Resplaner

– Men himlen är ändå rätt lovande, säger greven i tofflor när januarimörkret sänker sig över salongen redan kl 15.00. Greven är lätt tipsy, som vanligt är om eftermiddagarna, ty greven är alkoholist – och dessutom en jävligt bra jazzbatterist. Men det är det inte många som vet.

Utanför lyser himlen mjölkaktig alltmedan skuggorna sänker sig inne i skogen. De svarta avlövade träden ser ut som tuschteckningar mot det vitgrå. Greven slörpar lätt ur sitt glas, sneglar bort mot sina trummor. Men så avbryts han av hennes stämma från schäslongen.

– Vi måste göra planer, käre du. Resplaner. Så många bergskedjor som kallar på oss. Så många rökdisiga barer vi ännu inte gjort bort oss i. Så många orökta cigarrer, så många oskrivna brev…

– Så många orörda skrev, fyller han i och de skrattar båda.

Varje år samma ramsa.

Varje år nya planer.

Uppiggad närmar han sig batteriet. Prövar pukan lite lätt, blåser dammet av visparna och låter dem slira lätt över virveltrumman. De rasslar yrvakna till, väser som kåta snokar. Något belåtet och varmt sprider sig från hans fingrar och ned mot underlivet och vidare ut i pungkulorna.

Punkkulorna, tänker han ologiskt och oväntat.

Utanför fönstren växer sig skymningen tätare. Jazzskymningen. Bleksvullen, lagom magisk, som om den legat och jäst i vinterns egen lut och nu väntar på ett tecken. Ett tecken från greven.

Han fattar trumstockarna, slickar lätt på dem med laxfärgad tungspets, och hivar upp nästa andetag från navelschaktet.

Bortifrån schäslongen hörs ett nervöst fnitter. Där ligger hon. Hans egen lilla hushållerska. Doppad i mjuka, medgörliga bulldegar. Viftande med sina grönskimrande, norrländska fiskfenor. Januarifnittret rinner likt ålsnor ur hennes mungipor och ned på golvet, rinner som en liten munter rännil ända bort mot hans trummor där de bildar en pöl, kittlar hans tår. Han räknar in takten. Bom, ena skinkan, bom andra skinkan, tjack tjackelitjack pungen.

– Punken, säger han högt.

Sen säger han inget mer.

Det behövs inte.

Skymningen och jazzen fattar tag, gnider sig mot varandra med tunga andetag. Farliga danspartners, de där två. Men golvet gungar, ålsnoret rinner och punkkulorna vibrerar.

Imorgon har resplanerna fallit på plats.

Liksom varje år.

Kanske blir det blå berg.

Kanske blir det gula barer.

Kanske blir det varma dalsänkor med bräkande får och lukten av vidbränd misär.

Kanske boulevarder med pustar av pastis, främlingars våta gomsegel, trestegssymfonier i brallan.

Imorgon vet vi.