Herrskapskatter… och en hel del vovvar

Efter några minuter är jag helt såld, rentav förälskad. Jag vet inte om det är de excentriska britterna,  de överdådiga godsen eller den där lakoniska speakerrösten som tar sig allt större friheter för varje avsnitt… men såld blir jag. Så såld att jag glor på alla sex avsnitten rakt av och blir alltmer full i skratt. Jag vet inte om det är oplanerad humor av TV-skaparna eller bara den där engelska, oefterhärmliga understatementhumorn men kul är det. Och visst, tankeväckande också.

Programserien som just nu ligger på Netflix, Weekend Aristocrats (höll på att skriva Aristocats), filmar några engelska lantgods där ägarna öppnar dörrarna för allmänheten för att få in välbehövda pengar. Mötena som uppstår mellan godsägarna och besökarna (homosexuella manskörer, överförfriskade medelålders kvinnor på vinprovning, afghanhundutställare och husvagnsägare m.m.) filmas i detalj, allt till en avmätt speakerröst som blir alltmer sarkastisk för varje avsnitt.

Rekommenderas om du fascineras/förfäras av det brittiska klassamhället som aldrig tycks dö ut; gillar leriga stövlar, hästar och hundar överallt; gamla slott, uttalanden som är så långt från politiskt korrekta som man kan komma och en aldrig sinande ström av gamla stofiler i tweed. 

Annonser

3 kommentarer

Under Uncategorized

Borra hål

”Nu har jag stoppat in den. Känner du? Ska jag trycka mera? Hårdare?”

Hans röst är upphetsad i mobilen. Samtalet fortsätter i samma stil. De skriker till varandra. Jag kan höra personen i andra änden också. Repliker som:  ”Hårdare, ta i mera!” och  ”Kommer du nu? Jag kan känna dig i hålet, bara lite till, kom nu, kom nuuuu!”  samt ”Nej, vänta på mig, inte för hårt. Ta det lugnt! Stopp! Stopp!” får mina fantasier att löpa iväg. Herregud, jag är inte mer än människa. Mina fantasier är inte ett dugg snuskigare än dina just nu, erkänn!

Klockan är inte ens åtta på morgonen. Muminsalongen ser ut som ett slagfält med boktravar på nästan varenda ledig yta och alla möbler hopfösta i ett hörn. En vägg frilagd. Två små karlar springer mellan våningarna och källaren. De ser lite ursäktande på mig där jag sitter uppkrupen i hörnan med min dator och försöker låtsas som jag inte finns. Sen fortsätter de bända loss golvpanel, slita upp lister och skrika saker i sina mobiler.

”Hålet är för trångt!” ”Kör lite till!” ”Nej, inte åt vänster. Fel! Fel! Ta det försiktigt, hålet blir för stort!”

Efter en halvtimme ger jag upp och går ut i köket för att fixa kaffe. Mina nerver fordrar det. Jag är inte van vid små främmande karlar i gula reflexvästar som skriker obsceniteter i min muminsalong. Framför allt inte innan klockan åtta på morgonen. Framför allt inte med halvmeterlånga slagborrar i nävarna.

Nu är klockan snart ett på dagen och de är fortfarande inte färdiga. De två gubbarna har utökats med en liten spelevink, också han i gul reflexväst, som springer runt och knackar i väggarna och blinkar med en grön lampa. ”Det är finputsningen” upplyser han. Jag fattar ingenting av det här efterspelet och vill bara att de ska försvinna. Får de ringa mig ikväll så att jag kan kolla att alla lampor i dosan lyser som de ska? Mja, det vette fan. Jag tänkte ha en vanlig lugn fredagkväll på divanen med rökopium och stumfilm. Om jag kan hitta någotdera under all puts och damm.

Ovanpå detta finns det bara en låt som passar idag, känner jag. Borra hål – av och med Ossler. 

borr

 

3 kommentarer

Under Uncategorized

Som en jävla missil

Kan inte sova. Kliver upp och skriver en lista över saker jag åstadkommit i livet. Där hamnar inga småsaker utan rejäla ting som satt avtryck, som styrt mitt liv i den riktning som gjort att jag hamnat där jag är idag. Det blir ett A4.

Jag tittar på alla punkterna, drar mig till minnes all rädsla, längtan, frustration, all blod svett och tårar som fanns innan jag gick i mål. Punkt för punkt. Och så skriver jag ned resultatet. Allt jag fixade. Allt jag rodde i hamn. Och tack vare att jag fixade de där punkterna har jag blivit den jag är idag. Där står det, svart på vitt.

Bakom varje punkt fanns en gång såar av tvivel. Tvivel på att jag skulle greja det hela. Ett par punkter var så nattsvarta att jag i många år var övertygad om att det omöjligt skulle kunna gå att genomföra.

