent där, från både folk och fä.

Och nog gungar det alltid. Det är när folk sitter och kaskadkräks omkring mig som jag av någon anledning, någon pervers anledning, fylls av lycka. Jag kastas upp från stolen och ned igen av de hastiga krängningarna. Allt löst ombord far all världens väg. Horisonten försvinner och kommer tillbaka varje sekund. Båten står nästan rakt upp i luften i vissa stunder. Jag korsar Pentland Firth, ett av jordens farligaste vatten, för andra gången i mitt liv, och inom mig jublar jag. Det är en adrenalinkick utan dess like. Jag är så perverst, oförklarligt lycklig! Jag skulle kunna stanna här ute för alltid. Jag skulle kunna dö just nu och det skulle vara helt okay.

4 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

Perfetto

Det är nu det är perfekt. Perfekt läge för det mesta.

Ta vädret. Mitt slags väder. Inte för varmt, inte för kallt. Perfekt.

Tiden på året. Min tid. Just lämnat mörkret och minns det lagom mycket, ljuset känns fortfarande fräscht och intressant, räcker tillräckligt länge innan man tröttnar. Perfekt.

Naturen. Min natur nu. Skirt grön, luften krämigt mandelmjuk av hägg och körsbärsblom. Ingen övermättnad ännu, fortfarande spänstigt och krispigt. Perfekt.

Jag kör mitt första morgonpass på flera månader. Tar ut mig direkt. För att jag bestämt mig för det. Det är okay. Det är faktiskt perfekt.

20180503_163525

 

5 kommentarer

Under Uncategorized

Måsporr och valupptakt

På taket till huset tvärs över gården sätter måsparet på varandra – igen! Jag blir lite avis, det ska erkännas. De håller på hela dagarna. Kommer bombis att bli en helt ny måsarmé av de där två. Om hon inte är på pillren förstås. Sånt vet man ju aldrig med fruntimmer…
Det är nåt märkligt i luften idag. Jag förstår det när jag står i affären och tjackar upp mig på flera kilo bönor och linser. Ska jag bli sund nu? 
Går hemåt. Ser till min belåtenhet att absinthen jag kokat hela vintern och hällde ut i ån inatt nu jäser så fint i vårsolen. Festen kan börja! Nu vore det väl fan om det inte skulle bli lite fart på den här gamla byhålan!
20180506_111917
Sossarna håller valupptakt i parken. En ensam kvinna på scenen med aukustisk gitarr. Tre stycken i publiken. De sitter nog mest där för att äta upp glassen. Hela tillställningen är tryckande pinsam.
Jag kliver förbi med mina elva kilo bönor och blickar strängt mot scenen. Kvinnan sjunger nåt om solidaritet. Jaja, det är så dags nu…  
Det blir en orgie i bönor och linser till middag ikväll. Och en p-rulle från 1970. Allt är väl måsarnas fel. Eller ja, jag vet inte om det är en p-rulle. Men jag hoppas. Det är svartvita bilder på ett kopulerande par på baksidan. Det verkar ju lovande. Och så står det nåt om censur i Storbritannien. Och manus av Henry Miller. Det blir nog bra. Eller så blir det nåt annat. Hur som, man överlever.
Jag läser som bäst Hunter S. Thompsons bok om Hells Angels. Hunter brukar ha hyfsad stil men den här boken är lite seg av och till. Mycket årtal och namn och rabblande. Han vill förklara saker och ting. Sätta in HA i politiska kontexter och annat. Själv vill jag bara att det ska svänga. Men jag ger honom en chans till. Skärper han inte till svänget åker han tillbaka in i hyllan. Livet är för kort för halvtaskiga böcker.
Jag läser i nån kvällsblaska att spindlar hatar citron och gnider därför triumfatoriskt in fönsterkarmarna med gult för att slippa fanskapen. De kliver glatt in och lyfter på hatten, totalt oberörda. Nu har nån annan kvällsblaska skrivit om att man ska spreja ättikssprit överallt. Då håller de sig väck. Så jag införskaffar en stor flaska. Är det sprit som ska till så är det sprit som ska till, tänker jag. Och duger det inte med ättika så har jag gammelfaster Ursulas lilla Beretta i en skokartong under sängen. Den är nysmord. Jag smörjer den varje måndag klockan elva om förmiddagen. Man vet ju aldrig.
Nu ligger måsarna med varandra igen.
Så fjädrarna ryker.
Kåta fän.
Usch!
Eller nåt.

2 kommentarer

Under Uncategorized