Reprisnisse?

Vem hade kunnat ana det i september? Att Lilla Blå Bloggen skulle ta den längsta pausen i sin drygt femtonåriga historia. Men det är kul att bli överraskad, visst? Dock gör omständigheterna ibland att man inte hinner, inte gitter, inte kan, inte… ja, ni fattar. Märkligt nog tycks Pål Pommacs konto på fejjan tuffa på extra mycket i de tider det är lugnt härinne. Jag har ingen aning om hur det hänger ihop… såklart. Men när man inte själv har så mycket tid så kan man ju alltid sno gamla texter därifrån och lägga ut här. Eller är det fusk? Det bryr jag mig såklart inte om. Här är en text som skrevs idag för exakt två år sedan. Det blåste hårt. Väldigt hårt.

”Idag ska det bli storm igen. Ciara heter hon. Låter som nåt virus. Nåt virus man drar på sig i hamnkvarteren på andra sidan Östersjön. Jag känner mig rastlös som ett djur i bur. Men vem fan kan vara utomhus nu när regnet vräker ned och det blåser… låt mig se… 23 m/s i byarna.. jaha, ja. Till kvällen ska det bli 28. Det kallar jag åka.

Jag vankar av och an i muminsalongen, låtsas inte se högarna med tvätt även om jag snubblar över dem vartannat varv, som han betjänten över isbjörnsfällens huvud, ni vet. Ni vet inte? Nå, det är fan inte mitt problem.

Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Gör i alla fall ett försök att ta mig ut till soprummet, kasta lite mindre väldoftande matrester. Ligger som en fällkniv längs trädgårdsgången. Jädrans, det kallar jag styv kuling. Pungkulorna krympte ihop till två pinjenötter på en tredjedels sekund. Jag skulle kunna lagt dem i salladen. Stoppat dem mellan framtänderna. Jag är rastlös. Som ett djur i bur. Vad ska man göra om strömmen går? I blaskan läser jag om hur skåningarna just nu bör ladda med batterier och ficklampor och survival kits. Jag har ingetdera hemma. En påse värmeljus ligger väl och skräpar sen juletid nånstans. Fan vet. Jag har en sillburk i kylen. Några tomater. En öl. Ett halvt paket knäcke. Tre mosiga blodapelsiner. En sisådär tio-femton liter whisky. Ja, vad fan… Jag klarar mig nog. Men jag är rastlös. Som ett djur i bur, vet ni.

Jag glider ut i trappuppgången, dunkar näven mot grannens dörr, hos Nils, han den lille magre med tvångsneuroserna. Idag är det han och jag, men det vet han inte ännu.

-Nisse, vrålar jag så det hörs genom alla tre våningarna. Är du hemma, gubben? Har du lust på lite bakvänd klädpoker? Jag är redan naken.

Nils öppnar inte dörren. Men jag hör honom andas där på andra sidan. Jag har hörsel som en jävla orm. Jag liksom uppfattar vibrationerna av honom. Han står där, tvångsneurotisk som fan, och andas i påse på andra sidan dörren. Livrädd och trängtande efter mänskligt sällskap.

Efter en stund tröttnar jag och går tillbaka in till mitt. Smäller igen dörren. Snubblar över tvätthögen på golvet. Han fick sin chans. Nils. Now fuck off!

Jag knäcker en sillburk. Står naken på köksgolvet och glor ut på regnet, sörplar inlagd fiskrumpa, känner mig vanvettigt rastlös. Denna dag, denna dag. Vad ska den vara bra för? Vad var gårdagen bra för? Rätt och slätt ingenting alls. Vad gjorde jag då? Ingenting alls. Vad ska jag göra idag? Ingenting alls.

Har förlagt instruktionerna på hur man bygger en bomb. Har inte vågat googla mer sen den där gången i höstas. Google har fan koll på allt numera. Jag fick precis ett mail från dem med en lång lista på alla ställen jag besökt under januari. Vad fan ska jag med den? Hur kan de veta? Och varför ska de veta? Jag glor på den där listan och inser att jag inte ens själv kommer ihåg hälften av alla platserna. Troligtvis var jag helt väck. Kanske var jag drogad? Kanske var jag naken? Kanske har google drönfotat mig uppifrån och nedifrån och inifrån hela jäkla januari utan att jag lagt märke till det och nu skickas det väl nån anmälan nånstans och snart kommer de och hämtar mig och jag förs bort i tvångströja.

Raskt tömmer jag sillburken, slänger ut den genom köksfönstret och rapar ljudligt. Går sen ut i trappuppgången igen och dunkar på Nisses dörr.

-Snart kommer de och hämtar oss, du Nisse. Google har redan anmält oss. De vet att du fuskar i stötpoker. De vet allt. Allt! Kom ut så jag får slå dig på käften, Nils! Din jävla tångräka! Kom ut ska du få dig en blytung kyss så du går i backen. Det är jag som är Ciara, hörru! Öppna dörrjäveln!

Till min häpnad hör jag hur han fumlar med låset och öppnar…”

2 kommentarer

Under Pål Pommac

2 svar till “Reprisnisse?

  1. Robert H

    Att skriva på fejjan är som att skriva i vatten. Det försvinner. Så om man råkar ha skrivit något som förtjänar att bli kvar är det bäst att publicera det någon annanstans också. Fusk eller ej.

  2. Skatans tankar ligger också i träda men det gör nästan fejan också och där skriver hon VaVa inte så mycket text utan länkar eller lägger ut bilder på Abby. Den här underbara storyn har gått henne förbi eller så har hon glömt…
    Det du, Lilla Blå, skriver här kan ju Pål få låna till Fejan om han inte orkar hitta på något själv. Jag ,VaVa, stjäl friskt från Skatan i alla fall.
    Näbbpuss 😘

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s