Bit aldrig den pungkula du icke känner

Jag stirrar envetet på Pavarotti och Placido Domingo. De glor tillbaka, frireligiöst, i grälla knallfärger. Hötorgskonst de luxe. Maria Callas, god bless her, ser ut som ett luder. Carreras, strax intill, must be her pimp.

Jag befinner mig på restaurang någonstans i Skottland. På  väggen hänger fasansfullt fula porträtt av operasångare. Pavarotti är oväntat slank och ser, som sagt, salig ut. Kanske har han funnit Jesus? Kanske har han just fått orgasm? tänker jag där jag just blivit placerad ensam vid ett bord mitt i restaurangen. Den är nästan folktom. Det känns som jag svävar där ute på golvet. Lunchmenyn består av tre rätter; soppa och risotto och dessert. Det kostar en hundring.

– Melonsoppa? frågar kyparen och jag nickar. In kommer en liten skål med ett apelsinskal och några uppskurna melonbitar. Skotsk-italiensk variant av soppa. Jag glor en stund ned i skålen och tuggar lydigt i mig melonbitarna. Var själva soppan är förblir ett mysterium.

Kypare 1, 2 och 3 svävar runt mig i allt snävare cirklar. Så fort jag svalt sista tuggan är en av dem framme och sveper bort skålen från bordet. Istället landar där en rykande tallrik risotto med skrynkliga gröna burkärtor. Jag ler, slevar in första munsbiten och bränner mig.

Den äldste av de tre glider med jämna mellanrum bort till bardisken där han högljutt slörpar ur ett glas med sugrör. Det hörs i hela restaurangen. Jag undrar vad han dricker. Han ser gammal ut. De tre måste vara bröder, för jag kan knappt skilja dem åt. Svartklädda äldre italienska män. Allvarliga.
Det är lite konstigt att sitta och äta medan tre karlar cirkulerar runt mig på golvet och glor – om än diskret. Jag glufsar i mig den brännheta risotton och hinkar vinet lika fort. Börjar svettas.

In kommer två bruna pungkulor på en assiett. – Dessert, säger en av männen allvarligt och tillägger något långt och obegripligt på italienska. Jag biter misstänksamt i den ena. Möts av en vit skumfyllning. Det känns som att tugga på söt polystyren. Sockerchocken är grotesk, det ilar i plomberna. Jag tuggar, tittar på Pavarotti och gänget och borta vid baren sörplar kyparen än en gång högljutt i sitt sugrör innan han glider tillbaka ut på golvet.

Det känns som jag är med i en David Lynch-film utan att ha fått läsa manus innan.

– Vi kanske får se dig här igen? frågar en av kyparna när jag reser mig för att gå.
– Kanske det, ljuger jag och ler så mycket jag kan.
Han nickar allvarligt mot mig som om vi just ingått en pakt. Ler inte tillbaka.

Resten av dagen försöker jag få bort smaken av de där chokladkulorna men de biter sig fast som tapetklister i gommen.

5 kommentarer

Filed under Resor, Uncategorized

5 responses to “Bit aldrig den pungkula du icke känner

  1. En upplevelse men inte av den mer kulinariska sorten😉 Men något att minnas!

  2. Å jag älskar ditt sätt att skriva, att hålla en på halster för att klämma till på slutet med efterätten bruna pungkulor. Du kan tror att jag ler ett stort leende och ser framför mig hur du sitter där med dina servitörer och den något märkliga maten

  3. Vi åt bra kött i skottland. Och mystiskt komprimerbart bröd. En hel formfralla gick att klämma ihop till en sockerbitstor kub. När man släppte taget återtog den sin formfrallestatus. Efter åtta mackor med detta bröd och orange cheddar var man mätt i fyra minuter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s