Kastanjetid

Är du rastlös? Det är inte bra. Gärna seg och larvlik, tillfreds med att leva i samma gamla låda som alltid, tänka samma tankar, göra samma saker, hålla dig innanför ramarna till det som utgör ditt liv. Fastän du inte ens vet riktigt när de där ramarna sattes – och av vem.

20170212_132746

När jag reser någonstans, upplever något nytt under en tid, kommer jag hem med en känsla av att ha blivit nyputsad. Jag skiner inifrån och ut. Och jag ser min gamla, invanda miljö med nya ögon. Oftast känns den miljön trång, något inne i mig stångas emot, vill inte tillbaka in i skokartongen.

Jag snackar inte om korta resor nu, inte om vägen till och från jobbet. Från dessa är det skönt att komma hem. Men de där resorna som fyller en med något nytt, något utanför vardagen. De får en också att ömsa skinn. Smärtsamt ibland men mest skönt. Man blir – ren. Som om det taggiga skalet till kastanjen ramlar av och innanför finns det blanka, skimrande. Det där som inte förblir blankt särskilt länge. Själv brukar jag få ett par tre dagar, kanske en vecka. Sen har jag fogat mig. Glidit in i det gamla där skalet blir tjockare utan att man liksom märker det.

Men om man inte fogar sig…. då är rastlösheten där och river i en. Man vill resa på nytt. Helst med en gång. Hålla sig vidöppen. Få mer. Testa sig igen. Utsätta sig. Fylla på.

–  Så rastlös du är, säger folk lite beklagande. Ska du aldrig slå dig till ro? Bara jaga runt.

Men det är skillnad på att jaga och att låta livet komma till en. Fattar inte folk det?

låta livet komma

Jag hade en släkting som vägrade röra sig en tum från platsen där hon var född. Jag har i och för sig haft flera sådana släktingar. Varför ska man resa? Vad är det för mening med att ändra på sakernas tillstånd, varför ”ställa till det”? Man har det ju bra där man är? Vill man resa kan man göra det i tanken.

Jag reser i tanken varje dag men det är banne mig inte samma sak. Men det där vet man inte förrän man själv provat. Provat att skrubba sig mot de nya miljöerna tills lagren faller av. Tills man blänker.

Det gäller att leva med tunt skal. Inte tvärtom.

Från första början 2178 (1)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Kastanjetid

  1. Det är hit folk kommer och säger att här är vackrast och mysigast men jag längtar alltid efter att få resa och uppleva. Nu är det inte möjligt för en fattig pensionär. Får vara glad om jag kommer iväg till Sundvall eller Östersund men att resa ger en nya ideer och inspirationer till något nytt. Jag förstår helt och hållet hur du menar. När jag var till Kina i tre veckor hörde jag verkligen tystnaden hemma hos mig och friden och ron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s