Patti-måndag

window.JPGEn eftermiddag av slarviga masturbationer, mycket blåst och en hel del avtrubbad slöhet… Han ligger på soffan och glor i taket. Det är måndag och han har ingenting att göra. Ingen frågar efter honom. Han ligger där med gylfen öppen och Patti Smith på stereon och känner sig varken förnöjd eller olycklig – allt är bara måndag och inget särskilt och rätt okay.

Han kommer på sig själv med att undra hur Patti Smith ser ut naken. Hon har alltid oborstat hår. Men hur ser hon ut naken? Reciterar hon poesi innantill när hon får av sig trosorna?

Han gäspar.

Måndag.

Fågelungarna i saxofonen har växt till sig. Snart flyger de iväg.

Hans gitarr står oanvänd i vardagsrummets ena hörn med nykokta strängar som redan ballat ur. Såklart, det var väntat. Han är saxofonist. Det är lika bra att erkänna det. Han är saxofonist. Imorgon kommer han att ställa undan gitarren i garderoben. Vänta ut ungarna tills de är flygfärdiga. Rengöra saxen och börja tuta igen.

Hans penis ligger slak tvärs över högerlåret. Patti Smith tuggar sitt Gung Ho och solen har försvunnit utanför rutan. Himlen mörknar. Svensk sommar. Åska i luften.

Han undrar var hon är, hon i de röda skorna, hon med matkassarna och örfilarna. Han saknar henne nästan. Men bara nästan.

3 kommentarer

Filed under Saxofonisten

En bestämd tungspets

Han har en mycket bestämd tungspets, konstaterar hon, och säger det också högt.
-Jag vet, svarar han grumligt med tungan i hennes mun.
-Men du, jag måste röka!

Hårburret drar ut tungan och kliver upp från soffan och går mot balkongdörren. Som en dresserad hund. Det är en anblick av honom hon tycker om. Hans lilla fasta rumpa, det faktum att han redan lärt sig att röka på balkongen när han är hemma hos henne.
När han kommer tillbaka luktar han apa men hon bryr sig inte. Hon tar en klunk ur vinglaset och så är allting bra igen.

-Var är vi nu, undrar hon högt.
-Här, svarar han och stoppar tungan i hennes mun igen.

Stereon spelar I Only Have Eyes for You med Jimmy Bee och hon blir plötsligt bajsnödig. Så typiskt. Det är onsdag. Hon har glömt matkassen till saxofonisten. Nu får han svälta. Eller gå och handla på egen hand.

Hårburret plöjer ned händerna under hennes blus och grabbar tag om hennes bröst.
-Har du nånsin varit i Spanien? frågar hon.
Han stirrar förvirrat på henne.
-Nej?
-Jag har ett hus där som jag hyr. Vill du åka dit?
-Om! svarar han.
-Bra!
Hon drar ned hans gylf. Onsdag. Undrar om saxofonisten är hungrig nu?

3 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Dessa kokta divor

brasiliansk skräckfilm

-Jag svär, Biggan Nilsson var med i en brasiliansk skräckfilm!

Saxofonisten slänger fram bildbevis. Hans händer skakar, av indignation eller annat må vara osagt.

-Där hon bränner ett foto av… vem är det… Bobby Ewing i Dallas?

Saxofonisten ser upprört på henne men hon låter sig inte övertygas. Skulle den skånska divan, prima primadonnan Birgit Nilsson nedlåtit sig till att medverka i en skräckrulle på 70-talet? Aldrig i livet!

Det är onsdag och hon har precis kommit med veckans matkasse. Köket luktar kloak som vanligt. Han kokar gitarrsträngar idag. En kastrull står och sjuder på spisen.

-Varför kokar du strängar? frågar hon.

-Jag ska börja lira igen. Jag skiter i saxofonen. Jag är gitarrist nu!

Händerna skälver mer än någonsin. Han plockar fram och tillbaka med fotot av den påstådda operadivan på knä i en svart ritual.

