Det är inte vackert

Jag väntar på en öde perrong på Köpenhamns hovedbanegård. Jag slutade jobbet för några timmar sedan och har varit ute och ätit med en vän. Nu ska jag hem till Sverige igen. Det är kallt, jag är trött och frusen, har varit uppe sen fem på morgonen, tåget är försenat.

Så hör jag ljud bakom mig och vänder mig om. Det är en svart oformlig människomassa som rör sig mot mig på perrongen. Jag spärrar upp ögonen. Var kom alla ifrån så plötsligt? Är det… jovisst är det… flyktingar. De där flyktingarna jag läst om i tidningarna i veckor, ja, månader nu… men som jag aldrig liksom sett någonstans. Annat än i media.

Jag sitter på en bänk och får strax sällskap av en kvinna. Hon är tunn och mager, hon ramlar ned bredvid mig och vaggar våldsamt fram och tillbaka, grimaserar med hela ansiktet. Det är uppenbart att hon har mycket ont. Framför henne står en liten flicka, kanske fyra år. Hon ser på kvinnan och härmar hennes grimaser. Gråter av rädsla.

För några sekunder står allt still för mig. Vad ska jag göra? Några meter därifrån står en hoper män i en stor klunga, de röker, de ser inte på mig. Jag försöker tafatt att säga något till kvinnan. Hon hör inte på, hon ser inte på mig, det är som om jag inte existerar. Jag börjar bli stressad.

En annan kvinna rusar fram, slänger sig ned på bänken intill mig och halar fram bröstet för att ge di åt ett spädbarn hon bär i famnen och som skriker i högan sky. Ännu en flicka, kanske 8-10 år, står framför mig. Hon ler. Hon är den enda som möter min blick. Jag hasar mig ut några decimeter för att göra plats, klappar på bänken och höjer frågande på ögonbrynen. Hon skakar avvärjande på huvudet. No, no, säger hon kavat.

Så kommer beskedet i högtalarna. Vi är på fel perrong. Tåget mot Sverige går från ett annat spår. Vi ska ned i gångtunneln och rusa mot spåret intill. Allt går så snabbt. Jag vet inte hur många vi är. Tvåhundra? Alla rör sig pilsnabbt mot trappan ned i underjorden. Jag hamnar i en folkskock som knuffar mig framför sig. I den branta stentrappen går det undan, det råder panik i luften. Inte missa tåget. Alla är märkligt tysta, men trängs, knuffas. En liten grabb framför mig skriker plötsligt på mamma och tvärvänder, jag springer nästan ned honom. Hinner se hans lilla panikslagna ansikte framför mig när han försöker springa uppför trappan, mot folkmassan. Rädslan griper tag i mig. Vad fan är det här? Vad är det som händer?

Barnen är många till antalet. Som en hel skolklass. Jag vet inte om deras föräldrar är med. Men när tåget rullar in ger de upp tjut och påbörjar någon slags ramsa, som en sån där hejarramsa de vuxna lärt dem för att orka några steg till. Eller som en sån där taktfast ramsa som soldater ropar när de marscherar. Det är det enda jag hör, ett slags hoppfulla rytmiska tjut medan de tar varandra i händerna och rusar mot tågets dörrar. Jag inser snabbt att jag inte får plats. Hela perrongen är svart av människor som ska med, flyktingar som bär allt vad de äger och har i plastkassar och ryggsäckar. De trängs, tyst, medvetet och fokuserat. Sprider sig vant över hela perrongen, står beredda att knuffa undan vem som helst för att själva komma med. Jag hinner tänka att jag får kliva tillbaka, bereda dem plats, vänta en timme på nästa tåg hem, innan någon knuffar mig hårt i ryggen och jag far in i tåget. Det är trångt, jag rusar automatiskt mot första lediga plats, märker hur paniken smittar, hur jag knuffar undan någon för att själv få sitta. Det är inte vackert.

När tåget väl börjar rulla ut från Köpenhamn märker jag den; stanken, den sötaktiga vidriga stanken av gammal smuts, intorkad svett och något annat jag inte vet vad det är… rädsla, desperation? Den är kväljande. Överallt runtomkring mig trängs människor. Några ligger på golvet, andra kliver över dem. Det är helt tyst. Ingen säger ett ord.

