Ön Shitshit, del II

Det är väl såhär det känns att kränga fram på safari i Afrika, tänker jag halvapatiskt där land rovern studsar över leråkrarna i mörkret. Killen som hämtat upp mig säger glatt att kvinnan som hyrt ut huset ska resa utomlands nån vecka och därför inte har tid att möta mig. Det finns ingen nyckel till stället men dörren står alltid öppen för ”här har inte skett något kriminellt sedan 50-talet”. Jag undrar om inavel eller intimt med får är legalt i Skottland men säger inget högt. Hela skallen är som mos och jag börjar bli elak i tankarna.

Nej, det går inte att betala med kort i den lilla affären. I alla fall inte utländska kort. Har jag ett utländskt kort?
– Not where I come from, försöker jag men han tycks inte fatta. Äh, det är svenskt, säger jag trött. Och så har jag ett danskt.
– Nej, såna kort tar vi inte på ön. Du måste betala med cash.
Och om man inte har så mycket cash? Han verkar tro att jag skämtar och skrattar högt. Pekar ut skuggor i mörkret. Där är kyrkan. Där är församlingshuset. Och där är affären och det lilla posthuset. Det är vad som finns på ön. Förutom får. Och en och annan ruin från gamla tider. Typ vikingatiden, säger han och sneglar på mig. Du är viking, va?
– Visst, visst. Vet du om tvättmaskinen är fixad? Det skulle vara en tvättmaskin i huset men den var visst trasig?
– Vill du så kan jag laga den ikväll? Eller ja, nu inatt?
Det vill jag för jag har inget val. Killen ska resa bort imorgon förmiddag och inte vara tillbaka på ön förrän jag rest därifrån. Och den här vikingen måste få tvätta. Hela jag är lerig och i väskan har jag bara smutskläder.

Efter att han parkerat nånstans i mörkret (”det är bara en kort väg att gå nu”) så kliver jag ned i en lera som inte skämts för sig ens på Roskildefestivalen. Jag känner hur kängorna liksom ”schmack” sugs fast i marken. Shitshit, hej, nu är jag här.
Fåren bräker nånstans i närheten. Inne i huset luktar det rått och kallt. Alla fönster står på vid gavel. Det spöregnar såklart.
– Det är bäst att du drar igen dörren. Annars går fåren in.
Säger mannen och slänger sig ned på köksgolvet för att reparera tvättmaskinen. Jag fryser så mycket att jag hackar tänder. Han ligger i T-shirt på ett iskallt golv och tycks helt oberörd. Jävla skottar!
– Vill du något får du ringa. Om du går ut i trädgården och längst ut på kanten mot havet så kan du få mobilsignal… om du har tur. Annars finns det i hamnen. Du kan surfa på färjebolagets lina. Eller gå till affären.

Affären ja. Det blir sju kilometer har jag räknat ut. Men jag nickar. Jag är viking. Jag klarar det här. Är tvättmaskinen fixad? Jaså? Fint. Tack då.
– Jag tar egentligen 13 pund för att köra från hamnen och hit, säger han då. Så ser han min blick och kommer tvärt av sig.
– Ok, ok. Men vi säger väl god natt då.
Han försvinner ut i mörkret. Jag ska aldrig se honom igen.

*

Jag läser noggrant instruktionerna om hur man gör upp eld i spisen.
Jag har frågat land rover-snubben var själva spjället sitter. Jag vill ju inte att det ska börja ryka in mitt i all skiten. Han tycktes inte förstå vad jag menade. Nej, nåt sånt fanns nog inte. Men du har tändstickor där… och så pekade han lite avigt.

Nu är jag ensam i huset, det är min första natt och tammefan om jag inte äntligen ska få kröna den här vistelsen med en brasa i vardagsrummet. Jag måste få upp värmen. Dagen har varit för jävlig. Jag fryser så jag skakar. Jag har sagt det några gånger nu, va?

