Spelbegär

Hon ligger utfläkt framför honom i värmen och har samma blick som hans morsa hade när farbror Holger kom hem till dem varje jul, full som ett ägg. Visserligen har hon inga kläder på sig och visserligen ligger hon med särade ben men det är något i hennes ögon som hindrar honom. Han svär till och sätter sig på sängkanten.

-Vad är det? kostar hon på sig att fråga. Kan du inte?

Han ids inte svara. Rummet är kvavt och de där humlebomberna han svept hela eftermiddagen gör inte saken bättre. Tjeckiskt piss, tänker han surt. Hela han är slak som en överkörd snok. Magen ligger skrynklig som ett hopfällt dragspel. Vad kvinnan i sängen heter minns han inte. De träffades för ett par timmar sedan.

-Kan du inte? frågar hon igen, denna gång uppfordrande.

-Käften! Du får gå nu, hördu.

-Va?

-Du hörde vad jag sa. Du får gå nu. Jag måste spela.

-Vadå spela? Spelar du på hästar?

Hon har inte ens vett att dra ihop benen. Han hjälper henne på traven, föser ihop hennes lår med ett otåligt grepp.

-Gå nu, jag ska spela.

När hon lämnat lägenheten smyger han naken ut på balkongen. Kikar försiktigt ned i saxofonen där svalorna byggt bo. De ligger och trycker förskrämt när han närmar sig.

-Hej, säger han lågt. Hej, hej.

Lämna en kommentar

Filed under Saxofonisten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s