Smått

Alla dessa små hundar. Och alla dessa små tanter i andra änden kopplet. Var kommer de ifrån och varför är de alla så små?

Och så är det han, den lille tunne joggaren, säkert sjuttio bast, med de tajta trikåerna uppdragna så högt att resåren sitter strax under armhålorna. Han bär toppluva också. Hela tiden dyker han upp. Det ser ut som om nån större tagit tag i honom och slagit honom i asfalten några gånger så överkroppen tryckts ihop. Hans ben startar vid axlarna ungefär. Det är många som ler när han kommer. Det är svårt att låta bli. Han ser pigg ut. Han joggar mest hela tiden.

Så är det besöket på den lilla franska krogen. Det närmaste man kommer Pang i bygget, tänker jag och studerar Manuel (eller hans franska motsvarighet) som far lite planlöst mellan borden. Var tredje meter stannar han upp och ser förvånad ut. Hans närminne är obefintligt, man kan se det på honom. Han har ingen aning om vad han sysslar med. Jag hoppas han är stenad, att hans förvirring är självmant orsakad. Annars är det synd om honom.

Så visar det sig att övrig serveringspersonal beter sig exakt lika förvirrat. Det är nu jag i förundran börjar betrakta skådespelet; den lilla kinesiskan bredvid mig som beställer in samma rätt som jag, paella. Jag serveras en skål oliver och en sked och en våtservett. Kvinnan beställer in något att dricka men hon får inget. En halvtimme senare, när jag funderar på att resa mig och gå, kommer min paella. Innan dess har Manuel varit in och ställt fram ytterligare två dessertskedar framför mig och några våtservetter. Kinesiskan som kom samtidigt med mig ser sig bestört omkring. När hon vinkar för att påkalla personalens uppmärksamhet brister de ut i fåniga skratt och vinkar tillbaka. Men ingen kommer fram till henne. Paret som bara vill ha kaffe får in två assietter med oliver. Min paella är himmelsk. Jag äter med kniv och gaffel och betraktar högen med små dessertskedar framför mig.

När jag beställer in en pastis efter maten blir Manuel förvirrad. Jätteförvirrad. Det går en kvart. Så ser jag en annan ur personalen dunka ned en pastis framför en förvånad kvinna. Nej, hon har inte beställt något. Pastisen försvinner ut i köket. Snart kommer den tillbaka igen. Landar på ett bort längre bort. De skakar på huvudet. In i köket. Tillbaka ut på ett tredje bord. Jag kommer mig liksom inte för med att säga något. Det hela är fascinerande. Till slut förbarmar sig en snubbe intill mig och hojtar ”hitåt!” Han pekar på mig. Vid det här laget har isen smält i glaset. Jag bara ler. Vad ska man göra liksom? Då, äntligen, får kinesiskan sin paella. Hon smackar så högljutt när hon äter att jag blir generad.

20180322_123711

 

Annonser

5 kommentarer

Under Uncategorized

5 svar till “Smått

  1. Påminner om ett hamburgerställe i Bourgogne där jag fick ett av något om jag höll upp två fingrar och två om jag höll upp en, och ibland fick jag inget alls. Men det är ju godare med paella…

  2. Bättre sent än aldrig! Ibland i alla fall…

  3. Du måste ha ett väldigt tålamod Blev du inte hungrig och irriterad. Det skulle jag troligen blivit.

    • Haha, nog har jag varit irriterad (läs tvärförbannad) av och till under mina dagar här nere – av andra anledningar. Men inte på det här stället. Det var så absurt att det blev kul. Det gäller bara att slappna av och hänga med i svängarna… och maten var ju, som sagt, himmelsk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s