Kanske är det tystnaden och lukten som skrämmer mig. Jag sitter som i ett skruvstäd, ett spädbarns hand grabbar tag i min jackärm och vägrar släppa taget. Kvinnan bredvid mig och paret mitt emot vars kroppar jag inte kan värja mig från… ingen av dem möter min blick. Ingen ser på mig och ingen säger ett ord. De är som zombies. Männen som lagt sig på golvet blundar. De ser helt färdiga ut.

Jag försöker få ögonkontakt med det lilla barnet som blåhåller i mig men han kastar undan huvudet. Vägrar att se på mig och vägrar samtidigt att släppa taget.

Till slut orkar jag inte längre, lukten är så fruktansvärd att jag vill kasta upp. Jag blundar, jag med, för att stänga ute. Hjärtat slår hårt i kroppen, jag känner att panikångesten är nära, det är svårt att få luft. Jag kan inte komma loss ur trängseln och tåget verkar köra så sakta, så sakta.

På Kastrups flygplats stannar vi men inga nya passagerare kan kliva på. Genom rutan ser jag ansiktsuttrycken på de resenärer som förväntat sig att åka hem till Sverige ikväll. De får bli kvar på flygplatsen tills nästa tåg, eller nästa igen. Jag blundar, vill inte se deras blickar. Nej, det är inte vackert.

Färden över bron känns som en evighet.

Jag har haft en vision av hur jag ska reagera den dagen, den stunden jag för första gången möter de här flyktingarna jag läst så mycket om. Jag har sett mig själv le välkomnande, sträcka ut handen, säga ”Welcome to Sweden” och vara den där vänliga, lugna och fina människan som efter deras långa skräckfärd bjuder på lite empati och medkänsla. I mina tankar har jag varit den lugna, den trygga, den mänskliga och fina.  Och jag har föreställt mig hur de skyggt ska le tillbaka, hur våra ögon ska mötas i tyst samförstånd. Gud, vad jag har närt den bilden, inser jag nu.

I själva verket är jag rädd och äcklad. Och trots att jag vet varför de luktar som de gör och varför de inte orkar möta min blick och ger fullständigt fan i vem jag är, och trots att jag någonstans innerst inne vet att jag skulle gjort likadant som dem, så blir jag… äcklad. Jag blundar och vill bara att någon eller något ska ta bort dem; att jag ska kunna öppna ögonen igen och så ska allt vara som vanligt. Rent, prydligt, hemtamt. Och när jag inser att jag inte står pall i en timme inför något de andra tvingats leva med gud vet hur länge, månader, kanske år, väller skammen in över mig och jag fylls av äckel över mitt eget tillkortakommande. Jag är allt annat än fin. Jag är en skit. Och en väldigt, väldigt liten sådan.

Lättnaden över att alla tvingas gå av på Malmö station, trots att de ropar ”Göteborg, Göteborg” är stor. Resten av färden hem blundar jag fortfarande. Som för att stänga ute allt. Få hjärtat att slå lite lugnare.

Det är mitt i natten när jag kommer hem. Jag står i duschen länge, länge, för att försöka få bort lukten ur näsan. Dagen därpå gråter jag oupphörligen. Tårarna vill inte ta slut. Jag gråter och gråter och känner fortfarande den där sötaktiga äckliga lukten, och jag känner skam över mig själv och jag är arg på allt och alla. Det känns som om jag vaknat ur en koma.

Vad fan har jag inbillat mig?

På Facebook delar vi idogt vitsiga slogans och indignerade slagord hit och dit. Vi vet och vi vill så mycket. Vi jämför siffror och statistik som ingen av oss egentligen har en aning om ifall de stämmer. Jämförelser som inte är relevanta. Men det är slagkraftigt, det går snabbt att dela, snabbt att tycka till om. Jag vämjes över hela skiten. Framför allt vämjes jag över allas naivitet och starka tro för det ena eller det andra. Jag äcklas över medias svartvita perspektiv, jag äcklas över alla våra tafatta försök att greppa en situation som växt oss över huvudet, jag blir rasande över att vi gjort politik av tammefan alltihop, att allt bara handlar om att vara för eller emot.

