Tyst med dig, du är full!

-Det här är fantastiskt, vrålar han och vevar med armarna som en väderkvarn. Det här är vansinne, det är underbart, det är en lyxorgasm!

Och fullmånen landar i pastan som en bomb och alla runt bordet jublar. Frank Sinatra stompar på som ett gammalt troget tåg som aldrig någonsin kommer att ge vika, vinet flödar som en vårflod över bordet, alla ler, det susar och brusar och hon vacklar till för ett ögonblick men så vrålar han igen; ”det här är fantastiskt” och hon kan inte annat än storskratta.

Brösten gungar som kameler längs sidenvägen och solen har sedan länge gått ned och de är i Italien. Allt, allt är så där vansinnigt galet vackert och vilt som de alla drömt om i åratal. Varför gjorde de inte detta tidigare? Varför? Nu ska en av dem snart dö, en ska fylla 60 och två av dem skiljas. Men ikväll spelar inget någon roll. Frank Sinatra tar dem vid handen och leder vägen. Musiken sveper in dem i sobel och därunder är de alla nakna småungar, skälvande skandinaviska spillror långt hemifrån… och månen, oh den är rund och ruggig, helt fullkomlig och styr showen ikväll.  Den är som en bossanova på hemkokt knark.

-Knulla historien i det lilla trånga jazzhålet! Gör det som är menat att bli! skriker han och viftar igen.

Hon drar ned honom på stolen, generad inför de andra.

-Tyst med dig, du är full!

Och säg nu inte att du är full av kärlek, hinner hon tänka innan hans röst vrålar:

-Jag är full av käääärlek!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kvällsbebis

dexter

Dexter Gordon! Bara namnet är som en schysst asfalterad raksträcka… I’ve found a new baby.

Lyssna på den, du, och känn dig cool som en hip 40-talsbanan. Känn hur det rycker i stjärtfundamentet, hur du lätt och smidigt glider in i gränden en kväll när asfalten är våt och blodet känns som vispad pannkakssmet…

Yeeeeeeaaaaaahhh… Och i slutet av gränden väntar en dörr och om du har tur öppnar någon dörren och släpper in dig. Och där innanför väntar… ja, hörru, lite får du tänka själv, va.

6 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Jazz, Musik, Uncategorized

Ska vi det?

-Villa Lucia? ropar han frågande tvärs över vägen. Hans italienska brytning är stark. I handen har han en flaska Pinot Grigio som han håller upp i luften. Hans leende är bredare än landsvägen. Hon nickar tillbaka och börjar skratta.

-Villa Lucia, ropar hon tillbaka och går emot honom.

Han bjuckar på vitt iskallt vin från Toscana. Hon har en fesljummen dansk brie som sväller över alla bräddar.

De slår sig ned i gräset och tar för sig. Hans lilla mobiltelefon spelar Cigarettes after Sex och låten Affection. Den mörka och vackra musiken krockar med eftermiddagssolen och de skriande fåglarna i skyn. Hon har bränt sig på näsan. Allt känns ljuvligt och självklart.

-Ska vi kyssas nu? undrar hon.

Han skrattar förtjust. Hela hans ansikte drar ihop sig som ett bälgspel när han skvätter ut vinet i slänten.

-Jag vet inte, frustar han. Ska vi det?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Du vet vad jag talar om

Jamen, ska vi doppa oss i honung och ättika nu? Va?! Charlie Mingus och låten Goodbye Pork Pie Hat. Här har du en osynlig orm att ha i fickan när du är ute och vandrar planlöst, baby, med hjärtat på rockslaget, bultandes som magen på en kattunge… stunderna när du är liten och stor på samma gång. Du vet vad jag talar om.

Här är din låt när du går och väntar på svar på frågor du inte törs ställa högt; när du undrar när den där jädra framtiden egentligen kommer och hur den luktar.  Vid just de tillfällena passar den här låten som en varm sjal kring halsen. En varm orm. Du vet vad jag talar om.

hqdefault

Glöm aldrig bort att ta med Charlie Mingus i fickan de där dagarna då du inte riktigt vet vart du är på väg men ändå känner att du måste framåt! Låt Goodbye Pork Pie Hat ringla sig upp ur fickan, längs armen och in i örat. Du kanske inte blir så mycket klokare men din väg blir lite, lite rakare. Du litar på mig va? Jag vet vad jag talar om.

Lämna en kommentar

Filed under Arty farty de luxe, Jazz, Musik

Elände

Han var förälskad.

Hjärtat bultade så hårt att han blev deprimerad.

Hjärtslag och depression tycks förbundna

med en slags själslig navelsträng, tänkte han.

Sen kom regnet och han drack ur, reste sig och gick.

Han var förälskad.

Det skulle som vanligt inte leda till något annat än bråddjupt elände.

Min navelsträng, tänkte han och drog handen över magen.

Det regnade hela eftermiddagen.

20160427_142741

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Min gamla och min nya kärlek

Jag är kär i Tore. Jo, Tore är min nya kärlek, konstaterar jag där jag står och svajar framför utställningen av Tore Johnsons parisbilder.

