Plåtlådan – eller hur jag hamnade på horpang på Hebriderna

20160503_102137Efter tiden vid Loch Ness och det hyggliga panget i Fort William tar jag liksom för givet att det kommer att vara lika hyggligt överallt i Skottland.  Hebriderna är ju ändå Hebriderna, eller hur? När Moray släpper av mig på kvällen i det lilla samhället vid strandkanten, på den dramatiska ön, och vinkar ” hej hej, hämtar dig imorgon” så står jag snopet och glor tvivlande på plåtlådan invid vägrenen. Ska jag bo där? Namnet gör heller inget för att lugna mig, det är obscent och för tankarna till … hm… prostitution? Hur kan man döpa ett pang till… nej, vi glömmer det.

Entrén har skitig heltäckningsmatta och en lukt av… ja, jag vet inte riktigt. Som om det inte städats därinne sedan 1967? Lokalen tycks ligga öde tills en yngre man, inte helt nykter, iklädd träningsoverall och foppatofflor uppenbarar sig.

(Note to self: aldrig, aldrig överlåta rumsbokning åt främlingar hädanefter). Killen är sur som ättika när han visar mig till mitt rum. Det är väldigt mörkt därinne och luktar obestämt av… ja, vadå? Mitt på golvet tronar en dubbelsäng. Det är allt.

Är jag inte här imorgon så släng bara nycklarna på disken där du kom in, säger han. Jag går och sätter mig i baren tvärs över gatan. Vill du nåt så finns vi där.

-Öh, jaha. Vi?

-Ja, vi i stan alltså. Åtminstone de flesta av oss…

Stad var kanske att ta i, tänker jag, men säger inget högt.  Han hasar iväg, denne stillöse surkart, så långt från min våta dröm om den skotske mannen i kilt!

Rummet gör mig fysiskt illamående.  Det luktar smuts, sperma och fotsvett.  I taket hänger en ensam glödlampa. I badrummet finns dessvärre ingen belysning men det lilla jag skymtar därinne får mig inte vänligare inställd till platsen. Trevande sätter jag mig på sängkanten, tittar lite närmare. Vad är det där, blodstänk på lakanen? Ja tammefan! Tjena vikingen! Välkommen till Hebriderna, svenskjävel. Sov så gott nu!

Några minuter går under tyst och inre kamp. Sen rusar jag ut därifrån men glömmer resväskan.  Hur tar jag mig härifrån ikväll? Går det några bussar, tåg? Nej, visst fan, jag är på en ö. Med småpanik rusar jag ned mot vattnet och följer strandkanten tills jag ser hur det lyser i fönstren på en fiskrestaurang. Herregud, det måste väl finnas andra alternativ än att sova i plåtlådan på blodbestänkta lakan?

Väl inne på krogen tar det tre minuter så har jag vräkt ur mig hela historien, ingen svensk blygsamhet här inte. Folk tycker synd om mig, inget snack. En kille kommer fram, presenterar sig, han är från Rumänien. Han har ett förslag, säger han. Shoot, säger jag.

Tillsammans går vi ut i mörkret till utkanten av samhället. Han knackar på dörren till en liten villa, vi släpps in och han förklarar min situation för paret som bor där. De ser på varandra och himlar med ögonen. Plåtlådan är ökänd. Innan jag vet ordet av föser de mig uppför trappen och in i ett litet sovrum. Här ska jag sova i natt, menar de. Kvinnan i huset klappar mig tröstande på armen.  Allt är rent och snyggt och andas svenne banan-hem med IKEA-möbler och allt. Det är ett barnrum och en stor Ior i plysch glor tryggt på mig.

ior

Tillbaka till plåtlådan med rumänen som nu utsett sig till min livvakt. Han ska minsann slå ned foppamannen om det behövs. Jag blir nästan lite förälskad i honom, han ser ut att väga max 50 kilo, men tvekar inte inför tanken på att banka foppasnubben i svenska flaggans färger. Dock får jag väskan och kommer därifrån utan ytterligare blodvite. Nej, jag betalar inte räkningen.

På väg till mitt nya hem för natten träffar jag doktoranden i litteratur från Florida.

Du, jag är inhyst hos nån galen tant längre uppåt gatan. De har ju inga riktiga hotell på den här ön, vad det verkar. Det luktar skitkonstigt hos mig. Har du lust att hänga med över och ta en whisky?

Det har jag och det gör jag. Rumänen försvinner med ett leende i natten.

Sen blir det magisk årgångs-Glenlivet och jag tillbringar min första natt på Hebriderna. Gamla Hebban, tänker jag lyriskt allt eftersom timmarna förflyter och innehållet i flaskan sjunker.  Vi snackar och snackar, doktoranden och jag. Sedan går jag hem till Ior och slocknar som ett ljus.

När Moray kommer till plåtlådan nästa dag för att hämta mig är jag inte där. Han får nästan en hjärtattack och väcker hela samhället där han kör och tutar och gapar efter mig. Jag gömmer mig i en trädgård ett slag bara för att jag kan.

Moray bär kilt. Moray skulle aldrig visa sig i foppatofflor. Men det gills ändå inte. En karl som med berått mod överger mig på ett sånt horpang som plåtlådan får banne mig jobba duktigt i fortsättningen om jag ska ta honom till nåder.

6 kommentarer

Filed under Resor

6 responses to “Plåtlådan – eller hur jag hamnade på horpang på Hebriderna

  1. Det finns fördelar med Tripadvisor men kanske missar man en del upplevelser. På gott och på ont😉

  2. Dessa förbannade heltäckningsmattor – överallt! Sunk och snusk… och en fantasi som triggas. 😉

  3. jernis

    Otäcka mendelssohnska vibbar. Månne dog han av syffe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s