När man är en girigbuk full av kärlek

4

Att komma till Skottland – det är samma känsla som när man lägger det där pusslet med 5000 bitar. När sista biten klickar på plats. Man är färdig och hemma. Exakt så känns det. Som att landa. Som att komma hem. Som att bli färdig.

Det värsta med att komma till Skottland är vetskapen att man måste lämna det igen. Jag önskade jag kunde åka hit en gång och veta att jag inte behövde dra iväg igen förrän jag själv vill. Men just den friheten har jag inte. Inte idag.

Friheten att resa över landsgränser och hav har jag förvisso. Jag är född in i ett ynka promillegäng av den här planetens befolkning som är så priviligierade att vi inte ens förmår greppa att det vi har är ett extremt överflöd. Vi tar det bara för givet. Så jag borde väl vara nöjd över att jag har möjlighet och lov att ta mig hit då och då. Men mycket vill ha mer. Man är inget annat än en jäkla girigbuk.

Nu ska jag snart resa hem. Och omfamna samma gamla längtan igen. Längtan är ingrediensen man aldrig får bortse från. Utan den platt fall, fadd smak och grå sörja.

Om några månader ska det här landet motvilligt skiljas från resten av EU. Brexit är ett ord ingen längre tycks vilja ta i sin mun. Förra året blev folk som långfil i ansiktet när det kom på tal, jag träffade ingen som inte blev orolig och ledsen vid tanken. I år är det bara tyst här. Man går och väntar. På något som man vet ska komma men inte förstår omfattningen av. Hur går det med jobben? Hur går det med ekonomin? Hur dyr blir maten? Kommer det att finnas medicin på hyllorna?

Själv tänker jag hädiskt: undrar hur dyr whiskyn blir?

Ty jag är en hädisk whiskydrinkare. Tydligen. Också.

Men jag känner en bultande kärlek till det här regniga, grå, blåsiga landet med sina tunga stenhus, sin svarta humor, sitt smakrika öl och bergens dimsjok. Jag älskar hur man omhuldar berättandet och det skrivna ordet här.

Och all denna lammull och tweed ska vi inte tala om! Tweed som i generationer vävts för hand av kvinnorna ute på öarna. Tyger med samma färger som den skotska naturen; hedar, berg, dalar, torv, ljung, himmel och vattendrag. (Min kärlek för rutigt har dessutom växt sig monumental. Numera är jag besatt! En gång i tiden tyckte jag det var skitfult).

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den här skottlandskärleken. Det finns gränser för hur mycket folk orkar höra när jag går igång. De flesta jag känner drömmer om sol och värme. Paraplydrinkar på playan. Själv fantiserar jag om vapenfett och krutrök i duggregn, en fickplunta med livets vatten och skällande, lyckliga hundar som rusar fram över leriga åkrar. Sura, pyrande torvbrasor som luktar grav (okay, okay, jag ljuger, jag drömmer om feta sprakande björkvedsbrasor).

Nå, nog nu. För idag.  12356879111012141319181716152021

 

 

Annonser

8 kommentarer

Under Resor, Uncategorized

8 svar till “När man är en girigbuk full av kärlek

  1. Å så gärna jag ville åka till Skottland och å så mycket jag läst om det landet. Landet som har en sådan lång historia bakåt. Förstår att du längtar tillbaka när du måste åka hem.

  2. Vilka fotografier!
    Det som fick mig att längta tillbaka mest var det längst ner.

  3. Känslan av att komma hem skall aldrig föraktas, och personligen så tycker jag att det är en härlig mustighet att drömma om duggregn och tweed jämfört med den ytliga enkelheten av sol och färgglada drinkar. Känslan av hem är dessutom något som alltför många springer förbi eller tar som en självklarhet. När man vankat hela livet med ett ständigt pågående pussel så är det ju helt magnifikt att känna sig hemma. Jag har bara känt det två gånger i mitt liv och jag blir emellanåt helt öm i själen när jag tänker på de gränder där de inträffat, och jag tänker än mer på hur det hade varit om jag placerat min rumpa där på heltid. Hade det vara lika magiskt? Eller infinner sig vankigheten även där allt tycks vara kalibrerat för ens sinne?

    Nåväl.. morgonfunderingar. Och de varmaste väkommen hem hälsningar

  4. Ann

    Jag önskar att ditt inlägg hade varit minst 10 ggr längre. Nu får jag läsa det flera gånger istället. Och drunka i dina bilder. Att för en stund få låna din känsla var en lisa för själen. Stort tack!

  5. Åh, jag bara måste ta mig dit någon gång! Under tiden reser jag med dig i dina inlägg. Inte det sämsta, ska sägas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s