Jag har varit en av dessa som tyckt att det är självklart att släppa in folk som inte har någon annanstans att ta vägen. Jag har också trott att motsatsen betytt att man är inhuman och – gubevars – sverigedemokrat. För hos oss handlar ju allt om politik. Till priset av allt annat.

De dumma, okunniga rasisterna med deras hat kontra de fina, pålästa humanisterna som lika högljutt som någon motståndarsida slår ett slag för sin åsikt om att alla får plats och vi måste alla älska varandra.

Jag klarar inte av det längre, jag inser att om jag inte ska bli ovän med alla jag känner på fejjan så får jag hålla mig borta ett slag. Vad fan vet folk som bara tar in omvärlden via sociala media, TV och kvällstidningar? Som sitter med blicken begravd i mobiltelefonens skärm hela tiden?

Tårarna kommer i hårda, envisa attacker. Jag brottas med skuld- och skamkänslor och förtvivlan, jag vill rädda världen och jag vill samtidigt betala mig fri från allt skit och slå upp järngrindar runt min trygga värld. Slippa tycka till, slippa välja sida. Allt är ju för fan bara kaos!

En bomb exploderar i mitt kvarter. Polisen säger att det är riktad mot en gangster vars bil stått parkerad på gatan. Ett tiotal meter därifrån finns ett hem för ensamkommande tonårspojkar. Jag vet inte vad jag ska tro. Dagen efter kommer beskedet att Sverige inför gränskontroller. Jag packar ned passet på morgonen, åker till jobbet med vetskapen om att jag inte vet när jag kommer hem om kvällen.  Hela dagen går jag med olustkänslor i magen. Kan vi inte bara stänga gränserna helt? Hur fan ska vi kunna ta emot alla?

Tidningarna skriver idiotrapporter hela dagen, jag blir bara mer och mer arg. Känner inte igen mig, retar mig över detaljer som blir fel, blir vansinnig över hur media slarvar bort det ansvar de faktiskt har för att istället skriva så sensationslystet de kan. Samtidigt som ingenting kan förmedla hur jävligt det faktiskt är. Allt ska gå att passa in i redan givna mallar. Svart och vitt. Partipolitik. Rasism kontra icke-rasism. Jag kräks på skiten. Jag kräks på mig själv.

Klockan tio på kvällen reser jag in i Sverige, första dagen med gränskontroll. Jodå, jag får visa mitt pass. Alla måste legitimera sig. Polisen har gul väst och stort skägg. Han skrattar och skämtar. Det finns inte en flykting på tåget så vitt jag kan se. Välkommen till Sverige, hojtar han när han kliver på i kupén. Folk ler. Själv vill jag bara hem. Jag har ju faktiskt ett hem. En säng som står och väntar. Jag är så ohyggligt priviligierad. Men nuförtiden brister jag visst i gråt för ingenting. Och jag är så arg. Jag är så satans arg!

30 kommentarer

Filed under Uncategorized

30 responses to “Det är inte vackert

  1. Nej, inte ett skit vet vi, inte ett skit. Och det finns inte några ord som duger till att skriva någon kommentar på detta…

  2. Tack för ord som vred om inuti.
    Nej, inte är det vackert.

  3. Nej, det är inte vackert. Långtifrån. Vår yngsta dotter berättade om något liknande när hon åkte med tåget.

  4. Det du skriver i … om ditt mardrömslika ”uppvaknande” eller inte uppvaknande utan att du ääär där … nu … utan återvändo … gick rakt in i hjärtat och rörde upp känslor som många av oss säkert känt men tryckt tillbaka.. Åtminstone jag har känt det där ”främlingsfientliga” men tryckt tillbaka känslan. Och blir sen arg och äcklad av mig själv, av all politisk korrekthet som jag ”gillar”, länkar och själv ger uttryck för. Som ett mantra. Därför att det är ett önsketänkande… Men jag tror att detta ”erkännande” är den sanna toleransens och medmänsklighetens villkor. Att erkänna sina mörka sidor/känslor och behärska dem. Ingen är Gud men alla har väl både det Goda och det Onda inom sig. Det gäller bara … och det är inte alltid så lätt … att försöka hålla det Svarta, det Onda stången. Och det gör du, Lilla Blå. Du är den sannaste människa jag känner. Kramar från en vilsen skata

