823 ord, förlåt, jag vet ni har brått

Det är inte böckerna det är fel på. Herregud, jag har ju staplat upp drygt 50 av dem och när jag rör vid de där högarna blir jag nästan kåt. De är ju som skatter som ligger där och väntar på just mig. Vem borde inte bli exalterad? Dessutom har jag ju själv valt ut dem för att de verkar så bra. Likförbannat blir de inte lästa. Jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Är det inte böckernas fel så måste det väl vara mitt fel. Men jag vill ju läsa? Faktum är att jag ingenting hellre vill än plöja alla olästa böcker. För att inte tala om de gamla favoriterna som jag vill läsa om på nytt. Vad är det man kallar det inom filosofin? Akrasia? Man har två alternativ (här: att läsa eller inte läsa), man vet vilket alternativ man föredrar, man vet vad som är bäst i längden – men likförbannat så gör man tvärtom. Akrasia, kokobäng, viljesvag, lat, dum i hövve, kalla det vad du vill… Faktum kvarstår, jag läser inte böcker längre. Fastän jag vill.

Vad är det som tar min tid? Dagdrömmerier? Nej. Sömn? Nej. Arbete? Nej. Kärlek? Nej. Det är scrollandet. Vilket jäkla ord förresten. Skrållandet. Det betyder att jag med hjälp av högerhandens pekfinger, på knapp eller skärm, åker kana över bildskärmen, uppifrån och ned, bläddrar fram nya sidor så snabbt att jag ibland blir illamående, lite yr. Men slutar jag för det? Nej, jag kan inte längre med viljans hjälp lyfta undan fingret från mobilen eller datorn eller pekplattan. Det lever sitt eget liv och det scrollar. Utav helvete. Ögonen jobbar förtvivlat för att hänga med. Fort måste det gå utan att jag egentligen förstår varför. Blicken jobbar med katastrofrubriker, foton, recept och flimrande kattvideos en masse, den försöker parera pop-up reklam och haka sig fast vid någon textruta innan denna rullar undan för nya underligheter som kräver uppmärksamhet. Som jag ändå inte har att ge.

Ingenting fastnar och blir kvar – utom en stor tomhet, en lätt yrsel, en trötthet och leda som får mig att skämmas över mig själv. Tänk så otacksam jag är som har tillgång till så mycket teknik, så mycket information; oändliga möjligheter att förkovra mig på ett sätt som ingen annan före mig i historien. Och vad gör jag? Hänger på instagram; glor på bilder av solnedgångar och lunchrätter i närbild. Ser små korta filmsnuttar om absolut ingenting. Jag erfar en känsla som nästan liknar dåligt samvete för att jag inte själv lägger ut mer filmsnuttar – fast jag vet att ingen ändå bryr sig, oavsett gilla-tryck. Ska vi vara riktigt ärliga så lägger jag inte upp mer film pga långsam hemmateknik och min ovilja att ladda ned ännu en app som ska skynda på uppladdningen. Inget får ju ta tid numera. Vi har ju så lite tid. Öh?

I tankarna är jag en bokläsande människa. Jag har böcker i hundratal hemma. Jag växte upp på bibliotek; mellan bokryggarna plöjde fantasin upp nya vindlande vägar och jag lärde mig språk, jag lärde mig skriva, jag lärde mig tala begripligt med hjälp av böcker. Jag fann tröst i böcker, nya utmanande tankar; jag brottades med texter som var svåra och svor ve och förbannelse över människorna som skrivit dem; jag har skrattat, gråtit och blivit heligt förbannad över saker jag läst i böcker. Framför allt har jag sluppit känna mig ensam. Men nu? Jag läser inte längre böcker. Fastän jag vill.

När jag försöker finna ro, tar en bok i handen, sätter mig i favorithörnan, har plottrat färdigt med allsköns attribut (läs tekopp eller vinglas, kuddar, rätt belysning, filten över knäna eller vad det nu kan vara) och öppnar boken så kommer rastlösheten krypande. Blicken irrar över textraderna, tankarna far iväg åt alla håll utom in i handlingen. Läsandet blir en kamp om att komma till ro. Finna stillheten. Skärma av, inte så mycket från omgivningen, som från allt inre trams som nu äntligen ser sin chans att ta över.

Antalet halvlästa böcker jag lämnat bakom mig de sista fyra-fem åren är fler än vad jag vill kännas vid. De ligger där som bevis för mitt eget tillkortakommande. Jag kan tala mig blå för hur jag inte längre bryr mig om att läsa ut böcker om de inte håller måttet, inte fångar min uppmärksamhet direkt – innerst inne vet jag ju att det är JAG som INTE HÅLLER MÅTTET.

Och så går jag tillbaka till skärmen igen. Scrollar mig yr, illamående och trött. Utan att fylla på med något innehåll. Blir sur och jävlig, skyller på andras ytlighet, skyller på vår tomma tid och skäms över mig själv. Men scrollar snabbt vidare, rädd för att missa något. Missa vad då?

En gång läste jag böcker för att det var något självklart, lika självklart som att andas, äta, skita och sova.

Idag tittar jag på böcker. Med längtan och frustration och faktiskt lite skam.

Gud hjälpe mig!

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “823 ord, förlåt, jag vet ni har brått

  1. Det går tyvärr att stressa upp sig med bokläsning också. Jag är nämligen också lite kokobäng och läser flera böcker samtidigt och det innebär en väldigt stress att välja vilken av böckerna jag ska läsa och då måste jag ju läsa först lite i den ena och sedan lite i den andra och sedan…

    • Exakt. Jag tror det är själva hastigheten som är boven. Den snor vårt fokus. Sluta hasta, börja rasta.
      Själv vill jag ha en rast som varar till år 2022 minst. Utopia blues.

  2. Nej men tjejer nu blir jag riktigt orolig. Jag är en bokläsare och har ofta tre böcker på gång samtidigt, en på toa, en i badrummet och en i köket Om jag inte hade böcker skulle livet bli trist. Visst sitter jag vid datorn men bara en stund på morgonen Man måste våga lämna den åt sitt öde annars tar den över ens liv och hetsar en till vansinne. Vad ska man göra med er

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s