Minns inte vad han hette

Vi satt vid en busshållplats, hans huvud låg i mitt knä. Himlen var rosa och sträckte sig i all oändlighet. Vi hade precis varit på bio. Långt ute i förorten, därnere på andra sidan jordklotet där jag bodde då. Han var läkare, kom från Wales. Han var lång och förvirrad och brukade sno min frukostyoghurt. Nu låg han här med sitt mörka huvud i mitt knä och jag tittade ut över det platta landskapet som rullade i all evighet bakom de få låga husen på andra sidan gatan. Jag tänkte: jag är så långt hemifrån.

Och allt kändes helt, helt okay.

Sådär som det gör ibland.

Jag minns inte vad han hette. Men jag minns hans gängliga kropp och den ljumma sommarkvällen och den rosa himlen. Jag minns känslan av att faktiskt befinna mig på andra sidan jordklotet, i en förort utan namn, och känslan av att allt var helt, helt okay.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Minns inte vad han hette

  1. Minnen av en känsla av en doft är något man minns mycket längre än ett namn. Vet precis hur du menar. Tur att vi har minnen att gotta oss åt

  2. Ibland är det bästa det man bara delvis minns…🙂

  3. Doftminnen är starka minnen ( och nu vet jag också att det är så …. Rent vetenskapligt alltså .. Lilla Blå … eller var det hennes inneboende … berättade det för mig /oss idag. Fast det hade jafg förstås anat redan.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s