Mosig av kärlek

Flängandet genom landet har fortsatt. Det är först när jag når Inverness som jag verkligen landar med kropp och själ.  Oväntat nog känner jag mig hemtam just här, i den lilla stan uppe i bergen som klänger sig fast på båda sidor om floden Ness. Ingen blir lurad av storstadsambitionerna, trots gänget gotiska husbyggen längs med stränderna; det här är en liten håla. De vilda omgivningarna bara några kilometer bort ligger och nafsar den i nacken. Inverness är en vacker plats. Dessutom har den bokhandlar.

Det är när jag sent omsider står i den första, omsluten av höga väggar av böcker, som jag känner axlarna sjunka ned till normalläge.  I högtalarna avlöser husgudarna varandra: Nina Simone, Nick Cave, Tom Waits och Otis Redding. En bokhandel som är mörk och murrig med mjuka mattor på golven, som lirar vettig musik på vettig nivå och är fylld av böcker i två våningar får många pluspoäng hos mig. Dessutom säljer de snygga affischer av gamla bokomslag.  Jag ville köpa ett helt gäng.

20170821_151802

Nån dag senare finner jag nästa pärla; secondhand-bokhandeln Leakey’s. Det är ett sånt där ställe där man vill bosätta sig. Två minuter från River Ness öppnar sig ett himmelrike bakom en liten oansenlig port. Där inne finns tiotusentals begagnade böcker. Ja, såklart luktar det, vad trodde du? Jag inhalerar doften som påminner om när man öppnar upp det gamla sommarhuset efter en lång vinter. Lite muggigt och fuktigt men vad gör det? Mitt i salen tronar en gigantisk kamin med rejäla vedklabbar i. Jag besöker stället en varm augustidag så det dånar ingen eld i rören men jag kan tänka mig hur folk hänger här om vinterdagarna. Oh heaven!

20170823_153642En spiraltrappa leder upp till nästa våning. Små sittgrupper är utplacerade här och där så man kan sitta och läsa och småpysa innan man eventuellt handlar något. Det sägs att den bok som Leakey’s inte har i sitt lager eller inte kan ta hem åt en, helt enkelt inte är värd att ha. Om den ens existerar. Jag bläddrar igenom några hyllmeter av gamla 1800-talstryck; blommor, fåglar, huskartor, krigsparafernalia…20170823_154349

Det är tyst härinne i boktemplet. Folk småmumlar lite, matronan bakom den jättelika disken dricker te och arbetar. Jag törs inte störa henne men njuter av anblicken. Det är så tydligt att det här är ett ställe som drivs mer av kärlek än rent vinstintresse.

Böcker alltså, vilken grej! Och här i denna del av världen, som en gång var så otillgänglig, har man av tradition alltid värdesatt berättandet och det tryckta ordet. Det märks än idag. Jag blir rent mosig av kärlek, jag.

20170823_153708

Annonser

8 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

I sure know how to pick’em…

-I am absolutely furious! säger den lilla kvinnan framför mig och ser ut som en snäll tomtemor. Rösten är mild men hon väjer inte med blicken. Och jag har denna kvinna på min sida. Det känns bra. Hon ringer samtal, hon fnyser åt servicepersonalen, hon säger åt sin chef att hon nu lämnar sin post för att följa mig till tåget. Jag blir förälskad i henne på två röda.

Jag anlände till Edinburghs flygplats med några koder på ett papper. Koderna skulle slås in i en biljettmaskin och spotta ur sig ett antal tågbiljetter runt om i Skottland för de närmsta dagarna. Det hade inte varit några problem att boka själva turerna. Men så var det där med biljettmaskinen. Fanns det verkligen en sådan på flygplatsen? Ja, påstod tågbolaget med säte i England. Nej, påstod resenärer på Tripadvisor som blivit strandsatta på flygplatsen. Vem skulle jag lita på? Med anslutande tåg norrut ganska så direkt efter landning hade jag inte tid att ta mig in till själva Edinburgh för att lösa ut några biljetter, det skulle kosta mig extra timmar, tid jag inte hade.

Jag fann biljettmaskinen, den enda på hela flygplatsen. Men naturligtvis fungerade den inte. Jag högg tag i en person som jobbade i affären bredvid. Han log generat. Pekade vagt i en annan riktning, mot en påstådd informationsdisk. Jag fann ingen. Blev hänvisad tillbaka. Talade med några ur servicepersonalen. De noterade allvarligt att maskinen was out of order och att det hela var very serious indeed men för övrigt höll de kaffepaus. Kanske kunde de ringa någon vid järnvägen som kunde laga den senare under kvällen. Or tomorrow. Yes, manana, manana.