Men nu har jag det alltså svart på vitt framför mig. Min lista. Bevisen står uppradade. Och med den kommer insikten att min vilja är urstark! Med ett mål i sikte blir jag som en jävla missil! Utan mål: pyspunka.

Jag måste finna nya mål i livet nu! Då jävlar!

6 kommentarer

Under Uncategorized

Kvalitetsknark

Utan att skryta, jag trodde jag var knarkare av rang! Jag trodde jag hade upplevt de bästa tripperna redan. Inte så att jag inte trodde jag skulle få uppleva något mäktigt igen; jag jagar alltid nästa höjd, som en bergsbestigare vill jag upp där luften är tunn och synerna svindlande och allt blir elektriskt. Där det gnistrar och sprakar och man fylls av adrenalistinn, obändig livslust. En sån där kraftkänsla som får en att triumferande tro sig kunna slå bergsgorillor på käften. Men de stunderna blir ju alltmer sällsynta ju längre man håller på. Man söker sin dos hela tiden men oftast kommer den avmätt, ljummen, som ett handslag hos en feg matthandlare. Det håller en kanske på benen ett tag till, avhåller en från att ramla ned i det mörka hålet där inget når en; men nog saknar man de där tripperna då man raskt steg mot höjderna som en raket. Sånt var mer förr, då man var ny på banan, vidöppen för både det ena och det andra.

Ute på gatan är det långa köer åt båda hållen. Två mjukt böljande ormar löper från entrédörrarna där vakter står utposterade. Ormarna består av folk i alla åldrar. Unga konststuderanden som pyntat sig i trasiga nylonstrumpor, i kängor och litervis med hårspray; äldre i kostym och hatt, några ungar i sällskap av sina föräldrar… Det är en faslig blandning. Vi är i Paris 11 arrondissement och septemberkvällen är hyfsat varm. Jag och sällskapet är lyckligt lottade, vi har förbeställda biljetter och släpps in på det givna klockslaget. De andra möts av beskedet om slutsålt. Trots det ringlar sig ormarna ihärdigt kvar längs husväggarna. Kanske finns det en möjlighet att släppas in i värmen ändå. Till det som pågått ända sedan i våras, dag som kväll, vardag som helg. Till det som engagerar så mycket att det förlängts till januari nästa år. Är det en rockkonsert? En teaterföreställning? Nej, det är knark!

Vi har hört om folk som stannat därinne i fem timmar. Legat på golvet på medhavda filtar. Tja, ska man trippa ska man väl göra det bekvämt. Vi har inga filtar med oss, bara våra ivriga svenska nosar och en stor bultande kärlek till en speciell slags narkotika, en slingrig, färgstark, ornamenterad  sådan. En kärlek som tagit oss hela vägen till Paris. Enkom för detta. Väl inne, i den mörka entrén, framför dörren in till det gamla f.d. järngjuteriet, frågar sällskapet mig om jag är redo? Redo? Hell, I was born ready!

Där inne väntar 3 300 kvardratmeter knark. Exponerad över tio meter höga väggar och hela den enorma golvytan. Alltsammans till hög musik som följer färgerna och formernas rytm allteftersom de sveper fram och tillbaka. Jag kan inte stå på benen. Inom några minuter gråter jag. Inte av sorg. Men hela bröstkorgen knådas varm och mjuk och benen viker sig och jag låter tårarna rinna. Ingen bryr sig ändå. Jag ser skuggor av andra människor, några barn som ilar förbi, ett par tonåringar som rusiga tar tag i varandra och dansar en balett samtidigt som färgerna sköljer över dem och de blir ett med väggen bakom dem.

20180929_183216.jpg

AMIEX. Art and music immersive experience. Ett sensoriskt sätt att uppleva konst, där rörelser och ljud och färg samverkar, där betraktaren upplever sig bli en del av konstverken. På L’Atelier des Lumières kan du kliva in i Gustav Klimts guldfärgade fin de siècle-värld, övermannas av Schieles förvridna kroppar, virvla iväg med Hundertwasser och se din kropp bli en del av hans regnbågsfärgade naivism.

Det sitter 140 projektorer långt däruppe i taket, i det svarta dit man inte riktar sina blickar. När musiken börjar sätts mer än 3000 bilder i rörelse. Och det är bara att åka med.

Jag älskar tanken på att knarka konst på det här viset. Jag älskar entusiasmen det väcker hos alla åldrar. Jag älskar att vistas därinne i färgexplosionerna och se skuggorna av människor som ligger ned på golvet och låter sig sköljas över av alltsammans. Det är som att flyga på en magisk matta.

