Viking light

-Priset på olja är så lågt nu att det inte lönar sig att ta upp den, säger Brian. Vi kör längs Nordsjökusten, lämnar norra England och glider in i sköna Skottland igen, som…som en hal pitt liksom. Det känns så. Skönt på nåt sätt.

Där ute till havs ligger stora oljetankers, som slöa larver ser de ut såhär på avstånd. De rör sig inte ur fläcken. Det kommer de inte att göra förrän oljepriset går upp igen, säger Brian. Men upp kommer det att gå. -It’s all politics, säger han lakoniskt.

Havet ligger där, mitt hav, vårt gemensamma, vilt, blått och vackert. Nja, så jädra vilt är det väl inte idag men det kan vara vilt… Vilt nog att få oljeriggar att slita sig.

Det tar några timmar att köra fram och tillbaka mellan Edinburgh och norra England. Vägen söderut går över snötäckta berg tidigt om morgonen.

-Vill du förresten gå in i England? Brian tvärnitar,  avbryter sin barndomsskildring som pågått i några mil, och stannar invid vägkanten.

-Gå över bron så möter jag dig på andra sidan. Då är du i England, då har du bokstavligt gått över gränsen, skrattar han och jag är inte den som är den. Hoppar av i den kalla luften och travar huttrade över floden Tweed. Går in i England och möts av påskliljor på andra sidan.

Sen kör vi vilse en stund på de engelska åkrarna, men det är lika bra, tycker Brian. Annars hade vi kommit fram till Lindisfarne för tidigt, innan tidvattnet rullat ut. Det är bara vissa tider på dygnet man kan köra ut på den lilla ön som övriga timmar är avskuren från fastlandet pga havet. Det som kör sitt eget race, oavsett vad människan vill. 20160430_112210

Vi kommer ändå lite för tidigt men får tillåtelse att ta oss ut, kör med havsvatten blänkande utanför fönstren och Brian tar det lugnt och försöker parera de våtaste ställena. Fastnar man blir det så jävla dyrt, förklarar han. Då måste kusträddningen ut och hjälpa en loss och det är dryga böter på sånt. Jag nickar och frågar något om vikingarna, de som dundrade in här en gång för länge sedan, de första skandinaverna att inta Englands kust. De kom ju till just Lindisfarne, klöv munkarna som höll till där mitt itu.

-Alla frågar om vikingarna och hur länge de var här, fnyser Brian. Sanningen är den att de var här for bloody 27 hours or so. De kom, de dräpte och plundrade och försvann lika snabbt igen. De var som…som Hells Angels, klämmer han i och jag beslutar mig för att inte tala mer om vikingar.

-Sa du att du var från Sverige? Ni snackar så kul där, svenska har samma melodi och ljud som gaeliska. Man får lust att stampa takten, börja dansa. Men man begriper fan inte ett ord.

Brian babblar vidare och jag sitter tyst och glor på havet och himlen. Det är vackert. När solen står på som bäst börjar jag fotvandringen ut mot det gamla slottet längst ute på udden. Då kommer det en hagelstorm.  Jag kan se miltals av knallblå himmel runt om mig men precis ovanför min svenska skalle följer ett envist svart moln och piskar mig full av vita hagelkorn. Jävla England! Det är väl de där sedan länge kluvna munkarna som ger igen. Jag stannar inte ens 27 timmar. Jag drar fort som fan.

20160430_114913

 

 

2 kommentarer

Filed under Resor

2 responses to “Viking light

  1. Å tack för att jag får dela ditt äventyr. Om jag aldrig kommer dit så har jag i alla fall fått en glimt av äventyret.

  2. livetjustnucom

    När vi kommer hem, kan vi ligga i soffan då och lyssna på trattgrammofonen? Jag blir lite matt av alla dessa nya platser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s