Då dyker hon upp, tomtemor. Sänd från ovan uppenbarar hon sig, en och halv meter hög och, enligt egen utsaga, absolutely furious about all these men who cannot do anything when you need them to, och nu ska hon ställa skåpet.

Det gör hon också. Innan kvällen är över har hon dragit in totalt sju personer som engagerar sig i mina försvunna och förbetalda tågbiljetter. Jag har anlänt till Skottland.

Kastrup var ett värre helvete än vanligt. Som en boskapsmarknad. Tusentals människor hopfösta under ett tak. Det är något med flygplatser som stressar mig något så jävligt, jag avskyr de där stunderna, det där förbannade mellanläget då man rusar som en blind höna och bara vill att allt ska vara över.  Egentligen avskyr jag att resa. Vad jag älskar är att komma fram. Den känslan är vad som tvingar mig ut, på vägar och i luften och till sjöss, ständigt, ständigt. ”Resan är själva målet” säger en del och försöker låta insiktsfulla. Skitsnack, säger jag.

20170820 perth

Det är många timmar sedan jag slog igen dörren hemma. Nu traskar jag äntligen genom en främmande stad i kvällningen. Det är knappt några människor ute. Luften är sval, det luktar annorlunda, det luktar ”att komma fram”. Det är nu jag börjar digga känslan. Stegen ekar mellan husväggarna, ett nytt territorium att erövra, månen hänger halv över ett kyrktorn… Jag spinner äntligen.

Hotellet är så bisarrt att vissa säkert hade fällt en tår men själv gitter jag inte. Blir incheckad av någon som ser ut som den ena halvan av de åldrande bröderna Kray. Han har tre tänder kvar i nederkäken så vitt jag kan se. En annan man uppenbarar sig, tatuerad överallt där det syns och säkert på andra ställen också. Han synar mig fräckt uppifrån och ned. Jag svär på att jag ser en kniv i hans bälte. Det här är inte hotellet för ensamma damer. Kray bakom disken följer oss med blicken och ler snett när den tatuerade rasslar fram mot mig. I sure know how to pick’em…

 

7 kommentarer

Filed under Resor

När gamla ormar slingrar

20141030_180600

Kobran och jag. Där satt vi till slut, efter en busstur genom ett snötungt Stockholm. Jag hade den där sjalen kring halsen, den med det orientaliska motivet i svart och brunt och han hade den där mörkblå rocken. Den som han skröt med att han burit sedan 70-talet. Vad brydde jag mig? Vi satt där till slut, på Djurgårdsbrunns värdshus, och nu skulle vi leka frågelekar tyckte han.  Vi satt i skenet från stearinljus och bakom honom på väggen fanns nån slags uppstoppad haj eller svärdfisk.

Jag var i sena tonåren. Kobran var över 30, vuxen. Det var en asiatisk frågelek, påstod han. Jag svarade naivt på frågor om björnar, vatten och nycklar. Svaren blottade min ungdom, min tilltro till det vilda, till kärleken och passionen och allt det där som kallas liv. Kobran ville vara blasé. Han var vuxen. Hans svar var tråkigare än mina. Men allt jag sa begrundade han länge. Hans ögon vände inåt medan han tycktes tugga på mina svar, skuggorna i hans ansikte fick honom att likna en dödskalle eller ett vilt djur. Han beställde in sexor. Sa till personalen att de skulle sluta servera honom efter ett tag, annars skulle de få bära ut honom därifrån. Vad jag själv drack minns jag inte.

Vi lekte den där vinternatten. En jäkla massa trams och allvar om vartannat medan snön föll. Och tillbaka i Vasastan betraktade han mig över nya ljuslågor, for upp med jämna mellanrum och plitade ned några rader till Dödens tal i sitt block medan jag låg tillbakalutad och väntade. Han ville se om min klänning var genomskinlig. Det var den. En klänning med små guldbroderier. Från Indien. I den kände jag mig vacker. För att han sa det. För att jag var det. Inuti kändes det som jag äntligen anlänt till en tid och plats där det var meningen att jag skulle vara.

På tunnelbanan hängde han över mig som en lång och varm orm men blev alltmer frånvarande för varje station vi passerade. I handen höll han en vit bok om sinnessjukdomar. Så kysste han mig farväl och rann iväg. Jag minns fortfarande den unga killen som betraktade oss storögt en bit bort.

Farsan ville spöa skiten ur mig när jag kom hem. Men jag brydde mig inte längre. Jag skrev dikter. Mellan benen brann en eld. Det var ett bra år. Ett slags födelseår.

Idag finns det en låda med brev från kobran. Brev med spretiga ord i svart tusch på utrivna lappar. De blixtrar fortfarande. Mycket av min tonårstid ryms i den där lådan. Fast mina egna dikter från den tiden är bättre. Konstaterar jag nu.