Enligt instruktionerna ska man lägga hopknycklat papper i botten, placera ut kindlings (tändved i form av kvistar) i ett lettuce pattern minsann och så placera några kolstycken ovanpå. Försiktigt tända pappret, vänta tills kvistarna tar fyr och sedan invänta att ett eller ett par kolstycken börjar glöda. Då ska man varsamt lägga ut ytterligare några kolbitar runt om det hela och så ska saken vara biff. Enligt instruktionerna alltså. Jag inser att det inte kommer att bli den tryggt flammande vedbrasa jag tänkt mig utan snarare en glödande röd bädd, men sprider det bara värme så… Några element finns inte i vardagsrummet. Bara kyla och rå fukt. Ja, jag sa visst det.

Jag skrider till verket. I spisen har någon redan lagt tidningspapper med ett luffarschack av kvistar ovanpå. De känns lite fuktiga. Ett par kolbitar tronar överst. Jag provar med tändstickan. Ingenting händer. Absolut ingenting. Jag känner mig lite fånig. Är rutmönster detsamma som lettuce pattern? Jag vrider lite på kvistarna. Jag vet inga salladsblad som växer i rutmönster. Kanske i Skottland? Provar igen. Pappret glöder till längst ut i kanten och slocknar. Jag provar igen – och igen – och igen. Svär på svenska. Svär på engelska. Hur svårt kan det vara? Ett tiotal tändstickor senare tar den ena pappersbollen fyr och brinner… i tio sekunder. Så slocknar allt igen. Jag kämpar i en halvtimme. Tar bort allt och börjar från scratch. Svär värre än ett helt fotbollslag. Känner mig urdum. Ingenting händer annat än att jag får sot upp till armbågarna. Men jag får lära mig hur svårt det är att tvätta av sig koldamm i strilande kallvatten. Det var alltså såhär folk kände sig förr i tiden? Fräscht. Vikingafräscht.

Men nu jag är nödig något så fruktansvärt. I det iskalla badrummet finns inget toalettpapper. Såklart. Nu svär jag t.o.m. på danska. Letar igenom varje skrymsle i hela kåken. Inget dasspapper någonstans. Nu jädrans ska den där uthyraren få höra ett par sanningens ord. Jag bryr mig inte om vad klockan är.
Stapplar ut i leran och regnet, undrar var kanten i trädgården tar slut i mörkret och havet tar vid… håller upp mobilen och ber om att det ska tändas ett litet streck eller två i displayen. Mobilen är lika svart som natten omkring mig. Jävla Skottland! Jävla Shitshit! Jävla allting!

Till slut sveper jag hastigt en kaffekopp av den svindyra finsmuttarwhiskyn jag prånglat med från Inverness och går och lägger mig, fullt påklädd. Jag somnar av ren utmattning, under två täcken och ett överkast. Vikingen har intagit ön.

Morgonen därpå står ytterdörren, den där med hål i bräderna och som inte går att låsa, på vid gavel. Jag kommer ut i köket och betraktar den vantroget. Har någon varit här medan jag sovit? Eller har den blåst upp? Oavsett är nu huset kallare än någonsin. Frågan är om jag ska våga mig på en dusch? Finns det varmvatten? Jag krånglar med termostaten ett slag och får till slut igång något ljummet. Vattenberedaren brummar som en hord bufflar. Inser att jag har dryga milen att gå i regnet idag för att fixa en rulle toapapper. Living my dream? Snarare my ass!


Öns enda telefonkiosk.

Nånstans har jag ändå förhoppningen att jag ska kunna använda mitt kort i affären så det är det första jag frågar när jag kommer dit. Den lilla lanthandeln är som båten ut till ön, av samma storlek som muminsalongen därhemma. Mannen bakom disken nickar lugnande. Javisst tar han kort. Men bara kort från UK. Jag är väl från UK?
– Nej, jag är svensk.
– Du låter som du kommer från England?
Det känns inte riktigt som en komplimang i de här trakterna så jag gör bara en frågande gest mot kortapparaten på disken.
– Det där är kortapparaten för postkontoret, säger mannen upplysande.
– Postkontoret? Är inte det här affären?
Bakom mig har jag hyllor med russin, konserver och kex.
– Här är affären, säger mannen och måttar på disken. Här börjar postkontoret.
Han flyttar händerna en halvmeter i sidled.
– Aha. Kan jag ta ut pengar på posten? För att betala med i affären?
Nu viftar även jag med händerna över disken.
– Jajamensan!
Vi provar det svenska kortet. ”No service” står det i apparatens display. Vi testar det danska kortet. ”No service”.
Nu ser han lite medlidsamt på mig. Det är lite si och så med tekniken här ute ibland. Eller, ja, alltid.
– Har du inga pengar alls?
– Jodå, säger jag. Men jag vet inte hur mycket det räcker till. Var har du toapappret? Och… (jag gör ett litet uppehåll)… bindor… tamponger?
Nu rodnar han. Jag plockar ihop det allra, allra viktigaste och därefter får jag hjärnsläpp. Greppar ett paket med salta kex. Släpper ned alltsammans framför honom på disken.
– I’m in for a party tonight! deklamerar jag högljutt för att bryta den konstiga stämningen. Han kan inte sluta skratta. Hans hysteriska skrattsalvor följer mig ut genom dörren och hela vägen tillbaka. Nu lär väl hela Shitshit få veta att vikingen ska ha mens också. Jag bjuder på det. Visst. Inga problem. Och idag blir det salta kex till middag. Det är ju ändå fredag. Imorgon är en ny dag. Kanske kan jag slakta ett får? (Finns det vegetariska får?)