Hon veknar för ett par sekunder.

-Vill du ha mitt Neil Young-plektrum? erbjuder hon med mjuk röst. Det där från New York?

Hans nävar stannar upp ett slag och hon ser hur han andas djupt.

Så vrålar han:

-Ut! Ut härifrån för fan! Du har alltid hatat Neil Young! Jävla människa, ut! Försvinn!

-Vi ses på fredag, säger hon lugnt och stänger dörren efter sig sekunden innan kastrullen träffar den med full kraft.

2 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Spelbegär

Hon ligger utfläkt framför honom i värmen och har samma blick som hans morsa hade när farbror Holger kom hem till dem varje jul, full som ett ägg. Visserligen har hon inga kläder på sig och visserligen ligger hon med särade ben men det är något i hennes ögon som hindrar honom. Han svär till och sätter sig på sängkanten.

-Vad är det? kostar hon på sig att fråga. Kan du inte?

Han ids inte svara. Rummet är kvavt och de där humlebomberna han svept hela eftermiddagen gör inte saken bättre. Tjeckiskt piss, tänker han surt. Hela han är slak som en överkörd snok. Magen ligger skrynklig som ett hopfällt dragspel. Vad kvinnan i sängen heter minns han inte. De träffades för ett par timmar sedan.

-Kan du inte? frågar hon igen, denna gång uppfordrande.

-Käften! Du får gå nu, hördu.

-Va?

-Du hörde vad jag sa. Du får gå nu. Jag måste spela.

-Vadå spela? Spelar du på hästar?

Hon har inte ens vett att dra ihop benen. Han hjälper henne på traven, föser ihop hennes lår med ett otåligt grepp.

-Gå nu, jag ska spela.

När hon lämnat lägenheten smyger han naken ut på balkongen. Kikar försiktigt ned i saxofonen där svalorna byggt bo. De ligger och trycker förskrämt när han närmar sig.

-Hej, säger han lågt. Hej, hej.

Lämna en kommentar

Filed under Saxofonisten

Babylon, söker vi en bot?

Han har levt hårt, ser ut som 80 men är kanske inte ens 60 bast. Det är svårt att säga. Den lilla kroppen är så tunn att låren ser ut som baguetter. Innan jag ens hinner reagera dyker han ned på mig som en gul kanariefågel.  Pekar på sina svartklädda ben med dragkedjor i fickorna och längs med benen.

-Jag känner mig så jääevla punkig idag, utbrister han på tjock skånska. Så jääevla punkig!

Eftersom jag aldrig sett karln förr blir jag lite ställd. Han har grå hårtestar som spretar åt alla håll, ansiktet är fårat och sprucket som torr åkermark.

-Du förstår, jag köper alla mina kläder på Gina Tricot! Det är det enda som passar mig och min storlek.

-Jag förstår, säger jag utan att förstå ett smack. Hela scenen är surrealistisk.

-Men här ska du få se… Han drar upp den gula T-tröjan och jag hinner se en skymt av kalsonglinningen innan jag tittar bort.

-Jag känner mig så jääevla punkig va, men ibland är jag bara tjock. Idag är jag nog lite tjock.

-Jaha, säger jag och tittar på honom igen när han fäller ned tröjan. Hela gubbpaketet väger max 45 kilo. Han är så liten att jag skulle kunna klämma ned honom i axelremsväskan.

-Ja, Gina Tricot! utropar han triumferande och stolpar iväg.

ännu en bänk.jpg

På väg hem möter jag ett gäng tanter. Mitt ibland dem går en karl utklädd i vit munkkåpa som inte helt räcker ned till marken. Man kan skymta ett par rejäla Adidas där nere. Han är lätt kobent och på huvudet har han en liten svart sammetsmössa med guldstjärnor. En mössa med knytband. Han stegar fram som en 75-årig Thomas di Leva mitt ibland tanterna. Ingen säger ett ord.