Paris är en annan kärlek. En gammal sådan, ända sedan barndomen, då jag letade mig till det lokala biblioteket och bad tanten där ta fram allt hon hade om Paris. Det blev mest gamla svartvita fotoböcker från 50- och 60-talet som luktade magasin och vindsförråd. Jag blev heltänd; på lukten, på bilderna, på de något omständliga beskrivningarna från en stad jag ännu inte besökt. Hela jag ville stinka vitlök och gå i basker och klämma upp en baguette i armhålan varje morgon. Istället satt jag fast i en bergslagsskog med allt vad det innebar av begränsningar för ett vilt bultande barnahjärta.

Tonåren kom, kärleken till Paris bestod, och jag drog iväg som 18-åring, i fel herrsällskap, men vadå… det ordnade sig. Det blev en omväg via Keith Richards, Jim Morrisons grav, polis och tårgas men det ordnade sig ju, så där som det alltid gör. Första gången jag lämnade stan, klev uppför den där lilla fjantiga trappan till flyget ute på Charles de Gaulle, så vände jag mig om och viskade: jag kommer tillbaka! Så där dramatisk som man bara kan vara som överspänd 18-åring när livshungern klöser i hjärtat så blodet luktar svavel. Men visst kom jag tillbaka, det gjorde jag.

Tore däremot… han föddes i utkanten av stan, son till nobelpristagaren Eyvind Johnson (han med Strändernas Svall ni vet, den där boken som visserligen är bra men där huvudpersonen är en riktig jävla snedseglare som aldrig lyckas ta ut kursen och ta sig hem till frugan när han ska, utan fastnar på vägen och trasslar till det för sig med andra fruntimmer…). Nå, till saken… Tore Johnson fotade i Paris på 40- och 50-talen och dessa bilder visas nu på Landskrona museum, gentilt utlånade från Nordiska muséet i Stockholm. Jag går dit och drabbas av kärlek! Det är en smaskig känsla som drämmer till en och jag blir varm och lite darrig.

Överhuvudtaget brukar jag tänka att bilder som får en att känna, höra och lukta är bra bilder! Här hör jag stegen mot gatan, jag tror t.o.m. att jag är en av dem som går där på trottoaren tills jag ser bilarna och inser att allt utspelar sig i en annan tid, innan jag ens var född! Men vilka bilar, fy i helvete så snygga bilar! Jag blir alldeles kollrig. Jag känner lukten av vått ylle på bussen där vi sitter och rutorna immar igen av regnet som just upphört därute; i en annan bild känner jag solstrålen när den träffar mig rakt genom regnskurarna, hör ungarnas röster när de kommer springandes ut ur gränden…

Oh Tore, du okände, du vackre man, nye vän och frände, stendöd sedan 1980 men vaffan gör det, jag är tokkär i dig! För att du fotade människor med hjärtat, för att man i varje enskild bild kan se din ömhet och din närhet till just dessa människor.

Jag tänker på hur många bilder det finns idag som inte är… snälla, helt enkelt. Jag älskar snällhet. Snällhet är den egenskap jag sätter bland människans finaste konststycken. Snällhet är ofta det som får mig totalt på fall, som greppar hjärtat och kramar till och gör att tårarna och skrattet kommer samtidigt.

I Tores bilder finner jag massor med snällhet. Javisst är de fantastiskt komponerade, historiskt intressanta, spännande tidsdokument und so weiter, men det är det varma, innerliga och mjuka som drar in mig och ger mig en längtan efter att också få vara i Tores värld, då. Kanske är det en tillfällighet att jag äntligen får se hans bilder just idag, när mitt eget hjärta ligger där och skälver och fjollar sig som bäst inför framtiden, eller så är det perfekt uträknat av någon däruppe, jag vet inte, det spelar ingen roll.

Jag lämnar utställningen med ett leende i hjärtat. Yrvaken, otålig och jävligt sugen på livet! Igen!

20161008_13070020161008_130632

14 kommentarer

Filed under Konst, Litteratur

Sagan om Frigida Ida, Kapten Förhud och Killer

Frigida Ida ligger i sängen, hon har en dålig dag. Hon har alltid dåliga dagar.

Vid hennes fötter ligger katten och blänger dolskt, sådär som katter alltid blänger på frigida fruntimmer. De är värre än karlar, tänker Frigida Ida och kliver upp. Föser katten åt sidan.

Ute blåser full storm, i hennes hjärta är det lugnt och tyst. Inte en krusning på ytan, snarare ett tunt täcke av frostnupen stiltje.

Man kanske borde flytta norrut, tänker hon. Upp på ett berg. Sitta och idissla något nyttigt krafs som växer på fjället och känna sig stark och levande.

Hon står vid köksbänken och slevar ned kli och kruska i en stor porslingskopp, sådär som frigida fruntimmer gärna gör om morgnarna. I kylen ligger en flaska champagne på kylning. Den har legat där i ett halvår nu. Hon rör den inte. Hon är Frigida Ida. Vad ska hon med champagne?

