St. James Infirmary

1928 lades den på vax första gången med goe Louis Armstrong. Låten är så bluesigt blå så det svider. Men decennier har lagts på varandra och gett låten en varm luddig stötkudde så svedan inte blir så svår.  Nu är den bara härligt ljuvlig och skön, som en svandunsboa – i kolsvart. Det påstås ibland att låten har anor ända från 1800-talet; om en soldat som la alla stålarna på prostituerade innan han kastade in handduken i någon könssjukdom.

Saint James Infirmary. Man vet att en låt är något alldeles extra när man drar igång Spotifys långa lista med olika inspelningar och efter två timmar inser att man fortfarande lyssnar på samma låt – och kan tänka sig att fortsätta minst en timme till. Normalt borde det vara kräkvarning vid det laget… men inte vad gäller Saint James Infirmary. Inte i min värld.

st-james

Prova själv! Många artister och grupper har varit där och tafsat mer eller mindre vördnadsfullt. Men en bra blueslåt från det gyllene 20-talet pinkar man inte bort. Vet ni förresten hur många bra låtar som gjordes 1927-28? Nej, det vet ni inte, ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. De där åren tillkom pärlor, små skimrande vackra tidskapslar som fortfarande sätter en västerländsk själ i gungning. Det vete fan vad som fanns i rymden de där åren, vad universum kokade för hemlighetsfullt knark, vad som sipprade ut i grundvattnet… men 1927 och 1928 mejslades konstverk fram inom jazzen och bluesen, konstverk som tatuerat musikhistorien för evigt och fortfarande lever kvar. Varför just de åren blev så magiska vet bara Gud. Och som känt är snackar den typen inte längre med oss så varför får förbli en gåta…

Hur väljer man en version bland många bra? Man blundar och pekar. Fingret landade på Snooks Eaglin. Från 50-talet.

”I went down to St. James Infirmary, saw my baby there. Stretched out on a long white table, so cold, so sweet, so fair.

Let her go, let her go, God bless her, wherever she may be, she can look this wide world over, but she’ll never find a sweet man like me…”

4 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

Betty bitterkåt

Anti love song! Det här kan vara en av de mest bitterkåta låtar som någonsin spelats in. Och den hamnade på vax redan 1973 av fabulösa Betty Davis, en gång i tiden gift med gamle tutar’n Miles Davis.  Anti Love Song! (Finns att lyssna på både på Spottan och Tuben).

Hör hur hon sjunger (nåja, gnölar då) med kniven på strupen, med handen kupad runt musslan. Det handlar om kärlek såklart, hur destruktiv den kan vara. Faran med att titta för djupt ned i den där lockande avgrunden. Den där sista övertygelsen om att man måste hålla sig på banan, inte kliva ned i något som mycket väl kan svälja en helt.

Den är bra, alltså. Betty ställer skåpet.

Vi har väl alla varit där och kletat. Ska jag? Nej så fan heller, jo, nej, jo!

Kåthet, peeps.

Den som känns i märgen.

Och så musiken.

Den som känns i märgen.

Precis som det ska vara alltså.
GLQ1976061W05616-15

 

1 kommentar

Filed under Musik

Bound for glory

Hon sliter otåligt i hårsvansen, den sitter snett, barnet skriker och väntar vid dörren. Hon är så fruktansvärt trött på alltihop, på sig själv, på dem tillsammans, familjen. Hela kroppen skälver av återhållen ilska, hon måste iväg härifrån innan hon gör dem illa. Hon måste iväg från dem.

Tanken har växt sig starkare i ett par veckor. Idag bestämmer hon sig. Hon ska lämna dem.

De möter upp vännerna, går en runda i den milda höstvinden. Hon släpper ut håret, låter det dansa fritt.

Högt pratar de matrecept och öroninflammationer.

Inuti henne gungar en liten flicka, högre och högre mot himlen. Envist, som om livet hängde på det.

fran-forsta-borjan-1300

1 kommentar

Filed under Uncategorized

En guldpeng och världen stannar upp

Världen stannar upp ett ögonblick, mitt i dimman och höstrusket, det eviga regnandet och den puttrande ledan och ångesten. Den stannar bara upp för att solen gör oväntad entré. Det är nästan november men helt plötsligt dyker hon upp, den stora lampan, den feta bordellmamman, den välgörande gudinnan, det trolösa stycket… Hon dyker upp, laddar kanonerna och fläskar på med det gyllene ljuset över staden. Vinden mojnar, havets vågor kommer av sig, jag själv stannar upp mitt i steget… Vad är det här?

