Nittiotalisterna gökar inte, läser jag i DN idag. Åtminstone ligger de mindre än vad unga gjorde på 20-talet.
Det är internet som är problemet. Folk är uppkopplade, glor på porr, drar sig själva i snöret och gitter inte träffa andra längre. Åtminstone inte ansikte mot ansikte.
Tinder startade som en knull-app för några år sedan, bytte namn och försökte städa upp sin image litegrann. Men vad gör det, alla vet ju att Tinder är en app för att träffa folk för att få sig ett snabbskjut. Lätt förklätt till fika på stan och chans att spana in varandras kroppar. Ingen orkar bry sig om att lära känna någon ordentligt längre, det väntar ju tusen potentiella nya ligg bakom nästa hörn. Någon som säkert är bättre, snyggare, roligare… eller? Så vid minsta motstånd, minsta lilla stund av tystnad och ’vad konstigt det blev nu då’ så verkar folk dra vidare till nästa äventyr. Lära känna någon? På allvar? Med allt vad det innebär av tidsinvestering, mindre bra dagar och oretuscherade profilbilder? Är du galen? No way! Säger Tinder-förespråkarna och fladdrar vidare med pekfingret över skärmen. Bara i Sverige lär det svajpas mer än 40 miljoner gånger – per dag!
Det är en konstig tid vi lever i. Gamla som unga sitter och glor i sina mobiler hela dagarna, var de än befinner sig. Mammor glor mer i mobilen än de glor sina nyfödda i ögonen, läser jag någon annanstans och blir lite illamående. Så illa kan det väl ändå inte vara?
Hur som helst, vi lever i en tid då vi inte orkar träffa andra lika mycket, öga mot öga, kött mot kött liksom. Det är läskigt att låta blicken vila i någon annans blick, det blir naket och oskyddat då. En blick kan man inte bara scrolla sig bort ifrån.
Men hur gör vi med längtan då? Vår längtan efter att tillhöra någon annan? Vår längtan efter att kunna vila hos någon annan, i någon annan? Bra dagar som dåliga dagar.
Det är synd om nittiotalisterna, tänker jag och fortsätter tanken: det är synd om oss människor.
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Det är förbannat sorgligt detta gloende i skärmar. Jaja, jag gör det själv précis just nu. Men jag är genuint intresserade av riktiga möten, där jag ser glitter i ögonen och tvivel som sveper över ansiktet. Numera sveps det hellre över små skärmar. Med böjda nackar sitter folkhopen där vid tåget. Märker någon om jag hoppar?! Var jag nu fick det ifrån, du startade tankar, så som du alltid gör.
Har tänkt samma sak själv. Ja, kanske inte just det där att hoppa framför tåget men ändå. Hur många gånger har man inte sett sig omkring bara för att mötas av böjda nackar, t.o.m. runt ett bord med vännerna samlade? Vår oförmåga att fokusera på nuet, samtalet, mötet… vår splittrade uppmärksamhet… händer det något mer spännande någon annanstans… missar jag något…? Vad leder det till i förlängningen, undrar jag. Blir vi oförmögna till djupare kontakter? Eller är jag bara svartsynt?
Satir som snart kan bli verklighet (enligt en i appbranschen centralt placerad källa): https://jernis.wordpress.com/2016/02/17/stoppappen/
Sen undrar man ju om motsvarande tendens som i utbredning och frekvens kan ses i samlagslängden. Om det för hundra år sen tog lika länge som att läsa en följetong i Såningsmannen så går förmodligen ett skjut för dagens ungdom på samma tid som för att kolla ett Facebookinlägg, typ 2,76 sekunder.
Haha, ja det var ju också en fundering. Du får starta en utredning, Jernis. En statlig, regeringsunderstödd sådan. De är ju populära i dagarna…
Inte helt ovanligt att man ser joggande mammor och pappor med barnet i vagnen och vagnen framåtvänd. Oftast lyssnar föräldrarna på musik så kommunikationen och samspelet når nog inga högre höjder…
Jag har också sett det. 😦 Det svider till i hjärtat, det gör det.
Jag tjatar om det där varje gång jag ser det. Vad hände med; titta en ekorre! Oj så fina löv! Där rinner en bäck osv. Att dela ett ögonblick. Är det inte det allting går ut på?
Jo, i min värld är det så. Men inte i alla andras.
People just ain’t no good och det är farligt att förstå för mycket, men har man förstått det så har man redan förstått för mycket. Och baken har man bakåt fast man vänt sig, och knappast blir det nå’ bättre. Fä dö och fränder dö… Skall ej också jag, liksom han, lägga mig ned för att aldrig i evighet åter stå upp? Why the long faces? Aaargh! Yuck! My generation sucks!