Babylon, söker vi en bot?

Han har levt hårt, ser ut som 80 men är kanske inte ens 60 bast. Det är svårt att säga. Den lilla kroppen är så tunn att låren ser ut som baguetter. Innan jag ens hinner reagera dyker han ned på mig som en gul kanariefågel.  Pekar på sina svartklädda ben med dragkedjor i fickorna och längs med benen.

-Jag känner mig så jääevla punkig idag, utbrister han på tjock skånska. Så jääevla punkig!

Eftersom jag aldrig sett karln förr blir jag lite ställd. Han har grå hårtestar som spretar åt alla håll, ansiktet är fårat och sprucket som torr åkermark.

-Du förstår, jag köper alla mina kläder på Gina Tricot! Det är det enda som passar mig och min storlek.

-Jag förstår, säger jag utan att förstå ett smack. Hela scenen är surrealistisk.

-Men här ska du få se… Han drar upp den gula T-tröjan och jag hinner se en skymt av kalsonglinningen innan jag tittar bort.

-Jag känner mig så jääevla punkig va, men ibland är jag bara tjock. Idag är jag nog lite tjock.

-Jaha, säger jag och tittar på honom igen när han fäller ned tröjan. Hela gubbpaketet väger max 45 kilo. Han är så liten att jag skulle kunna klämma ned honom i axelremsväskan.

-Ja, Gina Tricot! utropar han triumferande och stolpar iväg.

ännu en bänk.jpg

På väg hem möter jag ett gäng tanter. Mitt ibland dem går en karl utklädd i vit munkkåpa som inte helt räcker ned till marken. Man kan skymta ett par rejäla Adidas där nere. Han är lätt kobent och på huvudet har han en liten svart sammetsmössa med guldstjärnor. En mössa med knytband. Han stegar fram som en 75-årig Thomas di Leva mitt ibland tanterna. Ingen säger ett ord.

You gotta give it to Lillhålan; den här stan bjuder på allt! Jag minns t.ex. den där kvinnan som stod vid busshållsplatsen tidigt en morgon och drack kaffe ur en kopp med fat som hon höll i handen. När bussen kom stoppade hon kaffet i jackfickan, inte ens urdrucket.

-Är det inte tråkigt att bo på vischan, frågar vännerna i storstan.

Ha!

kära lillhåla

Kära Lillhåla och dina parkbänkspoeter…

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Stålblank tröst

tröst

Det ligger en död råtta på uppfarten när hon kommer ut. Hon får lust att böja sig ned och lukta på den men behärskar sig. ”Idag får du lägga band på dig” stod det i hennes horoskop. Hon tänker lyda. Hon har ingen aning om hur man lägger band på sig men hon tänker lista ut det. Idag. Det är nåt planetariskt fanskap på gång i universum, hon kan känna det. Döda råttor och djävulskap. Och så det där bandet hon ska dra över sig eller hur det nu var.

Hårburret har motats ut i periferin. Hon har ägnat en kvart åt att bestämma sig för att saxofonistens vänner bara leder till trubbel. En hel kvart av sitt liv! Enough is enough.

Nu har hon lunchmöte med ett gäng husmödrar hon kallar pelargonerna. Det har inget gemensamt men hon tänker försöka. Gud vad hon tänker försöka. Hon har t.o.m bytt ut de röda skorna mot sandaler.

Efter att ha lyssnat en timme på pelargonernas snack om sina barn och odlingslotter känner hon hur det bubblar och pyr inom henne. Ska hon dra upp macheten hon har i väskan? Den där hon köpte på marknaden och som legat som en stålblank tröst mot höften ända sedan dess. ”Lägg band på dig själv” säger hennes inre röst, horoskoprösten. ”Även detta skit ska passera”.

-I helvete heller! skriker hon högt och far upp från stolen. Fyra pelargoner vänds mot henne med ansiktena blanka och menlösa som nyputsade enkronor…

-Jag måste iväg, köpa heroin! hör hon sin egen röst.

De ler lite trevande tillbaka. Ingen säger något. Hon sparkar av sig sandalerna innan hon ens lämnat uteserveringen. Låter dem ligga kvar, trampar barfota ned mot replokalen. Känner en vansinnig lust att leta upp saxofonisten och hamra på honom med knytnävarna. Välta omkull Hårburret på golvet och grensla honom som en galen infanterist. Mitt framför ögonen på hela bandet.

5 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Morgonpung

elses pung

Pungen är försvunnen, konstaterar han när han slår upp tidningen. Och nån ligger död, strypt. Livet alltså, alltid med döden i hasorna som en illvillig ungjävel.

Natten har varit lång. Efter att ha morgonpissat kommer han tillbaka in i sovrummet och känner att det luktar mer djuriskt än någonsin. Han förstår det inte; vad är det som sker när han sover? Tömmer han sig på några vätskor?