Alla människor som kommer och går i ens liv. Sätter spår. Försvinner. Glöms bort och kommer tillbaka ibland. Det är som ett tombolahjul. Jag undrar ibland om minnena har rätt färg. Fanns det verkligen en uppstoppad haj på Djurgårdsbrunns värdshus?

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Curry nam nam

20170604_203523

Han ska dika ur sjön, säger han. Där nere vid strandkanten, frilägga skiten.

Så faller hans ord där han står och viftar mot vattnet medan hon står bredvid.

– Jag ska ta upp skiten, säger han.

– Vilken skit? undrar hon.

– Algerna så klart! Jag ska göra eget käk och sälja till de där veganerna på campingen. De äter ju vilket jävla kaninskit som helst. Så får jag in extra kulor. Kommer gå skitbra.

Han svär mycket, tänker hon och säger inte att hon själv är en av de där veganerna.

– Hur ska du anrätta algerna då? Och hur vet du att de inte är giftiga?

– Vad fan, det är väl inte så noga? Jag blandar ned skiten i ägg och ströbröd, slänger på curry eller nåt. Tror du det funkar med curry? Man kanske kan göra flera sorter? Fryser in det och så får dom köpa och steka själva. Algburgare. Tiopack blir nog bra. Eller vad tror du? Går dom på det, veganjävlarna?

– Du får väl prova, säger hon.

Han nickar viktigt. Han, entreprenören. Nog fan ska han prova. Han kan omöjligt misslyckas.

Hon viker av på stigen, lämnar honom åt hans framtidsplaner och går ned mot campingen.

Många timmar senare, när månen kommit fram, kliver hon ut ur tältet och går mot sjön. Där står han, entreprenören som saknar grävmaskin. Han kör ned sin spade i vattenbrynet, rytmiskt, med hårda plaskanden. Hans silhuett avtecknar sig i månskenet där han hugger loss som en galen dödgrävare. Hon tänker att man borde skriva en låt om just den där scenen. Så gäspar hon och vänder om. Nån annan gång.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Allt blir bra och blir det inte bra så finns det ingen kvar som bryr sig…

Rönnbär och nypon, röda som frustrerade ollonpickar, har signalerat om det i flera dagar men jag har sett åt andra hållet. Fast igår morse när det bara var 6 plusgrader ute under morgonrundan vid havet fick jag inse sanningen. Det går mot höst. Men sen daskade jag till mig mentalt över rumpan; inte deppa ihop nu!

Varje gång de där svullna sköna sommarmånaderna går mot ett slut och något annat ska in i systemet och stångas blir jag så bitterljuv. Hela bröstkorgen blir tung och vemodig, trots att hösten har sina klara fördelar. Men i år har det ju inte varit någon riktig sommar, inte för mig i alla fall, så jag konstaterar att övergången inte blir så jävlig. Den kommer knappt att kännas alls. Inget särskilt vemod, bara en stark rörelse framåt. Inget varmt och svullet att ta avsked av, bara en småfesen glidande gest med mamma Jords pokernäve och så är vi inne i en annan årstid. I år kan det gå smidigt. Om jag har tur.

Annat är det med tillståndet i världen. I september ska jorden gå under, läser jag att några domedagsprofeter har sagt. Inte vet jag hur de kommit fram till den slutsatsen; kanske genom att glo extra länge i tesumpen, röka allt som växer i stadsparken eller överdosera kvällstidningarnas dagliga hjärnblödningar? Kanske allt på samma gång? Men jag ska erkänna min noja; jag blir ängslig och rädd, jag. Den där galna clownen borta i USA, det där fuckfejset nere i Korea… och så vi andra däremellan, alla vi vilsna, rädda, arga, bångstyriga rön för vinden.

Jag vet inte om det är jordens undergång som kommer om några veckor. Men jag vet att hösten kommer. Och jag ska inte sjunka.

Imorse under promenaden klev jag upp i buskaget och klämde på ett av de där mörkröda nyponen. Det sprack som en gigantisk finne. Övermoget och mjukt. Några råkor följde mig intresserat med blicken. Kanske var jag och tafsade på deras frukost?

Om några dagar är jag inte längre kvar i moder Sveas famn. Då har jag kasat iväg ut i världen, med mitt ängsliga hjärta och min gamla resväska. Jag ska infria en dröm. Jag är rädd och längtansfull och redan lite trött på mig själv.

Det är som det brukar vara.

fågel2

 

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att lära sig knipa käft

– Men vad är det för fel på dig? säger hon och stirrar på mig som om jag vore en lort. Och jag känner mig för ett ögonblick som en lort. Något felplacerat, felkonstruerat.
Hennes blick är så nedlåtande, hon ser på mig som vissa ser på missbildade människor. Med något slags illa dolt äckel.

