Att lära sig knipa käft

– Men vad är det för fel på dig? säger hon och stirrar på mig som om jag vore en lort. Och jag känner mig för ett ögonblick som en lort. Något felplacerat, felkonstruerat.
Hennes blick är så nedlåtande, hon ser på mig som vissa ser på missbildade människor. Med något slags illa dolt äckel.

Jag ångrar att jag berättat för henne om mina drömmar om att resa till platser där det inte finns så många människor. Faktiskt inga människor alls. Inget internet. Bara vild natur och hav. För det är ju det jag drömmer om. Det är dit jag längtar.
Kanske är det för att jag varit så ivrig, så bubblande glad när jag berättat om det här som hennes svar gör så ont. Det är som om hon drämmer till mig med en slägga.
– Men vad är det för fel på dig?

Ja, vad är det för fel på mig som gillar ensamheten? Jag, som även om jag älskar mina vänner, allt som oftast måste kliva ur gemenskapen och vara ifred långa perioder för att överhuvudtaget kunna fungera, kunna tänka, drömma. Vad är det för fel på mig som utifrån betraktar andras ständiga samvaro och undrar hur man gör, hur man står ut? För jag står ju inte ut om jag alltid är tillsammans med andra. Och så dyker den upp igen, den där gnagande lilla skräcken längst bak i skallen som följt mig hela livet… att det nog är något fel på mig trots allt. Och att andra kan märka det på mig. Peka ut mig som den avvikande, som den konstiga.

Vi sitter vid middagsbordet och jag har precis berättat om min kärlek till havet och fåglarna, till klipporna och stormarna och isoleringen… och hon ger mig den där blicken som om hon äcklas lite av mig. Och så frågan:
– Men vad är det för fel på dig?
Då kommer den. Skamkänslan.

Ibland ska man nog bara hålla käften.
Om det som verkligen betyder något.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Att lära sig knipa käft

  1. Majsan

    Lägg av. Du vet att jag behöver det också. Och det är fan inget fel på mig, det vet du.

  2. Det är inget fel på dig alls. Det är fullkomligt naturligt att längta till ensamheten ibland och du är aldrig ensam i naturen. Jag gillar när det är mycket folk runt mig men ibland tar jag båten eller går till skogen för att kunna tänka klart och hämta energi. Snarare undrar jag vad det är för fel på den som inte förstår vad du menar. Tror att alla mer eller mindre har den där längtan men att man kanske inte vågar uttrycka den som du gjorde. Kram på dig.

  3. Inget fel på dig. Glöm aldrig det. Tvärtom är det många rätt

  4. Jag tycker att du är högst normal. Kan känna på samma sätt. Men det finns många människor som helt saknar förmågan att koppla av utan måste göra något eller träffa någon hela tiden. Passar inte mig alls utan jag kan njuta av en långpromenad med Miss E, en promenad under tystnad. Gärna längs med havet…

  5. Om det är en åkomma så lider i så fall av samma åkomma. Jag har ett oerhört behov av att få vara ifred, bara vara i mitt eget huvud emellanåt. Annars känner jag mig nästa invaderad/attackerad av andra. Om man får bottna i sig själv mellan varven klarar man det där lite bättre, och kan till och med njuta av sällskap

  6. Är det fel på dig är det fel på mig … Just nu med en hel vecka ”folk” omkring mig mår jag rent ut sagt illa. Och tanken på framtiden då jag får allt svårare att dra mig tillbaka till bara mig själv får ångesten att ta stryptag. Min och Stinas Morgonrundor är små men härliga andningshål. I och för sig har isoleringen en baksida också när den inte är frivillig. Jag har märkt att mina ”vänner” redan drar sig undan fast Mannen fortfarande känner igen dem. Det sårar både honom och mig. Men nu kom jag in på ett sidospår. Jag älskar att vara ensam … när jag valt det själv … och stora fester är för det mesta en fasa. Jag är avundsjuk på dig som ”har dig själv ” helt och fullt men jag är INTE missunnsam. Andas för mig med på din ö i Skottland. Du är min ”idol” (på många sätt) 🎈

  7. Elenor

    Den kommentaren säger 1000 gånger mer om hen än om dig och det är precis just såna svar som gör att man verkligen längtar bort;)
    Efter ett helt liv i servicebranschen är jag trött på folk. Inte alltid men många gånger och därför värdesätter jag all den tid jag får med mitt eget sällskap.
    Helt utan krav och vill jag prata så gör jag det med mig själv.
    Det är givetvis inget fel med dig utan tvärtom så skulle flera må bra av att ta en paus – för allas skull:)
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s