Ön Shitshit, del III

– Hell-ååh?
– Hello, svarar jag automatiskt. Det står en gammal vithårig man utanför huset. Han verkar lika förvånad över att se mig som jag honom. Det visar sig vara grannen som besöker sin stuga över helgen. Han är där med sin syster. Jag kanske tror att hon är galen, men det är hon inte, hon har bara haft ett brustet blodkärl i skallen (han pekar mot tinningen) och dessutom har hon blivit döv just i dagarna men hon är inte galen, nejdå. Och själv är han pensionerad. Blockerar han vägen för mig med bilen?

Allt detta på två sekunder. Jag stammar något tillbaka. Nej, han blockerar inte vägen för mig. Möjligtvis för fåren men inte för mig. Jag är inget får, tillägger jag för säkerhets skull och känner mig precis så korkad som jag låter. Den här ön gör saker med mig, därom råder inget tvivel. Men mannen nickar bara och går vidare. Vill du något, så knacka bara på! ropar han över axeln. Vi är hemma, Margaret och jag.

Ok. Det är en ny dag. En dag då jag ska tvätta. Solen skiner faktiskt, kanske rentav i hela tio minuter om jag har tur. När jag knökat in resväskans innehåll i tvättmaskinen är den stendöd. Såklart. Vad hade jag väntat mig? Jag trycker på alla knappar jag hittar. Jag kollar proppskåpet. Jag öppnar och stänger luckan. Provar igen. Stendöd!

Men så håller jag det där vuxensamtalet med mig själv. Jag låter som min mor. Eller som min psykolog. Det är inte mig det är fel på, ingen jäkel kan tända en brasa med våt ved. Det säger sig själv. Det är inget att skämmas för. Och visst var det tråkigt att det inte fanns toapapper i kåken men hon som hyrde ut glömde väl, det kan hända den bästa. Och jag har ju fått hem dasspapper? Jag har ju skitit. (Gud, som jag har skitit! Välmotionerat och ingånget om man så säger). Och nu är tvättmaskinen alltså sönder. Jamen, hur gjorde folk innan tvättmaskinen fanns? Just det. Och jag har rinnande vatten i kökskranen. Så slut på gnället, ta dig samman! För fan, lägger mammas röst till inne i skallen. Jag hör henne glasklart. Min laestadianskt uppfostrade mor från Kalix som nästan aldrig svor. När det skedde var det allvar. Utav helvete! Nu svär hon. Skärp dig för fan, jänta! Säger hon och jag lyder.

Tappar upp vatten i diskhon, finner tvättpulver under bänken, börjar blaska bland trosor och T-tröjor. Himlalampan står på, havet ligger knallblått utanför köksfönstret. Jag trivs nästan. Triumferande finner jag både torkställning och klädnypor i ett förråd och bär ut alltsammans i trädgården. Visserligen blåser det men om jag sitter bredvid och håller fast torkställningen ska det nog gå bra. Kanske skiner den skotska solen i en hel timme? Jag hoppas det. För inomhus torkar ingenting. Handduken från gårdagens dusch är fortfarande blöt. Efter 27 timmar!

Så går dagen. Jag tvättar. Letar kvistar som inte är dyngsura. Sitter och håller fast torkställningen när det blåser som värst. Sneglar ängsligt mot himlen och eventuella regnmoln. På den här ön regnar det 320 dagar om året. Minst. Inte ska väl lilla jag ha sån tur att jag råkar befinna mig här en av de sällsynta dagarna då det inte faller en regndroppe? Jag är ödmjuk nu, förväntar mig katastrofer varje timme. Men något regn faller inte. Tack gode jävla gud i himlen! Tack mamma om du sitter där uppe och ser mig nu. Tack för rena och torra trosor. Tack farsan också. Förresten, kan ni skicka lite tändvätska? Jag vill så gärna ha eld i brasan… Bara en enda kväll. Pretty please?

Jag börjar tro på att det trots allt ska ordna sig. Axlarna åker ned när jag snusar mot värmen och barndomens doft av får; färgerna är onaturligt skarpa i solskenet och jag kliver runt lite i trädgården, på slänten mot havet. Sjunker direkt ned en halv decimeter i den vattensjuka marken. Okay, okay, inte det… Nej, men det gör inget. Jag kan gå på öns enda väg under mina promenader. Nemas problemas.

