Umberto,hejdå…

Umberto Eco ställer tofflorna sent en fredagskväll, den 19 februari 2016, och jag vaknar upp till nyheten dagen därpå. Nu har han glidit vidare, gud och fan vet vart, och har förhoppningsvis nya marker att upptäcka.

Jag upptäckte Eco, precis som så många andra, via Rosens namn. Filmatiseringen av boken, med Sean Connery utklädd i munkkåpa lösandes mordgåtor under medeltiden, är ju svår att motstå. Men Ecos snåriga, vindlande böcker är värda ett försök. Hela karln och hans humor och skatt av kunskaper är absolut värt att försöka sig på. Även om han kräver en hel del, framför allt av de som tycker att hela två minuters filmsnuttar på fejjan inte är värda att klicka på för att de tar för lång tid; eller de som bara orkar använda pekfingret till att peta snorkråkor eller snabbt åka kana över mobilskärmen.  Umberto Ecos böcker är säkert en fasa för den som har alltid tror sig ha bråttom.

Men om man lyckas stänga av den där känslan av att allt måste gå så sabla fort; om man klarar att lägga band på sig och sakta men målmedvetet kliva in mellan ett par bokpärmar och begrava sig i vindlande berättelser som leder en vidare på stigar man aldrig trodde man skulle gå… ja, då kan Umberto Eco vara en förbannat cool vägledare.

Det finns mycket att säga om honom, filosofen, författaren, akademikern… men jag struntar i det. Jag kände honom inte. Jag har aldrig träffat honom men skrattat gott åt hans elaka humor, känt beundran för hans lärdom och varit urtrött på hans aldrig sinande svada…

Själv sammanfattade han meningen med livet i form av tre hörnstenar: att skriva, att undervisa och att ha sex.

 

5 kommentarer

Filed under Gubbar, Litteratur

5 responses to “Umberto,hejdå…

  1. Jag har aldrig läst något av honom men jag kanske skulle försöka för bråttom det har jag ju inte.

  2. Har bara läst Begravningsplatsen i Prag av Eco, men det är just det där du säger om tiden som gjort mig helt besatt av Proust. Både att berättarjaget kan tänka sig att sitta och titta på en kvist äppelblom en hel natt och att författaren kan ägna sidor åt att beskriva det. Det är ju så livet ska levas egentligen: Inte springa som besatt uppe på ytan utan låta sig sjunka djupt, djupt på en och samma plats.

    • Jag är väl inte den första att konstatera att tid numera är en bristvara. Men det slog mig så klart idag, när jag stod framför mina bokhyllor, och insåg hur jag saknar det där starka intrycket och äventyret som böcker brukade bjuda på. Och hur länge efteråt man minns, t.o.m. böckerna från barndomen (kanske framför allt dem). Jag läser alltför lite idag. Jag tycks inbilla mig att jag inte har tid. Det är ju ren bullshit. Naturligtvis har man tid – om man väljer bort något annat. Något av den snabba förströelsen, den som ändå inte stannar kvar i minnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s