Jag är en fladdermus men Nina är Nina

”Jag hoppas gud är min bästa vän” säger hennes blå läppar i en svensk intervju, nån gång för trettio år sedan eller så…

Själv minns jag hennes rangliga, höga gestalt i duggregnet i Amsterdam där hennes hår stod rakt ut i regnet och hennes ögonsmink gjorde henne igenkännlig direkt. Nina Hagen.

Jag blev virrig och klev in på närmsta fik, begapade henne genom rutan. Själv var jag hemlös men Nina rörde sig som om hon ägde hela kvarteret. Regnet föll över Leidseplein. Hon var två meter lång, bar Zarah Leander i sin kappficka. Hon såg så bestämd ut, kanske lite elak? Själv var jag hemlös, som sagt, och brukade söka tröst hos Frälsningsarméns soppkök. Det är länge sedan nu… Många år har förflutit. Jag vet inte vad det blev av Nina i sin långa skinnkappa, sitt spretiga hår och svarta makeup. Men jag vet vad det blev av mig; fortfarande vilse i tillvaron.

Söker mig fram i mörkret som nån jäkla fladdermus, sänder ut signaler i hopp om nån slags vägledning framåt.

Annons

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s