Februaris små kalla knytnävar

Vaknar till ännu en grå, rå morgon. Det är februari. Trots att temperaturen konstant ligger lite över nollan vet varenda käft vid Sundet att den här vätan ute inte är att leka med. Det är en elak orm som slingrar sig in under kläderna, vintervätan från havet, när luften är vitmjölkig av dimma och fuktigheten i luften är över 90 procent.  Då letar sig kylan in i märgen på en, den visslar en rå blues i benpiporna…  Det är en kyla man inte kan värja sig emot med kläder. Det är kylan som förvandlar sig till en orm, en mager ondskefull fan som alltid hittar en glipa, en öppning och smiter in, sprider sig under lagren av kläder och drämmer till en där man är som mest sårbar. Eller så kan vi bara kalla det för whiskyväder. Okay?

20161228-dimma

Men vi vaknar och ligger där i sängen och hör hur regnet drämmer mot rutan; myriader av små, små knytnävar, som illvilliga skvallerkärringar beslutna att förstöra tillvaron för någon… så långt ifrån de där smeksamma mjuka dropparna som utgör ett sommarregn. Jag vill inte gå upp, du vill inte gå upp.  Så vi ligger kvar där under täcket och jag är kissnödig men låtsas inte om det.

Det är skönt att hålla om någon. Någon som kramar hårt när han kramar. Hårt men tryggt, inte hårt och elakt. Finns det elaka omfamningar? tänker jag vidare och frågar honom. Han mumlar något om att han inte vet.

-Kramar jag bra?

-Du kramar bra, intygar han och jag hör att han ler.

-Bra.

Efter en stund låter det som han sover igen. Jag vill inte att han ska sova. Jag vill småprata. Inte sova, inte vara helt vaken, bara ligga i värmen och utbyta funderingar precis i det ögonblick de kommer upp till ytan.

-Alla som vill borde få gå i ide fram till påsk. Bara släppa allt och vila under minst tre fyra månader. Inte arbeta. Sova när de vill.

Han rör sig lite men blundar. Makar sig till rätta bredvid mig.

-De som absolut vill jobba kan ju göra det, men vi andra… Det borde finnas en lag om att vi som inte pallar mörkret och vintern får sova hur mycket vi vill. Och vaknar vi får vi bara ägna oss åt kärlek och matlagning. Ja, och så läsa böcker förstås. Förkovra oss i poesi och tankar vi inte tar oss tid till annars. Låter inte det bra?

-Mmm.

Han trycker in mig mot sig, gnider sin tumme över min axel.

-Jag undrar hur många som blivit vansinniga på kuppen? Tänk så många som aldrig stannat upp och provat att höra sina egna tankar i vila under flera månader. Tror du självmorden hade ökat?

-Kanske, mumlar han.

-Nej, jag tror snarare att Sverige hade blivit ett friskare land. Hon är inte kry nu. Okay, hon mår hyfsat men fan vad mycket löss hon fått, gamla Svea. Det kliar och stinger överallt, folk river sig som besatta. Det är därför vi vänder oss mot varandra. Vi har börjat betrakta oss som ohyra. Vi är inte helt friska.

Han svarar inte men jag vet att han lyssnar. Hans tumme liksom punktmarkerar vissa ord, stannar upp och smeker sedan vidare. Slirar som en liten skridskoåkare över min hud.

-Det känns som om de hopar sig därute, fortsätter jag dystert. De blir fler och fler.

-Lössen?

-Ja, de där på två ben. Tror du idioti är en sjukdom? Något som föds ur hopplöshet och desperation och sedan tar sig formen av ondska? Idioti utan styrning, något som bara får forsa fram och dra med sig allt fler, som en blind massa?

-Som Hattifnattarna, svarar han efter en stunds tystnad och jag ler. Det är skönt med nån som fattar. Det är skönt med nån som läst Tove Jansson.

-Jag måste kissa.

Och jag sätter mig upp på sängkanten och inser att bädden bakom mig är tom och att han tonat bort igen. Det enda som är kvar är de små kalla knytnävarna i miniatyr som hamrar mot fönstret. Jävla februari.

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Februaris små kalla knytnävar

  1. …. whiskyväder – skriver under på det! Kram

  2. Den där kylan. Så bekant… Just nu skulle jag gärna boka ett enkelrum i ett ide.

  3. Jag skulle gärna vakna bredvid dig, lyssna på regnet och utbyta tankar.
    Förövrigt borde det vara en mänsklig rättighet att få kura ihop sig i soffan och sticka ut nosen först när vitsipporna börjat blomma.

  4. Och lössen… dessa j*kla löss! Varför löses de inte upp och försvinner bort med dimman?!

  5. dr. no

    Löss? I mina ögon är landet till siste man befolkat av cancersvulster, oändligt glupska avarter till cellformationer som äter ihjäl sin värdkropp.

    Dövar sina samveten, i den mån de har några och i den mån de har förstånd att inse att det handlar om en samvetsfråga, med att andra är etter värre.

    Bokar en resa till Thailand eller Kanarieöarna. Köper en SUV. Käkar flygimporterad ekollonuppfödd gris från Spanien.

    Sitter inne framför sina tv-apparater och raljerar över hur farligt samhället är. Hur otäcka De Där – De Andra – är.

    Lever och lever och överlever.

    Externaliserar.

  6. Fast jag bor mitt i Jämtland och det ibland kan vara 40 grader kallt har jag aldrig frusit så mycket som en gång jag hälsade på i Helsingborg och väntade på en buss nere vid hamnen. Du har beskrivit det på pricken som det kändes. Tjusigt tjejen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s