Jag ångrar att jag berättat för henne om mina drömmar om att resa till platser där det inte finns så många människor. Faktiskt inga människor alls. Inget internet. Bara vild natur och hav. För det är ju det jag drömmer om. Det är dit jag längtar.
Kanske är det för att jag varit så ivrig, så bubblande glad när jag berättat om det här som hennes svar gör så ont. Det är som om hon drämmer till mig med en slägga.
– Men vad är det för fel på dig?

Ja, vad är det för fel på mig som gillar ensamheten? Jag, som även om jag älskar mina vänner, allt som oftast måste kliva ur gemenskapen och vara ifred långa perioder för att överhuvudtaget kunna fungera, kunna tänka, drömma. Vad är det för fel på mig som utifrån betraktar andras ständiga samvaro och undrar hur man gör, hur man står ut? För jag står ju inte ut om jag alltid är tillsammans med andra. Och så dyker den upp igen, den där gnagande lilla skräcken längst bak i skallen som följt mig hela livet… att det nog är något fel på mig trots allt. Och att andra kan märka det på mig. Peka ut mig som den avvikande, som den konstiga.

Vi sitter vid middagsbordet och jag har precis berättat om min kärlek till havet och fåglarna, till klipporna och stormarna och isoleringen… och hon ger mig den där blicken som om hon äcklas lite av mig. Och så frågan:
– Men vad är det för fel på dig?
Då kommer den. Skamkänslan.

Ibland ska man nog bara hålla käften.
Om det som verkligen betyder något.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Numera är allt så blekt

inte mina vänner men ändå.jpg

En tjej var dvärg. Hon hade för vana att alltid tala högt för sig själv när hon gick på toaletten. Jag vet inte varför men hörde det många gånger. Hon hade också mycket lätt för att brista i gråt. Hennes stora intresse var det danska kungahuset. Och tigrar. Hon älskade tigrar. Hela hennes hem var fyllt av bilder på tigrar och små pälsklädda gosedjur för barn, föreställande… tigrar.

Och så var det engelsmännen, forskarparet som studerade insekter. De hade lådor och åter lådor hemma fyllda med små skalbaggar. Till och med under den gemensamma sängen fanns små samhällen med skalbaggar. Jag tyckte framför allt om kvinnan, hon var stor och generös och varm och talade med nordengelsk dialekt. Hennes man var mer tystlåten.

Den nära två meter långa transvestiten har jag glömt namnet på. Hen dansade flamenco och använde illande rött läppstift. Var förtjust i långkjolar, verkade lätt deprimerad och satt ofta med blicken förlorad i fjärran. En drömmare. Lockigt hår. Jag vet inte om det var en peruk. Jag tror det.

Och så var det killarna som startat sitt äktenskap i en liten etta i Köpenhamn och sedan hux flux blivit med herrgård i mångmiljonklassen. Jag tillbringade en weekend i deras stora hus för flera år sedan. De höll som bäst på att ställa allt i ordning. Det var många hästensängar som levererades. Rum som skulle målas och repareras. Det skulle bli hotell. Det varade inte så länge. Jag vet inte riktigt vad som gick snett.

Och så var det amerikanskan som gick med käppar efter flera strokes, hon som var i 70-årsåldern och när hon pensionerade sig lämnade en våldsam man i USA och bosatte sig strax utanför Christiania. Hon lär en gång legat under Keith Richards. Hon ställde mitt horoskop, sa att hon och jag var som gjorda för varandra, det var bara synd att jag var kvinna. Hon såg ut som Viveca Lindfors, den svenska skådespelaren som en gång polade med Georg ”ögonbrynen” Rydeberg. Sista gången jag såg henne kände hon inte igen mig.

Och så var det den schizofrene forskaren från Israel, han som haft topphemliga jobb åt armén innan det gick en säkring och han sprang naken genom ett kvarter i Köpenhamn och skrek att invasionen från rymden var nära. Efter några månaders inlåsning kom han ut igen. Vi brukade käka indiskt ihop på ett ställe inne i stan och lyssna på Mark Lanegan.

Och så var det min finska väninna, magdansösen från Åbo som lämnande dansgolvet och blev psykoterapeut.

Under några år besökte vi svenska kyrkans luciakonsert i Köpenhamn tillsammans. Allihop. Så här i efterhand inser jag att vi måste utgjort ett illustert sällskap där i kyrkan.

Imorse vaknade jag och saknade dem, saknade våra krogaftnar och samtal. Insåg att mitt umgänge numera är mer svenne banan. Inget ont om mina vänner men så jävla färgstarka är de inte. Inte jag heller. Fan.

Bilden tog jag i Prag. Jag känner inte en käft. Numera är allt så blekt.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized