Fisk, fågel och inget mittemellan

Darn, vad jag älskar mitt liv ibland! Vaknar tidigt och ger mig iväg, dimman ligger tung och fuktig överallt, inte en käft ute. Mistluren brölar genom töcknet och håller mig sällskap hela vägen längs havskanten. Kära ön, Öresunds egen klitoris som jag brukar kalla henne, syns överhuvudtaget inte alls denna morgon. Danska fastlandet är ett minne blott. Runt om mig är det bara mjölkigt vitt och lent, som om naturen släppt en jättesats. (Ja, f’låt…)

Färsk gös. Två fiskfärsbiffar som doftar hav. Samt en liten burk remouladsås med stort R, en sån där hemlagad dansk variant som får alla härskna tubvarianter att rodna av skam! Yep, det blir morgonens fångst hos Lilla Blå, peeps.

Men innan dess får jag till min oerhörda häpnad  sällskap av en papegoja! Helt plötsligt dyker den upp framför mig i det vita, med fjäderverk som den värsta dragshow queen. Överraskningen är total…en stor papegoja i rött, blått och grönt! Den flaxar omkring lite och försvinner igen. Jag begriper ingenting men det känns fett surrealistiskt.

Svettig av promenaden anländer jag till fiskelägret nån halvmil längre bort och flirtar in mig hos gubbarna. Slår på stort och köper gös – utan att ha en aning om hur man anrättar den. Fiskarens näsa är tre gånger större än min och blåröd. Han har galonbrallor på sig och tjock stickad tröja. Händerna är stora som dasslock.

Ja, det är samma karl som matar mig med remouladsås en stund senare. Han håller fram en gaffel framför munnen på mig och får mig att smaka, väl medveten om att den här hemlagade varianten kan ingen kvinna stå emot. Jag sväljer lydigt och lycksaligt, blir kallad ”tösabit” och ”lilla hon”.

Livet vid sundet – man har haft det värre!

12 kommentarer

Filed under Gubbar

Nu blev det varmt i inboxen

Jag skriver till det stora nordiska företaget för att be dem ändra min mejladress i deras register. Svaret kommer snabbt. Javisst, nemas problemas.

Mejlet är undertecknat

”Med Värme,

Alexander”

Värme med stort V.

Jag har ingen aning om vem Alexander är.

Det hela känns lite…ovant.

Har de anställda gått någon kurs? Har jag missat något? Har Alexander och jag rentav träffats någon gång? Kanske hånglat på någon fest?

Företaget jag jobbar på skulle nog inte underteckna sina mejl så.

Med Värme.

Men vad fanken… det är nya tider nu.

Inte mig emot.

coke and a fag

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vår, fän, pack och pöbel!

pSå var det vår då… och i naturen pågår inget annan än ren prostitution! Fjäderfän, kåta som spjut och helt utan anständighet, håller på och hojtar sina svagsinta melodier från morgon till kväll. De bygger bon och skräpar ned med tarvliga små pinnar. Det är ju pinnar överallt! Usch! Men knöla in er mellan grenverkena då och sätt på varandra, gör det! Föröka er så man åtminstone kan använda de där nya dunbollarna när man ska lira badminton! Sätt igång bara, oanständiga äckel! Gör det bara! Träd är inget annat än bordeller så här års! För att inte tala om ankdammarna. Och bilparkeringarna. Och gräsmattorna. Usch!

Och så folk då… va?! Helt plötsligt ska det stannas till på gatan och konverseras väder, grillar, altaner, tändvätska och fan och hans mormor. Kommer man fram på trottoarerna? Nej, just det, för nu ska alla infödingar stå och snacka skit i grupp som om de vore gamla polare – trots att det är lögn i helvete att få ett enstaka hej ur dem under vintermånaderna. Fän! Pack och pöbel!

Och så den där förbannade solen som står på genom rutan. Usch! Ja, jag vet att jag har skitiga fönster och ingen slav som vill slicka ren dem, men om vintern så syns det ju inte. Men så kommer solen, skitförnäma snobbiga solen, blaskar på allt vad den kan och så ska man ha dåligt samvete för det också! Satan!

Jag vet inte vad som är värst… alla fåniga människor som med smetiga leenden står och lutar sig mot husväggarna med snoken vänd mot himlen. Vad fan är det? Drälla omkring som zombiehöns utan riktning istället för att jobba hederligt och anständigt? Svagsinta kräk. De ska fika utomhus, de ska äta glass och sitta i flock på svinkalla uteserveringar och ståta med nyinköpta solbrillor som nå’ andra förbannade påfåglar! Fy fan! Flockmentalitet i dess värsta form!

Ska du inte gå ut nu när solen skiner? Nu när det är så fiiiiint?

Käften, människa!

Alla spelar lyckliga. Småstönar och mmmm:ar njutningsfullt på ett onaturligt sätt. Normala människor stönar inte dagtid ute bland andra. Lägg av nu! Sanningen är ju den att du är en blekfet, misslyckad vetedeg! Varför inte bara erkänna det?

Man tvingas åse kritvita ben och fula tatueringar till förbannelse. Karlar glor på en med våta koögon som om de aldrig sett fruntimmer förr. De synar en från topp till tå och man vill bara placera en fet vänster mitt i truten på dem. Bläng en gång till och jag skär halsen av dig, tölp! Fiiih fan!

Räcker det där? Nej då, inte på långa vägar. Näsan rinner som om man gått på kokain sedan -93, det är knoppar och frön överallt. Jamen, dessa förbannade knoppar! På träd, på buskar, i rabatter… det finns inte en chans att komma undan dessa äckliga ludna luddiga fuktiga knoppar som väntar på att brisera som ohämmade brakskitar överallt! Tvi vale! Tvi satans vale!

Trottoarerna dammar osmakligt. Man kliver ur vinterstövlarna och får kramp i vaderna av platta sandaler. Skavsår. Plåster som lossnar. Sen kommer förstås alla de där förbannande motorcyklarna och vrålar utanför morgon, middag och kväll. Labila grannar tror att det är koscher att vräka upp fönster och balkongdörrar och lira 80-talsdängor som ”Walking on sunshine” på högsta volym. Hallå, Walking on fucking sunshine!? I dååån’t think sååå. Att det inte blev piskstraff på den låten redan för 30 år sedan är mig en gåta?!

Nej, det finns bara ett enda sätt att komma till rätta med det här helvetet som kallas vår: skaffa sig en bazooka!

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Lilla Blå Bloggen fyller 9 år idag!

Och så skriver jag inte en rad till om detta faktum.

Jag måste ju fira.

tuborg

 

 

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det är vad hon vill. Det är inte vad hon får.

Hon vrider sig som en metmask, snor sig fram och tillbaka i soffan. Otålig, uttråkad, lättantändlig och irritabel. Utanför fönstren vräker regnet ned, ett kallt vårregn som inte ömsat av sig vinterns onda väta ännu.

Hon vill ut, åka bort, vara någon annanstans. Någonstans nere i Europa. Hon vill glo ut genom fönstret och se hus, kullar och vatten som hon inte känner eller vet namnet på. Hon vill ha en ny miljö att sitta och skriva i. Hon vill skriva hela jävla dagarna. Hon vill vara någonstans där man börjar dagen med apelsiner till frukost och vin till lunch. Och om kvällarna, sent om kvällarna, ska hon skovla i sig ost och bita främlingar i skinkan. Nästa dag ska hon stiga upp och börja om igen. Titta ut över främmande hus, kullar och vatten, äta ett par apelsiner och sätta sig att skriva.

Det är vad hon vill.

Det är inte vad hon får.

Världen är ond.

Och det regnar hela tiden.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

En härlig människa

Härliga människor.JPGJag är en härlig människa! Det finns säkert folk som har andra åsikter om den saken men det vill jag inte tänka på just nu. Jag är en härlig människa! Jag bestämmer mig för det. Punkt.

–          Men du, säger han tröstande. Jag är inte särskilt orolig för dig. Du landar ju alltid på fötterna, du är som en stor katt. Eller ja, nån med stor röv. Den slår liksom i backen och du går ned för räkning ett tag men sen ruskar du på dig och travar iväg, tjurskallig. Du reser dig alltid!

–          Vad då stor röv?

–          Jamen… se på mig, se på min spinkiga röv. Om jag drabbas av brustet hjärta så går jag i stycken. Jag blir helt förkrossad. Jag har ju inte varit med lika länge som du. Jag snackar liksom om din själsliga röv. Den är… tja, den har liksom bra stötdämpare. Du har varit med om brustet hjärta kanske… öh… femton gånger? Jag, jag har kanske varit med om det två gånger. Jag fattar inte att man klarar sig. Men du, du och din själsliga röv, ni har bra studs. Du slår i rejält men fattar att det går över.

–          Ska du ha mer vin, unge? frågar jag och häller upp utan att vänta på svar.

Middagen blev misslyckad. Testade nytt pajrecept. Smakade ingenting. Vi dricker vin. Jag får konstaterat att min själsliga röv är stor, fet och studsvänlig. Våra små patetiska vårhjärtan som kläcker ilsket rött och får bröstkorgen att dra ihop sig i kramp och nattsömnen att försvinna, är däremot lätta att krossa. Som äggskal. Vi tycker lite synd om oss.

–          Men jag är en härlig människa! utbrister jag gråtmilt. Fast jag lagade äcklig mat ikväll.

–          Du är en jättehärlig människa, säger han och klappar mig på armen. Maten var lite äcklig men det gör ju inget. Vi har ju rödvin. Ska du inte gå och skriva lite? Du blir så olycklig när du inte skriver.

–          Jag har ju skrivit hela dagen, surar jag.

–          Ja, för hyran, ja. Sån där skit. Men du kan väl skriva lite på riktigt också? Sånt som räknas?

Våren har stimmat sig trött hela dagen. Från hagelskurar till tio plusgrader och solsken. Skallen är trött och mosig, humöret har åkt upp och ned som en hiss.

–          Allt är så fult! gnäller jag. Titta bara, titta på mitt hem! Det är ju skitigt! Jag hatar när det är skitigt, ändå orkar jag inte göra något åt det. Jag pallar inte putsa fönster, dammsuga, skura rent, rensa garderober…

–          Allt ser fult ut efter vintern, säger han.

Vi dricker lite mer vin. Suckar tungt från varsin soffhörna. Ljuset utanför är blekt och pockande och gör ont.

–          Man känner sig ju ofta lite blekfet så här års, försöker han efter ett tag. Det gör ju alla.

–          Nej, inte de där som går och hånglar i parkerna. De är jättelyckliga och skitsnygga. Själv känner man sig som 200 kilo ister. Hur kul är det? Och så ska man vara så jäkla tacksam över vårsolen. Ut och digga med nosen i vädret. Jag vill inte. Jag vill bara sitta hemma och glo på deckare. Jag pallar ingenting. Jag är så trött hela tiden.

–          Du ska nog ha lite mer vin. Och så får vi skaffa dig en karl. Nån som du kan klämma på ibland. Inte bo ihop med. Men nån som är hångelvänlig.

–          Och som gillar min själsliga feta röv, fyller jag i.

–          Ja. Typ.

–          Är du min vän? På riktigt?

–          Klart jag är. Det vet du.

–          Kan du inte putsa fönstren åt mig? De är så skitiga. Jag orkar inte se dem.

–          Ta dig i arslet, du. Skaffa din nån slav som kan slicka rent dem. Finns det mer vin?

–          Du tycker inte om mig. Fast jag är en härlig människa!

–          Ja, ja, ja. Käften på dig. Vad ska vi glo på?

Vi glor på något amerikanskt. Beviset på hur lågt vi sjunkit.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tidsbränsle

20160321_224949

Det känns lite som att falla i slowmotion, baklänges, ned i flytande choklad. Och här och där punkteras det där lite lulliga, mjuka tillståndet av en vass sågklinga till trumpet.

Jag är på Fasching och på scenen står Iris Bergcrantz med band. Det är lite av en familjetillställning, både hennes far och mor är med på scenen. Det är varmt, ömsint och samtidigt lite oväntat galet. Det spretar utan att göra ont.

Tegelväggen bakom mig är kall. Men publiken är varm och organisk, böljar lite fram och tillbaka som sjögräs. Vi är som slöa, vänliga ormar. Innan kvällen och konserten är slut har en liten del av mig hunnit bli lite sorgsen. Sorgsen över det faktum att jag aldrig fick ta med min far hit. Han hade älskat Fasching, han hade älskat Anders Bergcrantz trumpet.

Min far, död sedan länge. Han lirade den där hemska, djävulska jazzen för mig som barn, musiken jag hatade. Jag minns de där evighetslånga nätterna när han spelade sina gamla plattor, hur han tungt började vagga fram och tillbaka i fotogenlampans ljus, jag låtsades sova men kikade på honom från utdragssoffan i sommarstugan. De långa svarta skuggorna på väggen; trumpeten som for upp och ned, magisk, obegriplig och otäck. Den som försatte min far i ett märkligt främmande tillstånd…

Det tog många år innan jag omfamnade jazzen. Sedan försvann far in bland de verkligt svarta skuggorna. Jag såg honom aldrig mer som en stolt man. Han blev en spillra, ett vrak av vad som en gång varit. Och jag avskydde det lika mycket som den där musiken han spelat för mig som barn.

Men jazzen fanns där, pockade på min uppmärksamhet, krävde den rentav… Idag går vi sida vid sida. Dag efter dag. Den bor i min kropp. Jag analyserar den aldrig. Det finns inget behov. Den är där bara. Som andetag.

Men en måndagskväll på Fasching i Stockholm, när Anders Bergcrantz blåser i sin trumpet, drabbas jag plötsligt av en blå längtan efter en far som sällan fyllde sin roll. Jag hade velat sitta här med honom, möta honom som en vuxen, se honom lysa upp och börja vagga i takt till musiken.

Men nu är det för sent.

Varför är det alltid för sent?

3 kommentarer

Filed under Jazz, Musik