Hela dagen går åt till att vända nosen mot himlen, som en tiggande hundvalp.

När eftermiddagen kommer och ljuset vacklar något, kliver vi in i våra hem. Balkongdörrarna står öppna. Ingen skillnad i temperatur mellan ute och inne. Allt blir konstigt, overkligt. Världen stannar upp ett ögonblick och allt blir magiskt tyst och skönt.

Själv finner jag Karen Dalton och Somethings on your mind på Spottan. Hennes gnissliga röst fyller rummet. Världen har stannat upp ett ögonblick. November väser i farstun men hon är vek, vek och feg som en skygg orm. Solen fungerar. Mörkret får ge vika ett slag. Det är banne mig bara att tacka och ta emot.

Varje timme med sol så här års är en guldpeng i själens lönekuvert.

fran-forsta-borjan-1344

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Plåtlådan – eller hur jag hamnade på horpang på Hebriderna

20160503_102137Efter tiden vid Loch Ness och det hyggliga panget i Fort William tar jag liksom för givet att det kommer att vara lika hyggligt överallt i Skottland.  Hebriderna är ju ändå Hebriderna, eller hur? När Moray släpper av mig på kvällen i det lilla samhället vid strandkanten, på den dramatiska ön, och vinkar ” hej hej, hämtar dig imorgon” så står jag snopet och glor tvivlande på plåtlådan invid vägrenen. Ska jag bo där? Namnet gör heller inget för att lugna mig, det är obscent och för tankarna till … hm… prostitution? Hur kan man döpa ett pang till… nej, vi glömmer det.

Entrén har skitig heltäckningsmatta och en lukt av… ja, jag vet inte riktigt. Som om det inte städats därinne sedan 1967? Lokalen tycks ligga öde tills en yngre man, inte helt nykter, iklädd träningsoverall och foppatofflor uppenbarar sig.

(Note to self: aldrig, aldrig överlåta rumsbokning åt främlingar hädanefter). Killen är sur som ättika när han visar mig till mitt rum. Det är väldigt mörkt därinne och luktar obestämt av… ja, vadå? Mitt på golvet tronar en dubbelsäng. Det är allt.

Är jag inte här imorgon så släng bara nycklarna på disken där du kom in, säger han. Jag går och sätter mig i baren tvärs över gatan. Vill du nåt så finns vi där.

-Öh, jaha. Vi?

-Ja, vi i stan alltså. Åtminstone de flesta av oss…

Stad var kanske att ta i, tänker jag, men säger inget högt.  Han hasar iväg, denne stillöse surkart, så långt från min våta dröm om den skotske mannen i kilt!

Rummet gör mig fysiskt illamående.  Det luktar smuts, sperma och fotsvett.  I taket hänger en ensam glödlampa. I badrummet finns dessvärre ingen belysning men det lilla jag skymtar därinne får mig inte vänligare inställd till platsen. Trevande sätter jag mig på sängkanten, tittar lite närmare. Vad är det där, blodstänk på lakanen? Ja tammefan! Tjena vikingen! Välkommen till Hebriderna, svenskjävel. Sov så gott nu!

Några minuter går under tyst och inre kamp. Sen rusar jag ut därifrån men glömmer resväskan.  Hur tar jag mig härifrån ikväll? Går det några bussar, tåg? Nej, visst fan, jag är på en ö. Med småpanik rusar jag ned mot vattnet och följer strandkanten tills jag ser hur det lyser i fönstren på en fiskrestaurang. Herregud, det måste väl finnas andra alternativ än att sova i plåtlådan på blodbestänkta lakan?

Väl inne på krogen tar det tre minuter så har jag vräkt ur mig hela historien, ingen svensk blygsamhet här inte. Folk tycker synd om mig, inget snack. En kille kommer fram, presenterar sig, han är från Rumänien. Han har ett förslag, säger han. Shoot, säger jag.

