M

Hon har läst den här bloggen nästan från starten för elva år sedan. Det tog en tid innan hon började höra av sig med kommentarer. Alltid uppmuntrande sådana. Vi skrev något enstaka mejl till varandra under en tid då hon hade det gott, jag hade det för jävligt. En tid senare var rollerna ombytta. Vår kommunikation var sporadisk, korthuggen men ömsint. För två år sedan kontaktade hon mig och undrade om vi kunde träffas på riktigt. Hon var svårt sjuk. Vi bestämde träff på ett café i en park. Hon skrev att hon var så nervös så hon inte skulle kunna sova natten innan. Jag skrev tillbaka: ”jag är helt vanlig, som vem som helst, sov du lugnt”.

Vi träffades några timmar. Hon orkade inte prata så mycket. Jag pratade desto mer, lite hackigt, tills orden tog slut och tystnaden blev tryckande. Tyckte jag. Av de få kommentarer hon släppte förstod jag att hon hade bättre koll på mig och mitt liv än vad jag själv hade. Årtal, platser, allt hon läst hade hon lagrat i minnet. Jag visste inte helt hur jag skulle förhålla mig till det.

Efter en stund föreslog jag att det nog var dags att gå. Men hon ville sitta och se på mig ett slag – om det gick bra? Jag satt kvar och hon såg länge på mig tvärs över bordet. Smålog. Sen skildes vi åt med en tafatt kram ute på parkeringen. Skulle hon inte skjutsa hem mig? undrade hon. Nej, nej, sa jag som såg att hon var dödstrött, märkt av sin sjukdom.

Några månader senare sände hon mig en kärleksdikt hon skrivit. En vild och bitter sådan. Jag visste inte hur jag skulle bemöta det hela – så jag svarade aldrig.

Sen gick ett år av tystnad. Fram till nyårsafton.

”Jag är sjuk”, skriver hon. ”Men jag vill gärna se dig igen. Får jag kontakta dig när jag blir lite starkare? Vill du träffa mig en gång till?”

Jag svarar direkt. ”Självklart. Hör av dig när du orkar så ordnar vi något”.

”Så glad jag blir, jag hör av mig”, skriver hon med många röda hjärtan. Det blir det sista jag hör från henne.

Idag nås jag av beskedet att hon inte längre finns.

20170604_201240

 

Annonser

4 kommentarer

Under Uncategorized

4 svar till “M

  1. Åh. Jag beklagar sorgen. Eller kanske att jag beklagar att livet blev för kort, M. Fan.

  2. Det förundrar mig ofta när jag läser bloggar (oj vad längesen jag fördjupade mig i bloggar) hur dessa starka vänskapsband kan uppstå trots att man inte träffats ansikte mot ansikte. Men det gör dom … Det känns som jag känner, lär känna människan bakom masken så mycket bättre … Det ör som att läsa en bra bok, identifiera sig kanske eller åtminstone komma en annan person nära. Men … och det ör inte med alla. Långt ifrån alla. Jag är så glad att vi träffades ”på riktigt” och hoppas på att kunna göra det igen. Det här är en stark historia som du delar med dig av om en vänskap och kärlek … nästan besatthet från hennes sida …som på sätt och vis är både sorglig och skrämmande. Men du Lilla Blå är en sån person … så spännande annorlunda, filosofisk och vis att man/jag snabbt blev om inte besatt (som M) så näst intill när jag ”ramlade över dig” (hur ?) för ganska många år sedan. Tack för alla kloka ord du delat med dig av här i bloggen. Och roliga. Och fenomenakt vitsiga. Massor av kramar / Skatan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s