Idag ska han sluta spela saxofon, har han bestämt. Han ska ta upp gitarren igen. Fingrarna riktigt längtar. Från och med nu ska munnen bara njuta 70-talsdrinkar och kyssar. Gitarrister får alltid fler damer, det är visst och sant. Saxofonen har bara banat väg för ensamhet och bitterhet. Rakt in i blådjungeln.

-Pungen är försvunnen, säger han högt för sig själv med tidningen framför sig. Han provar att säga det på danska. Rösten skorrar, längtar efter 70-talsdrinkar.

Innan han lämnar lägenheten betraktar han sin spegelbild i hallen. På kinden syns ett svagt märke efter gårdagens besök. Hon är fan inte klok, tänker han surt. Kanske skulle han strypa henne? Sno hennes pung? Han vet att hon har en.

5 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Inhalning

Saxofonistens vän har börjat ge henne långa ögonkast. Hon fastnar ibland i hans blickar och får svårt att komma loss. Det blir varmt innanför naveln, en het sol snurrar sig allt fortare. Det hela är pinsamt och hon biter ihop tänderna. Alla saxofonistens vänner är komplett opålitliga, precis som han själv. Hon lagar mat och spöar upp honom regelbundet men hans vänner orkar hon inte med. Tänker hon och lägger handen över naveln.

Men vännen med det stora hårburret har börjat dyka upp längs hennes rastlösa rundor i stan. Han dröjer sig kvar i hennes närhet. De talar väldigt mycket om vädret, som två nitiska meteorologer. Hon kommer på sig själv med att fundera över den exakta graden av värme i hans andedräkt. Vad håller han för temperatur?

-Ska du med hem på en fika? undrar han en dag med solglasögonen på, utan att röra en min.

När hon svarat nej ångrar hon sig såklart. Han ler på ett sätt som får henne att misstänka att han vet exakt vad hon känner. Men hon ser inte hans ögon.

Hemma hos saxofonisten har ett par svalor byggt sig bo på balkongen.  I saxofonen. Själv ligger han i soffan och svär men vågar inte röra den. Hon tillbringar hela eftermiddagen med att ringa pantbanker i jakt på ett nytt rör. Till slut ger hon upp och ger honom några örfilar, mest av gammal vana.  Han ligger där han ligger och stirrar svart på henne. Det är måndag.  Allt är som vanligt. Fast ändå inte.

4 kommentarer

Filed under Saxofonisten

Härligt kriminell och lössläppt

När jag blir riktigt gammal ska jag börja knarka. Varför inte liksom? Troligen lär jag bli senil och då spelar det ju liksom ingen roll om man pundar ned sig till apstadiet. Jag själv lär ju inte märka det. För vad har man att se fram emot? Ledgångsreumatism? Bruten lårbenshals? Gula febern? Cancertumörer som radar upp sig som smultron på ett strå? Man ska sitta där på hemmet, låtsas lösa korsord hela dagarna fast man har glömt vad rutorna är till för. Man klarar inte längre att skilja höger- från vänsterfot, en toastol från en länsfåtölj. Nej, då blir det äntligen läge för kokain. Man stoppar näsan i en påse kola morgon som kväll. Svingar sig i gardinerna där på hemmet, joddlar som en bindgalen Tarzan och blir härligt kriminell och lössläppt. Det är nästan så jag längtar.

Nu gäller det bara att vara ute i god tid och knyta kontakter… såna där som jag inte har.

11 kommentarer

Filed under Hemmet

Viking light

-Priset på olja är så lågt nu att det inte lönar sig att ta upp den, säger Brian. Vi kör längs Nordsjökusten, lämnar norra England och glider in i sköna Skottland igen, som…som en hal pitt liksom. Det känns så. Skönt på nåt sätt.

Där ute till havs ligger stora oljetankers, som slöa larver ser de ut såhär på avstånd. De rör sig inte ur fläcken. Det kommer de inte att göra förrän oljepriset går upp igen, säger Brian. Men upp kommer det att gå. -It’s all politics, säger han lakoniskt.

Havet ligger där, mitt hav, vårt gemensamma, vilt, blått och vackert. Nja, så jädra vilt är det väl inte idag men det kan vara vilt… Vilt nog att få oljeriggar att slita sig.

Det tar några timmar att köra fram och tillbaka mellan Edinburgh och norra England. Vägen söderut går över snötäckta berg tidigt om morgonen.

-Vill du förresten gå in i England? Brian tvärnitar,  avbryter sin barndomsskildring som pågått i några mil, och stannar invid vägkanten.

-Gå över bron så möter jag dig på andra sidan. Då är du i England, då har du bokstavligt gått över gränsen, skrattar han och jag är inte den som är den. Hoppar av i den kalla luften och travar huttrade över floden Tweed. Går in i England och möts av påskliljor på andra sidan.