Tillsammans går vi ut i mörkret till utkanten av samhället. Han knackar på dörren till en liten villa, vi släpps in och han förklarar min situation för paret som bor där. De ser på varandra och himlar med ögonen. Plåtlådan är ökänd. Innan jag vet ordet av föser de mig uppför trappen och in i ett litet sovrum. Här ska jag sova i natt, menar de. Kvinnan i huset klappar mig tröstande på armen.  Allt är rent och snyggt och andas svenne banan-hem med IKEA-möbler och allt. Det är ett barnrum och en stor Ior i plysch glor tryggt på mig.

ior

Tillbaka till plåtlådan med rumänen som nu utsett sig till min livvakt. Han ska minsann slå ned foppamannen om det behövs. Jag blir nästan lite förälskad i honom, han ser ut att väga max 50 kilo, men tvekar inte inför tanken på att banka foppasnubben i svenska flaggans färger. Dock får jag väskan och kommer därifrån utan ytterligare blodvite. Nej, jag betalar inte räkningen.

På väg till mitt nya hem för natten träffar jag doktoranden i litteratur från Florida.

Du, jag är inhyst hos nån galen tant längre uppåt gatan. De har ju inga riktiga hotell på den här ön, vad det verkar. Det luktar skitkonstigt hos mig. Har du lust att hänga med över och ta en whisky?

Det har jag och det gör jag. Rumänen försvinner med ett leende i natten.

Sen blir det magisk årgångs-Glenlivet och jag tillbringar min första natt på Hebriderna. Gamla Hebban, tänker jag lyriskt allt eftersom timmarna förflyter och innehållet i flaskan sjunker.  Vi snackar och snackar, doktoranden och jag. Sedan går jag hem till Ior och slocknar som ett ljus.

När Moray kommer till plåtlådan nästa dag för att hämta mig är jag inte där. Han får nästan en hjärtattack och väcker hela samhället där han kör och tutar och gapar efter mig. Jag gömmer mig i en trädgård ett slag bara för att jag kan.

Moray bär kilt. Moray skulle aldrig visa sig i foppatofflor. Men det gills ändå inte. En karl som med berått mod överger mig på ett sånt horpang som plåtlådan får banne mig jobba duktigt i fortsättningen om jag ska ta honom till nåder.

6 kommentarer

Filed under Resor

Hytt, sponken och taxfree

-Du, var lade du nycklarna egentligen? undrar han.

-Nycklarna? Till sommarstugan? Men dom har väl du?

Han stirrar klentroget på henne. Varför skulle han ha nycklarna?

Så suckar de unisont. Inte nu igen! Samma visa varje år. De där jävla nycklarna och den där jävla sommarstugan.

Sist fick de bryta sig in genom rumsfönstret (vilket inte var så svårt) och sen förklara för polisen som grannarna ringt in (vilket blev lite svårare) – innan de slutligen fann nycklarna i handskfacket i bilen, rart inkilade bland ett paket kondomer och några (oanvända) näsdukar.

-Ska vi strunta i stugan i helgen? vågar han försiktigt och klappar henne lite tafatt på armen.

Till hans stora förvåning nickar hon direkt.

-Ja, vi skiter i det. Vi gör något helt annat. Ska vi ta en kryssning? En sån där framochtillbaka-grej med hytt och sponken och taxfree?

Ibland, som nu, minns han med största klarhet varför han föll för henne en gång i tiden.

-Hytt, sponken och taxfree? ler han.

-Ja? Blir inte det bra? Hon ler tillbaka och nyper honom i kinden. –Jag bokar och så ställer vi bilen på långtidsparkeringen.

386

Lämna en kommentar

Filed under Resor, Uncategorized

En karl måste äta

-Brösten då? Vad tycker du om hennes bröst?

-De är fina. Väldigt fina.

-Lagar hon mat åt dig?

-Nä. Inte ännu. Jag får nog jobba lite på det.

-Hur då? Hur har du tänkt göra det?

-Måste du gå så fort? Jag blir helt flåsig. Hunden måste pissa.

-Kom igen nu, till saken. Hur ska du få henne att laga mat åt dig?

-Jag får ta henne på brösten ibland. Det räcker väl? Äta kan jag göra hemma.

-Brösten tröttnar du snart på. Men en karl måste äta. Kom ihåg det! Nu klämmer vi sista sträckan. Öka, för fan!

fran-forsta-borjan-1736

5 kommentarer

Filed under Gubbar