Baby och jag

En ingivelse bara… och så dyker hennes ansikte upp på skärmen. Jag har googlat hennes namn. Ett namn jag trodde jag glömt. Men det gick att fiska upp nånstans från botten av minneskällan och där är hon alltså. Hennes ögon är inte längre svärtade av kajal men de blickar lika storögt och vilt tillbaka som jag minns dem. Baby.

En gång i tiden var vi som ler- och långhalm. Du, ständigt med en hemrullad cigg i mungipan, kajalpennan i fickan så du kunde bättra på tvättbjörnslooken flera gånger om dagen. Lite fräknig, med svartfärgat långt hår och batikfärgade brallor och sliten mockajacka från nån secondhandhörna. Du drömde om Frankrike. Du slängde ur dig franska fraser och gick till bolaget varje vecka för att köpa rött Languedoc-vin för studiemedlet. Och så skrev du brev till mig. Ibland flera gånger om dagen. Brev där du kallade mig darling, ma chérie, liebling och käraste kära. Vilda galna handskrivna brev med märkliga meningar som ringlade likt ormar över pappret. Vinfläckade papper. De luktade av tobak och dagen efter. Du tryckte kyssar mot dem innan du lade dem på min bänk när lektionerna började; kletiga läppstiftsmärken på blad utrivna ur anteckningsböcker som du smög ned i min väska eller lade i brevfacket utanför matsalen där vi elever fick hämta dagens post. Jag skrev tillbaka, har jag för mig. Men om vad minns jag inte. Märkligt.

Vi låg på internat. Två år av våra liv i Languedoc-dimma, med slitna pocketböcker av Stenberg och Kerouac i fickan, långa vandringar längs dammiga vägar (vem hade råd med buss liksom?), lata dagar i gräset på en ständig diet av apelsiner, ljummet vin och hemrullade cigg. Jag rökte inte. Du rökte. Det luktade inget vidare. Dina fingertoppar var redan gula av nikotin.

Vi drömde om världen där ute. Och talade om litteratur, konst, poesi och mera litteratur. Sen försvann jag till Australien och du till Frankrike. Det blev knäpptyst mellan oss. Det gick rykten om att du hamnat i ”dåligt sällskap” med några marockaner i Paris. Det gick rykten om ”hemodlat” och ”fängelse”. Men jag fick aldrig de där ryktena bekräftade. Och åren gick. Jäklar vad det gick många år. Trettio stycken konstaterar jag häpet i dagarna – och tanken svindlar så mycket att jag måste sätta mig ned, jag får en tyngd i bröstet som gör mig oväntat melankolisk och nästan rädd. Var fasen tog livet vägen liksom? Men visst fyllde jag mina år med bra grejer, visst gjorde jag? hör jag min egen inre röst fråga ängsligt.

Jag vet ju varför jag kommer att tänka på henne, Baby med den kolsvarta blicken och de överspända kärleksutgjutelserna. Imorgon återvänder jag nämligen till det där internatet. För första gången på tre decennier. Minnesskärvor, namn och ansikten ur det förflutna bubblar upp till ytan; sådant jag trodde jag lagt bakom mig, glömt bort för alltid. Och med detta kommer insikten om den jag var då, och alla de människor som fanns runt mig men inte längre, föräldrar, syskon, pojkvänner… Jag åker liksom rutschkana tillbaka inuti mig själv, finner en ung kvinna som var jag och som jag önskar jag kunnat krama och säga: du, du är jäkligt bra som du är! Och allt kommer att ordna sig. Allt det där du är så rädd för kommer att ordna upp sig.