You gotta give it to Lillhålan; den här stan bjuder på allt! Jag minns t.ex. den där kvinnan som stod vid busshållsplatsen tidigt en morgon och drack kaffe ur en kopp med fat som hon höll i handen. När bussen kom stoppade hon kaffet i jackfickan, inte ens urdrucket.

-Är det inte tråkigt att bo på vischan, frågar vännerna i storstan.

Ha!

kära lillhåla

Kära Lillhåla och dina parkbänkspoeter…

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Stålblank tröst

tröst

Det ligger en död råtta på uppfarten när hon kommer ut. Hon får lust att böja sig ned och lukta på den men behärskar sig. ”Idag får du lägga band på dig” stod det i hennes horoskop. Hon tänker lyda. Hon har ingen aning om hur man lägger band på sig men hon tänker lista ut det. Idag. Det är nåt planetariskt fanskap på gång i universum, hon kan känna det. Döda råttor och djävulskap. Och så det där bandet hon ska dra över sig eller hur det nu var.

Hårburret har motats ut i periferin. Hon har ägnat en kvart åt att bestämma sig för att saxofonistens vänner bara leder till trubbel. En hel kvart av sitt liv! Enough is enough.

Nu har hon lunchmöte med ett gäng husmödrar hon kallar pelargonerna. Det har inget gemensamt men hon tänker försöka. Gud vad hon tänker försöka. Hon har t.o.m bytt ut de röda skorna mot sandaler.

Efter att ha lyssnat en timme på pelargonernas snack om sina barn och odlingslotter känner hon hur det bubblar och pyr inom henne. Ska hon dra upp macheten hon har i väskan? Den där hon köpte på marknaden och som legat som en stålblank tröst mot höften ända sedan dess. ”Lägg band på dig själv” säger hennes inre röst, horoskoprösten. ”Även detta skit ska passera”.

-I helvete heller! skriker hon högt och far upp från stolen. Fyra pelargoner vänds mot henne med ansiktena blanka och menlösa som nyputsade enkronor…

-Jag måste iväg, köpa heroin! hör hon sin egen röst.

De ler lite trevande tillbaka. Ingen säger något. Hon sparkar av sig sandalerna innan hon ens lämnat uteserveringen. Låter dem ligga kvar, trampar barfota ned mot replokalen. Känner en vansinnig lust att leta upp saxofonisten och hamra på honom med knytnävarna. Välta omkull Hårburret på golvet och grensla honom som en galen infanterist. Mitt framför ögonen på hela bandet.

5 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Morgonpung

elses pung

Pungen är försvunnen, konstaterar han när han slår upp tidningen. Och nån ligger död, strypt. Livet alltså, alltid med döden i hasorna som en illvillig ungjävel.

Natten har varit lång. Efter att ha morgonpissat kommer han tillbaka in i sovrummet och känner att det luktar mer djuriskt än någonsin. Han förstår det inte; vad är det som sker när han sover? Tömmer han sig på några vätskor?

Idag ska han sluta spela saxofon, har han bestämt. Han ska ta upp gitarren igen. Fingrarna riktigt längtar. Från och med nu ska munnen bara njuta 70-talsdrinkar och kyssar. Gitarrister får alltid fler damer, det är visst och sant. Saxofonen har bara banat väg för ensamhet och bitterhet. Rakt in i blådjungeln.

-Pungen är försvunnen, säger han högt för sig själv med tidningen framför sig. Han provar att säga det på danska. Rösten skorrar, längtar efter 70-talsdrinkar.

Innan han lämnar lägenheten betraktar han sin spegelbild i hallen. På kinden syns ett svagt märke efter gårdagens besök. Hon är fan inte klok, tänker han surt. Kanske skulle han strypa henne? Sno hennes pung? Han vet att hon har en.

5 kommentarer

Filed under Saxofonisten