Tidsbränsle

20160321_224949

Det känns lite som att falla i slowmotion, baklänges, ned i flytande choklad. Och här och där punkteras det där lite lulliga, mjuka tillståndet av en vass sågklinga till trumpet.

Jag är på Fasching och på scenen står Iris Bergcrantz med band. Det är lite av en familjetillställning, både hennes far och mor är med på scenen. Det är varmt, ömsint och samtidigt lite oväntat galet. Det spretar utan att göra ont.

Tegelväggen bakom mig är kall. Men publiken är varm och organisk, böljar lite fram och tillbaka som sjögräs. Vi är som slöa, vänliga ormar. Innan kvällen och konserten är slut har en liten del av mig hunnit bli lite sorgsen. Sorgsen över det faktum att jag aldrig fick ta med min far hit. Han hade älskat Fasching, han hade älskat Anders Bergcrantz trumpet.

Min far, död sedan länge. Han lirade den där hemska, djävulska jazzen för mig som barn, musiken jag hatade. Jag minns de där evighetslånga nätterna när han spelade sina gamla plattor, hur han tungt började vagga fram och tillbaka i fotogenlampans ljus, jag låtsades sova men kikade på honom från utdragssoffan i sommarstugan. De långa svarta skuggorna på väggen; trumpeten som for upp och ned, magisk, obegriplig och otäck. Den som försatte min far i ett märkligt främmande tillstånd…

Det tog många år innan jag omfamnade jazzen. Sedan försvann far in bland de verkligt svarta skuggorna. Jag såg honom aldrig mer som en stolt man. Han blev en spillra, ett vrak av vad som en gång varit. Och jag avskydde det lika mycket som den där musiken han spelat för mig som barn.

Men jazzen fanns där, pockade på min uppmärksamhet, krävde den rentav… Idag går vi sida vid sida. Dag efter dag. Den bor i min kropp. Jag analyserar den aldrig. Det finns inget behov. Den är där bara. Som andetag.

Men en måndagskväll på Fasching i Stockholm, när Anders Bergcrantz blåser i sin trumpet, drabbas jag plötsligt av en blå längtan efter en far som sällan fyllde sin roll. Jag hade velat sitta här med honom, möta honom som en vuxen, se honom lysa upp och börja vagga i takt till musiken.

Men nu är det för sent.

Varför är det alltid för sent?

3 kommentarer

Filed under Jazz, Musik

3 responses to “Tidsbränsle

  1. Ja varför är det ofta för sent? Jag är tacksam att jag hann möta pappa som vuxen för när vi var barn var han sällan där. På lördagarna när han var hemma spelade han sina klassiska skivor och då var vi tvingna att vara tysta.
    – Schhhhcch … pappa vilar
    Kram /Skatan

  2. Nu fick jag en tår i ögat och en släng av vemod – men det är en helt ok känslandet med! Fint skrivet 😘

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s