Den lilla ön Shitshit, del I

Vägen genom de skotska högländerna ned mot västkusten är otroligt vacker. Föga anar jag att jag är på väg rakt åt helvete. Det är vackert utanför rutan men hjärtat hamrar för hårt för att jag ska uppskatta någonting. Missar jag anslutningsbussen i den lilla bergshålan dit vi är på väg kommer jag försent till kusten och dagens sista färja ut till ön. Och bussen jag sitter på är försenad redan från Inverness. Dagen har inte börjat bra. Men det är ingenting mot hur den kommer att utvecklas. Loch Ness har aldrig känts så lång. Efter två timmar har vi fortfarande inte passerat hela sjön. Hur fan är det möjligt? Har de dragit ut den sen sist?

Men regnbågen är maffig. Det är den. Jag tror såklart att den är enkom för mig. Det måste den ju vara. Alla regnbågar är för mig.

*
Ankommer lättad till kuststaden. Kallsvetten har torkat in, med mycket god vilja kan jag passera som nyponros. Där jag sitter i hamnen inser jag att jag fått oväntat lyxproblem: jag har förätit mig på färska pilgrimsmusslor den här resan. Ja, har man det inte värre än så… tänker jag och drar till ortens mataffär. Tjackar upp mig på proviant för de närmsta fyra, fem dygnen för nu ska jag ut på en liten ö, ett par dryga mil i kvadrat, där jag hyrt mig en kåk vid vattnet. Jag ska leva utan internet, jag, och tänka stora tankar vid brasan med virre i hand. Jag har haft våta fantasier om den här kåken i två månader nu – och ö-liv i Skottland har jag väl drömt om sen jag klev ur sandlådan.
Med matkassar och bagage hasar jag ned på piren i spöregn. Havet ligger grått och dimman sänker sig med rekordfart. Snart ser man knappt handen framför sig.
Vi är ett litet gäng som köar med biljetterna i högsta hugg när båten kommer in. Gubben som ska släppa ombord oss är en sur fan, sådär som folk som går på sjön ska vara. Han ryar och står i. Själv har jag nu rest i sju timmar – bara denna sista del kvar så är jag framme. Han sliter åt sig min biljett, pekar med hela handen ut mot landgången och jag slirar i dimman. Det är glashalt.
Nu börjar det! Nu jävlar ska ön tas. Och jag ska bli filosofen i Stora Ensamheten, träda in i Landet med De Djärva Tankarna. Jag ska njuta Stillheten och komma tillbaka som en ny människa. Typ.
Jag kunde inte haft mera fel.

*

Ingenting stämmer. Jag ser bilarna köra av färjan, deras baklyktor blänker till och försvinner i mörkret. Regnet står som en ridå från himlen och den gamla välkända panikångesten lindar sina tentakler kring bröstkorgen, börjar strama åt. Inget här stämmer ju för fan med vägbeskrivningen?!
Får fatt i en gubbe i reflexväst som stirrar häpet på mig.
– Lass, lass, säger han medlidsamt. Du är på fel ö.

Det är där det brister för mig. Orden sjunker in i mig och liksom imploderar. Fel ö!?
Nånstans bakom mig ligger havet kolsvart. Ön jag står på, en av otaliga öar i Hebriderna, ligger också kolsvart. Jag är våt, trött och frusen. Och jag är på fel ö. Helt jävla fel ö!
– Skynda dig ombord! avbryter gubben mina tankar. Det är sista färjan för idag. Snabba på, tillbaka till fastlandet med dig!
Och jag slirar tillbaka över landgången i allt det svarta. Hjärtat slår som en stångjärnshammare. Var fan är jag nånstans? Hur gick det här till? Och var i helvete ska jag sova inatt?

*

Mobilbatteriet dör. Jag får stapla mina väskor och matkassar på varandra för att nå upp i färjans tak där det finns ett eluttag. Så sitter jag och stirrar tomt framför mig medan båten lägger ut igen. I kassarna tinar maten.
– Jag måste bara få fråga… varifrån kommer du?
Han dyker upp ur ingenstans. En liten skinntorr gubbe i grön skjorta som plirar vänligt.
– Sweden, svarar jag dystert.
– I knew it! I knew it! A Scandinavian! Wait here, I got someone for you…
Han liksom skuttar iväg och kommer tillbaka med en ung tjej som ler förvirrat. Allt känns surrealistiskt. Men tjejen som bor i Skottland kommer ursprungligen från Sverige och börjar som besatt att leta hotellrum åt mig på sin mobil när hon fått situationen klar för sig. Jag älskar henne, jag älskar den lille gröne gubben, var han nu tog vägen.
– Hur känner du honom? frågar hon mig. Jag känner honom inte alls, svarar jag. Han dök bara upp. Hur känner du honom?
Det gör hon inte. Han dök liksom bara upp. Och vi ser oss omkring men av gubben syns inte ett spår.