När telefonen ringer vet hon att det är Kapten Förhud. Han har provat att ringa nu i flera veckor. Hon svarar inte. Står där bara och lyssnar när signalerna går fram, räknar dem tyst en efter en tills de tystnar.

Kapten Förhud är galen. Det visste hon i samma ögonblick hon såg honom. Jobbar på både krematorium och i djuraffär. Två jobb. Varför har man två jobb? Tänker Frigida Ida där hon tuggar länge och väl på sitt kli och sin kruska. Det blåser värre än någonsin utanför men hennes bröstkorg häver sig lugnt.  Känslorna ligger stendöda.

När hon lämnar lägenheten snubblar hon på katten och slår framtanden i dörrposten. Frigida Ida har alltid dåliga dagar.

*

Kapten Förhud har stort rött skägg. Han jobbar deltid i en djuraffär och på krematorium. De skift han jobbar ensam går han ofta omkring naken på krematoriet. Det är så varmt. Och han tycker så mycket om att vara naken.

I djuraffären får han ibland underliga tankar.  Vad händer t.ex. om han stoppar in sin penis i djurburarna? Han har provat några gånger. Som den där dagen då beostararna gick amok. Han stoppade helt sonika in sin penis i buren och de blev dödstysta. Faktum är att de satt tysta hela dagen, långt efter att han dragit upp gylfen.  Kapten Förhud har en makalös penis. Den kan göra trick. Han är stolt över den, talar med den varje dag. Han tror sig kunna tämja lejon med den. En dag tänker han testa det också.

Men nu är det hög tid att åka till krematoriet. Bränna på ugnarna. Lyssna på Händel. Han spelar ofta Händel för döingarna. Tycker det känns passande. Utom ibland, när han har druckit. Då vill han bara lira Blade Runner med Robert & the Punchdrunks på full volle. Det gör han också. Det slår aldrig fel. Han skyfflar lik och får lust att ringa Frigida Ida. Naken, ståendes framför ugnen. Det ska hetta rejält, annars räknas det inte. Tycker Kapten Förhud.

*

Killer jobbar inom hemtjänsten. Hon är mycket omtyckt av gamlingarna. Inte bara för att hon aldrig städar hos dem. Det har hon inte tid till. Istället kliver hon in hos dem med bandspelare. Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg, de har vant sig nu. Vid Killer och hennes bandspelare. Hon bandar deras samtal. De skiter i städningen, allesammans. De snackar sex. Killer bandar deras knullminnen. Sen lyfter hon sin lön från kommunen. Det är en utmärkt ordning. Fungerar väloljat och smidigt som ett gammalt dansband.

Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg tycker Killer är det bästa som hänt på flera år. Kommunen tror Killer far fram med golvmoppen. Kommunen har inte en susning vilket ju passar Killer fint. Det passar också Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg fint. De skiter i sina skitiga golv. De vill minnas. Hur det var. När det hände något. När det gick som fyrverkerier om nyårsnatten! Kärlekens alla explosioner och regnbågar.

Killer drar ur dem rubbet, allt det spännande, allt det där kladdiga och svettiga som gav livet mening och skärpa. Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg tycker inte att rena golv är det som kröner deras liv så här strax innan de ska dö. De vill minnas sina orgasmer. Och minnas igen. Deras små hjärtan klappar som kastanjetter de dagar Killer besöker dem. Deras skrynkliga kinder färgas svagt rosa. Killer låter bandspelaren stå på, hon är obarmhärtig med sina frågor. Allt ska ut, allt!

Varje vecka klipper hon ihop deras berättelser och lägger i brevlådan hos sin granne, Frigida Ida. Det tänker hon fortsätta med tills de har dött allesamman; Erik, Märta, Hugo, Oscar och Ingeborg.

*

Kapten Förhud kommer hem. Varje kväll efter jobbet hetsäter han salta kex. Utan smör. Hans framtänder gnager sig igenom de spröda kexen som en galen ekorre. Han känner sig speedad, kan inte sluta. Salta kex och Nick Cave på hög volym. Hans vardagskvällar, de kvällar då han landar i sin kropp och känner sig nära existensens kärna. Så långt ifrån de döda kropparna och ugnarnas hetta. Så långt ifrån reptilerna och gnagarna och fåglarna. Så nära det vibrerande vita ljuset. Salta kex, minst 100 stycken! Han rapar och tuggar vidare. Nick Cave mumlar i bakgrunden om något som är konstigare än vänlighet. Kapen Förhud ser ned på sin penis. Den vilar sval, begrundande i hans knä. Han nickar mot den. Tystnaden är talande. Hans röda skägg fullt med smulor. Imorgon är en ny dag. Då ska han tillbaka till krematoriet, jobba fram till lunch. Det är visst en massa gamlingar som dött i veckan. Stranger than kindness.

Han trevar efter mobilen. Kanske dags att ringa Frigida Ida igen?

 

10 kommentarer

Filed under Uncategorized