Sen kör vi vilse en stund på de engelska åkrarna, men det är lika bra, tycker Brian. Annars hade vi kommit fram till Lindisfarne för tidigt, innan tidvattnet rullat ut. Det är bara vissa tider på dygnet man kan köra ut på den lilla ön som övriga timmar är avskuren från fastlandet pga havet. Det som kör sitt eget race, oavsett vad människan vill. 20160430_112210

Vi kommer ändå lite för tidigt men får tillåtelse att ta oss ut, kör med havsvatten blänkande utanför fönstren och Brian tar det lugnt och försöker parera de våtaste ställena. Fastnar man blir det så jävla dyrt, förklarar han. Då måste kusträddningen ut och hjälpa en loss och det är dryga böter på sånt. Jag nickar och frågar något om vikingarna, de som dundrade in här en gång för länge sedan, de första skandinaverna att inta Englands kust. De kom ju till just Lindisfarne, klöv munkarna som höll till där mitt itu.

-Alla frågar om vikingarna och hur länge de var här, fnyser Brian. Sanningen är den att de var här for bloody 27 hours or so. De kom, de dräpte och plundrade och försvann lika snabbt igen. De var som…som Hells Angels, klämmer han i och jag beslutar mig för att inte tala mer om vikingar.

-Sa du att du var från Sverige? Ni snackar så kul där, svenska har samma melodi och ljud som gaeliska. Man får lust att stampa takten, börja dansa. Men man begriper fan inte ett ord.

Brian babblar vidare och jag sitter tyst och glor på havet och himlen. Det är vackert. När solen står på som bäst börjar jag fotvandringen ut mot det gamla slottet längst ute på udden. Då kommer det en hagelstorm.  Jag kan se miltals av knallblå himmel runt om mig men precis ovanför min svenska skalle följer ett envist svart moln och piskar mig full av vita hagelkorn. Jävla England! Det är väl de där sedan länge kluvna munkarna som ger igen. Jag stannar inte ens 27 timmar. Jag drar fort som fan.

20160430_114913

 

 

2 kommentarer

Filed under Resor

Lite pest, bröst och öl

Det ligger en hand i formalin i burken. En mansnäve fast jag tycker det ser ut som en liten fot, jag. Det är en näve drabbad av spetälska. Lika nyfiket glor jag på den av syfilis upplösta näsan, också den prydligt nedstoppad  i en glasburk. I ärlighetens namn skulle det kunna vara vad som helst… ett stycke vitgult brosk, lite lagom knöligt. Men det är spännande!

Jag har hamnat på en utställning om pest och andra dödliga sjukdomar och sånt gör mig alltid på gott humör. Ännu mer yr i mössan blir jag också när jag finner en monter med Shakespeare-utgåvor i original. Gula blad med fullt läsbara bokstäver från 1600-talet ligger där och kittlar ögonen när jag går förbi. Så mysigt det är när historien kliver fram och tar en i näven på ett kamratligt sätt. Vi går där i halvdunklet tillsammans och småpratar, historien och jag, innan vi bestämmer oss för att det är dags för öl och käk.

Med insikten om att det bara är 116 år sedan pesten senast slog till i Glasgow äntrar jag en varm och go oas. Blir välkomnad av en söt liten rackare som rekommenderar mig en March of the penguins. Jag finner den något spritig och tunn i jämförelse med Carnegie porter som är mitt krämiga rättesnöre när det gäller den här sortens dryck. Men den glider ned. Naturligtvis glider den ned.

Utanför börjar det snöa. Jag fnissar hysteriskt för samtidigt skiner solen och det är sex plusgrader! Det här landet knäcker mig, idag har det utlovats åska och jag begriper ingenting. En man går förbi utanför fönstret med bar överkropp. Han ser oberörd ut. Snön smälter innan det nått marken.

Den smala kvinnan framför mig vid fönsterbordet har onaturligt stora, hårdpumpade bröst. På armarna har hon tatuerade rosor. Hon verkar lycklig, ler och småpratar för sig själv. Servitrisen plockar bort de fyra fem tomma glasen framför henne. De ler båda två. Jag gillar det här stället. Från taket ljuder Stones Sympathy for the devil och några fransmän i lokalen hoar med, sjunger texten på franska.

Mitt emot ligger Liquor and Library. Vete fan vad det är men namnet är ren poesi. I huset utlovas även kurser i revision, enligt skylten.

Nu har kvinnan med jättebrösten fått upp en laptop som hon går lös på som om fingrarna fattat eld. Jag avundas henne glöden men är förnöjd där jag sitter med block och penna. Datorer är arbetsredskap för mig och jag jobbar inte när jag går ut och äter eller dricker. Men block och penna kan  jag ju inte vara utan, det vore ju obscent!

Stones ersätts av en tidig Bowie och kanske är det klyschigt men jag mår snuskigt bra. Förresten,  alla ställen som  skyltar med ”malt whiskies, good food and evil music” är värda min aktning – och din också.

Jag snackar lite med bröstdamen. Hon har jättelika kanintänder och verkar snäll. Trycker ut en halv flaska majonnäs framför sig på bordet där hon doppar sina pommes och äter med god aptit. Min  öl är slut. Dags att vandra vidare. Snöar det nu igen…ja…nej,  vet inte…skitsamma.

2016-04-28 12.14.50

4 kommentarer

Filed under Öl, Resor