*

Alla hotell i kuststaden är fullbokade. Får kontakt med holländskan jag hyrt kåken av. Kan jag ta mig till byn XX snabbt som fan finns det en chans att ta kvällens sista båt därifrån och ut till öns andra hamn. Visserligen kommer vi att lägga till minst 20 kilometer från kåken men hon kan skicka nån i land rover som kör mig till huset. Det går nämligen inga bussar därute. Till byn XX tar det minst 45 minuter att köra. Färjan därifrån avgår om 35 minuter. ”Jag kommer”, skriker jag och kastar mig mot den enda taxin i hamnen. Chaffisen käkar hamburgare och ser surt på mig när jag slänger mig in i bilen med matkassar och väskor.
– Kan du köra till XX?
Hon nickar avmätt.
– Jag måste vara där om en halvtimme! Klarar du det?

Då blir det fart på henne. Hon hivar hamburgaren genom fönstret, säger åt mig att spänna fast mig för nu jävlar ska det bli åka av. Och det blir det. Hårnålskurvor. Jag tror att jag ska dö.

– Ring och be dem hålla båten! domderar hon mig rappt. Skynda dig. Du har snart ingen signal. Vi ska upp i bergen, mobilen kommer att dö. Jag lovar, skynda dig!
Och jag skyndar mig. Babblar något på en telefonsvarare. Jag tror på fullaste allvar att jag ska dö när hon ligger på i kurvorna. Hon skrattar högt. Regnet öser ned utanför. Hej högländerna liksom!

*

– Jag har bott här i 31 år, ropar hon bakom ratten. (Jag vet inte varför vi skriker åt varandra men det gör vi). Jag har bott här i 31 år men bara varit i Glencoe två gånger. En gång föll det ned en ko på spåret, på järnvägen alltså, och vi fick rycka in och köra turisterna runt hela bergskedjan. Fan vad jag tjänade pengar den dagen.
– Ramlade det ned en ko? skriker jag förvirrat tillbaka. Allt jag kan tänka på är att hinna med den där jävla båten.
– Ja, från bergsluttningen. Tågen stod stilla hela dagen. Och där borta, ja du ser inte i regnet, men där borta spelade de in den där scenen ur Harry Potter där de kommer glidande ned från…
Jag vill inte lyssna. Jag tror på fullaste allvar att jag ska dö.
– Förresten, skriker hon högre än någonsin. Det här är en av de farligaste vägarna i Skottland. Här springer så mycket hjort. Olyckor hela tiden.
Hon trampar gasen i botten.
– Du är väl inte rädd? ropar hon och garvar det där vansinnesgarvet igen. Du har väl inte tappat smaken för Skottland än?
– Nej, hojtar jag tillbaka och hon daskar till mig på låret.
– Good lass!
Nu är jag övertygad om att jag ska dö. På en regnig landsväg i de skotska bergen en mörk kväll. Det var alltså så här det skulle sluta?

*

Gruset yr under däcken när hon slirar ned mot hamnen. Båten är inte större än mitt vardagsrum, konstaterar jag där jag skymtar den i dimman.
– Jag åker inte förrän du är ombord, säger chaffisen som om hon läst mina tankar.
Vi är bokstavligt talat mitt ute i ingenting. Byn XX består av fyra, fem hus. Och en båt inte större än mitt vardagsrum.
Händerna darrar när jag fumlar upp mitt Mastercard.
– Du, jag tar bara cash, jag, säger kvinnan.
Hjärtat stannar till för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har 50 pund på fickan, taxametern har stannat på strax över 40 pund.
– Du, jag vill så gärna ge dig dricks, börjar jag stammande. Men jag är rädd för att min mat är förstörd och jag måste nog handla nytt ute på ön och jag tror inte de tar kort och …
– Äh, jag fattar. Ge mig 40. Det är lugnt. Det här var ju skitkul. Jag har satt hastighetsrekord, säger hon medan hon föser ut mig ur bilen. Snabba dig på nu.
– Jag älskar dig! ropar jag uppriktigt där jag halkar i leran ned mot vattnet.
– Aye, good lass! hojtar hon tillbaka och vinkar.

*

Varför lägger vi inte ut?
Jag sitter genomvåt och huttrande bredvid en handfull passagerare ombord som väntar på avgång. Minuterna tickar iväg. Ingen säger något.
Det hela känns surrealistiskt. Båtbiljetten sög ytterligare några pund och jag inser att jag åker mot en ö där jag troligtvis får leva på mackor och te i fem dagar. Den mesta maten jag inhandlat är nu förstörd.
En gubbe i sydväst kikar in, ser eftertänksamt på oss en efter en.
– We are waiting for someone, upplyser han så.
Jag inser att det är mitt meddelande på telefonsvararen som gått fram. Harklar mig generat.
– That would be me. You are waiting for me. Sorry.
Alla vänder sig om och tittar på min sorgliga uppenbarelse. Ingen rör en min.
– But I’m here now. I’m… I’m here.
Det är tyst i några sekunder och så hörs en äldre herre med kantigt rullande r:
– Now, are you really sure about that?
Så brister alla ut i gapskratt.

*
Jag kliver iland på den lilla ön, låt oss kalla den Shitshit, sent om kvällen. Jag med förhoppningen om att allt nu äntligen ska ordna sig.

Men i helvete heller…

Annonser

1 kommentar

Filed under Resor

One response to “Den lilla ön Shitshit, del I

  1. Kan man annat än lööööve you!😘

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s