Så är det lunch. I ett skåp har jag funnit något kvarglömt som ska röras ihop och värmas i ugnen. Jag dukar fint. Hjärtat slår nästan lugnt och mamma har tystnat i skallen. Så greppar jag grillvanten och drar ut den heta plåten ur ugnen. Men grillvanten har inget foder kvar, visar det sig. Den är tunn som en oblat. Hjärnan signalerar blixtsnabbt och jag parerar med den andra handen. Det fräser till i köttet och jag skriker rakt ut, släpper plåten och käket stänker ut över golvet.
In med näven under kallvattenskranen. Jättelänge. Tills jag inte härdar ut och så lite till. Jag stirrar på klockan på väggen. Det går fem minuter, det går tio evighetslånga minuter. Tårarna rinner längs kinderna, det gör så fruktansvärt jävla ont att illamåendet skjuter upp genom halsen, jag kallsvettas och vill kräkas.
Jag är på Shitshit Island.

Det finns ingen förbandslåda i huset. Inte ett plåster. Jag vacklar mot grannhuset. I trädgården sitter en vithårig dam med käpp. Hon ler soligt mot mig.
– Hell-ååh dear! säger hon och tycks inte registrera mina tårar. Where are you from?
– Sweden, klämmer jag ur mig och håller upp handen. Är din bror hemma? Jag har skadat mig.
– I’ve never been to Sweden, säger damen och skrattar. Is it nice?
Oh, fucking jesus Christ!
Men brodern har hörsammat och kommer ilandes, barfota i pyjamasbyxor. Han häller en halv flaska jod över handen. Jag tuppar nästan av. Men det är bra mot allt, påstår han. Till och med kolera. Och så drar han in mig i köket, lindar om handen med ett onödigt stort bandage, bjussar på te och berättar att han ska uppträda i kväll. Iförd kilt. På öns årliga ceilidh i församlingshuset.

– Jag brukar inleda med att stå på huvudet. Det får alltid igång folk, säger han illmarigt och jag börjar skratta. Så blir jag kvar där i syskonens varma lilla kök. Inredningen ser ut att vara från 30-talet, en sån där miljö jag bara sett i gamla engelska filmer. Margaret struttar in, hopvikt som en fällkniv över käppen, hon skrattar hela tiden, oavsett vad jag säger. Kanske är hon hög på medicin? Hon är så liten att hon nog får rum i min ryggsäck, tänker jag.

Syskonparet släpper bitska kommentarer om människorna på de andra öarna. Skotska fastlandet verkar avlägset, som ett annat land. Det är öarna som räknas. Men ikväll ska det rentav komma folk från overseas. Det vill säga Skottland. Visste jag förresten att Donald Trumps mamma var från Stornoway?
– Och ändå blev det inte folk av honom? försöker jag.
Det blir knäpptyst i köket några sekunder. Har jag sagt fel nu? Så nickar mannen och småler.
– Aye, you’re alright, lass. You’re coming with us tonight, to the ceilidh.
Sen provar han sina gags på mig och vill lära sig hur man uttalar smörgåsbord korrekt. Vi övar hela eftermiddagen. Jag har öns största bandage. Jag stinker jod och kommer att göra det i flera dagar. (Men jag låtsas att det är Laphroaig så det går bra). I magen finns en varm känsla – och jag har glömt att stänga dörren mot fåren. Såklart.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Resor

4 responses to “Ön Shitshit, del III

  1. Det finns bara ett ord UNDERBART

  2. Jag älskar den här historien.

  3. Kära Lilla Blå, här sitter jag i ett regnigt Italien och längtar till Skottland.
    Sedan jag idkade högläsning för min käre sambo häromdagen, har jag vid ett flertal tillfällen fått göra honom besviken.
    – Nej, det har inte kommit fler rapporter från Shitshit, du får läsa din medhavda deckare ikväll också. Tyvärr. Men sånt är livet.

    Som vanligt älskar jag dina ord och sättet att placera dem på. 😉

  4. Göthe

    Glimrende, det sker altid noget uventet når du rejser allene

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s