Plötsligt händer det… väl?

Fyllfinken utanför har lärt sig en ny tonart. I månader har han entonigt lockat på en hona, men eftersom han saknar ordinarie sångkunskaper har det visst inte blivit något i år. Jag har länge kallat honom för fyllfinken, för han låter lite berusad. Om jag inte hör honom på några dagar blir jag orolig. Har han dött? Var det grannens katt, hon den där feta med lömsk blick?

I gryningen idag drar fyllfinken igång. Först den ordinarie repertoaren och sedan – kabam! – något helt nytt. Jag blir helt häpen och tappar frukostmackan. Kanske blir han lika häpen för han tystnar abrupt. Vad var det där?!

Kanske öppnar sig nu en helt ny tillvaro för min lille Caruso? Jag önskar honom det, liksom jag önskar mig själv något nytt. Det känns som om det är på tiden. Skinnet börjar bli lite trångt. Tillvaron, den inrutade och vanliga, behöver lite ny sprätt. Nya infallsvinklar, nya toner, nya möjligheter. Vet inte vad, vet bara att jag välkomnar något nytt nu.

Efter fyra år i Lillhålan inser jag att jag blivit småstadstjej på nytt. Efter ett vuxenliv i diverse storstäder har jag återvänt till något som påminner om platsen där jag föddes. En småstad. Med allt vad det innebär. Jag ser dock regelbundet till att doppa tårna i Köpenhamn varje vecka. Men ändå… det lugnare tempot passar hjärtat bättre. Men jag undrar fortfarande vad jag gör här? Kommer den här tiden att vara en parentes i mitt liv? Eller kommer den att framträda tydligt utmejslad och viktig när jag ser tillbaka?
Jag äter upp mackan och väntar på fyllfinken. Han låter mig vänta. Som karlar gör.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Plötsligt händer det… väl?

  1. Ko

    Jo.. Den där ständiga balansen mellan ro och äventyr. Jag brottas med den. Småstaden ger kvalitet. Men klådan efter svettiga nätter och puls kommer nog alltid eka.

    Hoppas fyllningen filar färdigt på sin sympfoni

  2. Vad som för dig är en småstad kanske skulle verka vara en storstad för mig som bor i en by i skogen med två innevånare. I sanningens namn längtar jag inte ett dugg till någon stad men oj om jag en gång till i livet fick åka till Italien. Eller till Skottland eller till Maderia.. Köpenhamn har jag ju varit till och Stockholm också men skit samma. Människorna är vänligare här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s