Vill du se det får du bege dig till Paris och L’Atelier des Lumières. Missar du wienerkonstnärerna Klimt, Schiele och Hundertwasser, eller varför inte svartvita Poetic AI av Ouchhh… (klicka, som en härlig horunge till Neubauten) innan utställningen försvinner i januari, får du ställa dig i kö till deras nästa projekt. Det ryktas om Marc Chagall. Flyga bland hästar… I’m all for it. (Fast rätt in i kaklet med Otto Dix hade nog varit ännu häftigare).

20180929_183714

11 kommentarer

Under Konst

För mycket marmeladfärger

Idag föll den första snön några kilometer härifrån. Själv gick jag i två plusgrader, snålvind, regn och solsken.  Ja, solen sken medan regnet föll. Det är väl som det ska så här års.

Jag har fortfarande inte kommit igång med de sedvanliga höstrutinerna. Det har varit för varmt, för soligt, för mycket marmeladfärger ute i naturen. Inga virrar, inga tända ljus. Men de skotska filtarna ligger framme, den tunga gråblå från Högländerna och de tunnare i merinoull från Shetland. Jag lindar in mig som en kåldolm, myser, slänger dem av mig när det blir som en herrturk därunder. Vilket det ju blir nästan med en gång. Jag klappar på fårskinnen. Räknar raggsockorna. Ska nog klara den här vintern också.

Igår var jag låg, oväntat, för första gången på länge. Melankolin och ensamheten slog ned över mig som ett ledset vingpar. Jag vet inte varför och det störde mig lite. Det är lättare att känna sig låg om man vet varför. Eller?

20161222_130213

Sen sov jag i elva timmar. Gick upp, rätade på ryggen och kände efter. Melankolin var väck. Den fågeln hade flugit sin kos under natten. Idag fiser jag runt, steker potatis, går ut i det iskalla duggregnet under solen, tittar på marken och löven som fortfarande ligger som kokt marmelad överallt… Ingen snö ännu. Inte här. Men några kilometer härifrån…

Inne i muminsalongen tänder jag lamporna, de små, de med varmgult ljus. Lyssnar på musik som lägger sig som varma boarmar i hörnen, gör limekräm till fisken, tummar på ”En fest för livet” men kommer mig inte för att läsa ut den… Förstår inte Hemingways storhet. Han är inte dålig, inte alls. Men jag förstår inte vad som gör honom så stor i vissa människors ögon. Han skriver mycket skit om Scott Fitzgerald. På ett låtsat ömsint sätt. Om Zeldas dåliga inflytande på Scotts arbetsmoral. Om hans hypokondri och hans oförmåga att tåla alkohol. Jag läser för att det handlar om en tid som intresserar mig mycket: 20-talets Paris. Men mest steker jag potatis. Gör limekräm till fisken. Och är tacksam för avsaknaden av melankoli.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Hunger

20180927_105233

Det är säkert en turistfälla, tänker jag men skiter i vilket. Jag är hungrig. Och inte bara på mat. Hela systemet brinner av lust efter att ta för mig av stan, av människorna, av all stank och parfym och allt däremellan. Ramlar in på St. Regis, en bistro på Ile St Louis, mitt i Seine, mitt inne i Paris, på sin egen lilla ö. Därinne springer en gubbe i 70-årsåldern med svart förkläde ned till smalbenen. Han är liten och skinntorr, balanserar runda brickor i luften som en cirkusartist. Han visslar och sjunger oavbrutet. Han är som en stolt gräshoppa på gladknark. Jag älskar honom.

Det här är en sån där dag då jag är beredd att älska allt, inser jag. Då hjärtkamrarna står vidöppna, en bordell vid happy hour. Från himlen skvätter högoktanig watt över gatorna, jag känner mig elektrisk där jag dansar fram, kvarter efter kvarter. Var tredje meter fångar ögat nån vinkel, nån färg, nån form, en skugga och jag greppar efter mobilen, den där gamla som borde bytts ut för länge sedan och som gör varje fototillfälle till en tombola. Får jag eller får jag inte nåt som fastnar på bild?

20180927_123018

Timmarna går. På St Regis dansar den gamle mannen mellan borden, han är proffs ut i fingerspetsarna. Jag käkar getost. Känner mig oövervinnerlig. Det är dags att återerövra den här gamla horstan. Paris. Först nu känner jag mig gammal nog att betvinga henne. Jag ler mot alla. Utan tvekan, utan rädsla. Idag tar jag emot allt som kommer i min väg.

20180927_105333

20180927_112531.jpg

20180928_121345.jpg

20180927_114616.jpg

20180927_105449.jpg

Några timmar senare dråsar jag i backen. Blir sittande på den skitiga asfalten. Runt omkring mig hastar folk förbi. Jag är så yr att jag ser dubbelt.

En härlig dag! En dag som välter omkull!

1 kommentar

Under Resor, Uncategorized

När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

 

 

11 kommentarer

Under Resor, Uncategorized