Höstfeeling I

Jag sitter i ett mörkt hörn nånstans, troligtvis längst inne på en pub i Edinburgh, den stad som tagit varje besökare i hampan, gnuggat deras ansikten i gotisk kärlek och magi, vare sig de hetat Harry Potter eller Pål Pommac. Jag har en lång dag bakom mig, sinnet är platt och tungt. Jeffrey Lee Pierces röst i högtalarna är gäll och skarp som en punkig svärdsklinga, ute faller regnet mot asfalten utan att be om lov. Timmarna löper.

Glasen avlöser varandra.

Bordskivan är densamma.

Sorlet sveper runt en som dimman över ett slagfält.

Skuggorna hopar sig.

Sommaren packar resväskan, gör sig redo att lämna med en avmätt vinkning. En annan gäst kliver in i farstun, någon mörkare, mer dov… men med fylligare klang, fetare färger, porrigare famntag. Jag ser mig omkring… vem är det som sitter där några meter bort? Vem nynnar på Careless Love? Är det Siouxsie Sioux? Tammefan, tänker jag och lyfter ett ögonbryn åt hennes håll. Hon skrattar hest tillbaka. Ute faller löven i små fjantiga piruetter. Jag hann knappt ställa om mig. Samma visa varje år. Nytt kapitel. Som ett brak. Som en käftsmäll. Som en kyss från en döing.

/Ur Pål Pommacs arkiv, Facebook 2018