Jag nickar avmätt mot mina nya grannar och potentiella middagsmat när jag kommer tillbaka. Nånstans i tröttheten inser jag att jag befinner mig på en otroligt vacker plats. Men inuti är jag liksom nollställd. Hittills har inget gått som jag hade trott. Inte ett dugg. Så utsikten får locka med behagen som värsta Kivikstrippan, jag bryr mig inte.


Vy från trädgården – precis innan man trillar över kanten med ev. mobilsignal

När eftermiddagen kommer är jag redo för en ny kamp med brasan. På golvet i rummet står en korg med några mögliga, fuktiga vedklampar. Några få tidningssidor återstår att rulla ihop. De känns också fuktiga. I trädgården, bakom huset, ligger några blå ikeakassar fulla med ved som rasat omkull i regnet. Allt är plaskvått. Hinken med kol är halvfull.

Jag läser igenom instruktionsbladet en gång till för säkerhets skull. Behöver du kvistar, plocka utomhus, står det. Jag behöver kvistar. Allt ute är dyngsurt.
Jag drömmer nu febrigt om små nätta svenska grillbricketter, helrör med skimrande T-doja, läckra tändstål och allt vad som finns i eldningsväg bland oss civiliserade vikingar. Tittar bistert mot kolhinken, faller på knä, tar ett djupt andetag och sätter igång.

Efter dryga 40 minuter är jag nästan, jag säger nästan, svettig. Okay, så fick jag upp värmen i alla fall. I den öppna spisen är det däremot dött. Och tidningspappret är slut. Likaså kartongen där alla tepåsarna förvarats. Och allt annat av papp som jag hittar i huset. Jag överväger allvarligt att gå lös på en av husets tre guideböcker som ligger i en fönstersmyg. Jag SKA FAN I MIG HA ELD I BRASAN! Jag har rest hundratals mil för att sitta vid en öppen spis i skymningen och dricka finvirre, se ut över Atlanten och skriva ned storslagna tankar. Kontemplera tillvaron, känna magin, finna lugn och ro.

Men Shitshit och Skottland får mig på knä. Jag är totalt förödmjukad. Innan natten faller gråter jag av ilska, trötthet och hunger (och de sista resterna av whiskyn). Snorig vacklar jag omkring i det mögelstinkande huset, nyser och svär på att aldrig, aldrig mer sätta min fot i det här jävla landet! I fortsättningen blir det Svennebanan-semestrar i Thailand eller nåt.

Som i en dröm ser jag ett vitt manshuvud guppa förbi utanför fönstret. Det uppenbarar sig och försvinner igen. Vad fan?! Jag som trodde jag var ensam?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Resor

2 responses to “Ön Shitshit, del II

  1. Ser med stor spänning fram till fortsättningen på äventyret. Jag som längtat till Skottland har ju förstås en annan bild än din berättelse så kanske ska jag fara någonstans det är lite varmare. Här går det i alla fall väldigt bra att tända i spisen med hjälp av tändklampar och torr ved. Hoppas det vita huvud du såg var en händig man och inte någon ande från långt tillbaka.

  2. Jösses! Men det verkar som om det var väldigt vackert i alla fall, av bilderna att döma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s