Itu?

Jag har kluvits mitt itu. Pandemin har kluvit mig som ett svärd. Inte våldsamt och abrupt, snarare med långsamma, sågande, plågsamt hackiga drag. Nu ligger jag i två delar; en försiktig, ängslig del som räds andra människors andedräkt och kroppar, som äcklas av att dela luft och rum med främlingar, som rynkar pannan åt andras ovarsamma framfart och ignorans, som ser strängt på när kroppar planlöst och ivrigt närmar sig varandra som obetänksamma barn. Och så min andra del; den del av mig som plötsligt vaknar och sträcker på sig, som gnisslar av leda och vill bege sig långt bort, som inte vill vänta mer, som bara vill ge sig iväg och låta livet flå skinnet av kroppen. Den där delen som vill dra ned solen till sig, som vill lysa genomskinlig och vinterblek framför andra utan skam. Som en nyfödd vill jag sitta där i främmande land, vila i främlingars blickar med ett självklart leende, låta mig förledas bort på okända vägar, in i okända gränder, på okända hotell. Jag vill andas andra människors luft och lust, jag vill att min hud ska lukta av någon annans hud, jag vill utsätta mig för intryck och ljud och hastiga, hetsiga rörelser. Inga fler inrutade dagar, ingen struktur mer, inga försiktighetsåtgärder och ingen mer ängslan. Jag är så innerligt trött på ängslan.

De två delarna som är jag kommer att gå flera brottningsmatcher mot varandra under veckorna, månaderna framöver. Jag känner det. Kanske får jag leva med båda två. Kanske slår den ena ihjäl den andra. Eller så lämnar jag båda bakom mig som ett gammalt ormskinn och låter något nytt komma fram. Ett nytt jag. Ett äldre jag. Dåraktigare. Vingligare. Tvärsäkrare. Med blodiga hål för vingfästen i ryggen. Med gapande fontanell, med vidöppna spjäll. En okänt jag. Imorgon.

Annons