Jag googlar Baby. Och hon finns… eller fanns – åtminstone fram till pandemins utbrott. Därefter finns inga livstecken på nätet. Hennes vilda ögon stirrar mot mig från skärmen. Jag följer hennes uppdateringar några år tillbaka: hemrullade cigg, vinglas, katter, vänner, fler hemrullade cigg, vinglas, katter och vänner. Hon bor i Sydfrankrike, hon skriver enbart på franska. Jag kör hennes texter genom ett översättarprogram. Helt plötsligt är det livsviktigt att jag får veta vad hon säger. Hon är sig så lik: lev livet, fort, hårt. Drick och var glad. Vi ska alla dö en dag. Klappa dina katter, älska dem tills du brister, samtala med dina vänner ute på lokal, sitt inte hemma och torka ihop.

Där finns ingen äkta man, inga barn, inget villa-vovve-volvo-liv. Hon tycks ha förblivit sann sina ideal. Har jag det? Vem blev jag? Skulle hon känna igen mig idag? Skulle vi ha något att säga varandra?

Sen ramlar en polett ned (det tog visst bara 30 år): hon älskar sina ”väninnor”. Suddiga bilder på deras ansikten mot kudden med texter som ”efteråt” och  ”bästa dagen”…  Jag känner mig generat trög. Trots en hel kartong med galna kärleksbrev förstod jag henne tydligen inte alls. Tyckte bara hon var vild och härligt crazy. Tyckte om hur vi provocerade killarna i klassen. Jag trodde hon, liksom jag, bara testade olika sätt att skriva, spänna bågen, utforska genrer. För mig var det bara skrivandet som betydde något. Och så de där högtidliga löftena om att vara sann mot sig själv, sann mot alla oavsett vad det kostade; och alltid skriva som om det gällde livet, naket, utan föreställningar. Inget falskt, inlindat, fegt och tråkigt.

Jag måste haft en påse på huvudet.

Men till mitt försvar får jag väl säga att jag just då var gräsligt upptagen av magra, känsliga män i blommiga skjortor. Baby var upptagen av sitt vin och sina franska drömmar. Och, konstaterar jag nu, upptagen av mig.

Jag släcker ned skärmen, undrar om Baby lever fortfarande och i så fall var. Hennes hår är inte längre färgat svart. Hon är blond?! Hon älskar katter. Hon dricker vin. Hon röker som en skorsten. Talar och skriver på franska. Fotograferar suddigt. I hennes sydfranska lägenhet finns knappt några möbler; ett rangligt bord, nån enstaka stol som ser ut att ha blivit upphämtad ur en container. Minns jag henne rätt så är det precis så det gått till.

Imorgon trampar jag våra gamla kvarter. De där gatorna jag och Baby gick en gång när vi var unga, vilda och trodde hela världen bara väntade på att just vi skulle komma och ta den, skildra den i heta litterära storverk. Och som vi skulle leva! Vilt och vackert! Det enda, sanna sättet!

En nyttig påminnelse, tänker jag, och ser framför mig hur jag, numera medelålders, imorgon kommer att rulla en liten väska på hjul över skolgården där jag ordentligt och omständligt packat ned alla förnödenheter. Sånt som är bra att ha. Extra ombyten. Plåster.

Ingen skriver galna kärleksbrev till mig längre, med kyssmärken och rader som går härs och tvärs över pappret. Fan också!

Helt plötsligt vill jag bara dra iväg ut i Europa, dricka vin och skriva om alla jag möter. Fotografera suddiga bilder ”morgonen efter” och uppleva ”den bästa dagen”. Oavsett med vem. Men jag får väl rulla min jävla väska på hjul. Rakt in i fucking ålderdomen. Åh Baby!

11 kommentarer

Under Uncategorized

11 svar till “Baby och jag

  1. Göthe

    Det finns ett hopp, att självinsikten och känselspröten blir bättre med åren, men det vete …

  2. Puh… Du hade inte försvunnit för alltid! Välkommen tillbaka i etern som genast kändes mer hoppingivande! 😊

  3. Jag skulle vilja säga att ”Du är jäkligt bra som du är!”

  4. Robert

    Hurra. Hurra. Det stora Blå är tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s