  5. Jag tror inte att man riktigt kan fatta vidden av eländet förrän man ser det som du råkade göra. Värst är att man ingenting kan göra och att det bara blir värre och värre.Det är en mörk tid vi lever i. Din berättelse gick rakt in i hjärtat.

    • Jag har nog ändå inte fattat vidden av situationen, Skogis, och frågan är om jag verkligen vill. Men det var en nyttig, om än svidande, upplevelse. Och jag vill verkligen fortsätta ha hjärtat öppet, trots tiderna. Men kanske vara mindre naiv?

  6. Mari

    Verkligheten just nu och den är brutal och förfärlig. Jag har haft passet i handväskan hela hösten när jag åkt till Byen, trots att det egentligen inte behövts förrän nu. Och det har skrämt mig. När man sedan ser lidandet på riktigt blir det tungt och ännu svartare inombords. Maktlösheten är förtärande och förlamande och du beskriver den på pricken.
    Kram på dig❤

    • Själv tycker jag att jag, trots nån luddig medvetenhet om vad som händer runt om mig, ändå hittills gått med skallen i en påse. Så från och med nu blir det till att glo och ha passet berett i näven. Kram tillbaka.

  7. Kolematt

    Ämnet är ju förskräckligt, men du är verkligen helt otroligt skicklig på att förmedla känslor i text. Förstår din ilska och sorg och en del förde du över också till mig. Tsemppiä ja sisua som vi säger här i Finland.

  8. Nica

    Du skriver så otroligt beskrivande, nära. Mörkret, svärtan, skammen, äcklet. Tack.

  9. dr. no

    Fint. Hat. Fint hat.

  10. Puh, tack för att du delar med dej.
    Jag volontärar på asylboendet som öppnade i granngården för en månad sen. Vi är fem tanter på 250 asylsökande, försöker prata lite svenska. En kompakt vägg av människor, många fortfarande med döda ögon, några har börjat öppna sej, främst de yngre, men alla med den där drivkraften att ta för sej som vi som är födda med silversked i munnen är så ovana vid (de som inte kunde ta för sej är kvar, eller döda). Det är omöjligt att räcka till, totalt dränerande, samtidigt som man faktiskt måste.

  11. Intressant text. Tack.

  12. Kanske ditt starkaste inlägg i din blogg hitintills. Tack för att du tog med en på den upplevelsen. Det behövs. Sluta aldrig skriva! KRAM din companera, Loll

  13. Ja, vad är det som händer?
    det du skriver är starkt, mycket starkt och känslan går rakt in i hela mitt väsen. Vi är fan bara flugskitar i världsalltet när allt kommer nära.
    Igår, snackade jag i vanlig ordning med kokerskan på skolan där jag jobbar och hon berättade att hon städat ut ett förråd i källaren, hon har börjat samla konserver
    -Du vet, när det väl händer fungerar inget, man måste klara sig själv och min son har ju diabetes du vet, han behöver insulin.
    Kokerskan flydde kriget i Jugoslavien, nu undrar hon:
    -Vart ska vi ta vägen denna gången? om vi måste fly – igen… och jag tänkte, om hon måste fly så måste ju jag också och ja, vart ska vi ta vägen?

    • Kära Mimio. Från en flugskit till en annan; jag har ingen aning om vart vi ska ta vägen. Men jag har också ställt mig frågan. Vart skulle jag fly om jag var tvungen att lämna allt?

  14. Pingback: Sorgen, rädslan, oron | SKATANS TANKAR

  15. ziddy

    Det var så oerhört länge sen jag smög in här…och så självklart levande, smart och aktuellt är det, återigen. Jag häpnar. Och slår mig själv. Hit ska jag oftare. Som förr…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s