Jag läser Agneta Pleijels skildrade samtal mellan målaren Oskar Kokoscka (är det inte världens bästa namn?) och författarinnan Agatha Christie; jag ligger där lagom utfläkt som en gammal solfjäder i soffan när Iggy Pop kliver in och börjar sjunga King of the Dogs. Han sliter av sig hatten i sista versen, hans nakna överkropp smälter samman med tapeterna i muminsalongen och jag jublar och slänger konfetti.
Oskar förvirrar sig bakåt i tiden och sin gamla kärlek till Gustav Mahlers hustru Alma. Han lät göra en life-size-docka av henne – efter att hon dumpat honom – och tog den med sig i sängen för kärleksfulla lekar. Flera decennier senare, någon gång i slutet av 1960-talet, sitter Agatha Christie och hör på Oskars bekännelser i en engelsk salong. Själv tänker jag tillbaka till det tidiga 1900-talet i Österrike där Oskar vandrade på gatorna i Wien tillsammans med min idol Egon Schiele; Freud satt nåt kvarter bort och pillade societetsdamerna i naveln och jag själv var inte ens född … men världen snurrade några varv till… och rätt som det var ryckte det till i fars underliv när han mötte mor… och jag blev till…
…och nu sjunger Iggy Pop King of the Dogs och just denna text blir till nånstans i universum… precis lika oförutsägbart och självklart som alltid. Vill du läsa boken så heter den ”Dubbelporträtt” av Agneta Pleijel och tar sisådär 3 timmar att dansa sig igenom… och vill du lyssna på svenskättlingen James Söderberg (det borde du vilja) – eller Iggy Pop som han kallar sig – och hans jyckekung – så finns den här på Spotify.
LILLA BLÅ BLOGGEN 