Sotig kärlek

Pelle Osslers bilder har beskrivits som svarta. Vete fan om jag håller med. Jo, det är mycket svärta och sot, men där ryms så mycket mer. Så mycket dov rytm. Som musik, ni vet. Skum musik. Inte en hitlåt i sikte.

Själv har jag svårt att hålla isär ord, musik och bild.

När jag ser bilder – fotografi eller måleri som är bra – då hör jag automatiskt musik i mitt inre.

När jag läser något bra eller själv skriver, då är det rytmen det handlar om. Och ordens färg. Bra ord exploderar med färg på duken. Under läsningen alltså. Färg och form som glider in i varandra till musik.

Och när jag hör musik som är bra, då rullar det igång en film på insidan av skallen. Bilder av alla de slag.

Så de där tre flyter samman för mig, jag gör ingen åtskillnad. När det är som allra bäst då hänger allt ihop. Då är allt som det ska. Och världen bågnar, brister och exploderar. Kittlar dödsskönt i kistan!

Men har jag inte musik, ord eller bilder – då blir själen liksom anorektisk… utsvulten och ledsam. Den behöver bränsle, puls, rytm och färg. Även om färgen heter svart. Svart är en fet basgång. De olika skiftningarna av grått går från vispande lena jazztrummor till mördande hård ångest och tillbaks till lätta fågeldun igen. Men allt hänger ihop. Sen får man kalla det bild, musik eller litteratur. Men i skallen hänger de samman och skickar blodet genom ådrorna – håller en vid liv. Så där som det ska vara…

*

Jag äntrade båten på väg ut till ön och det blåste otroligt hårt, regnet piskade och jag satt där och läste On the Road i en gulnad pocket jag funnit på loppis och tänkte ”jösses vad den har åldrats och tänk ändå vilket intryck den gjorde på mig när jag var ung”… och båtfan krängde ut över gamla boaormen Öresund. Den silvergrå som det inte går att flirta med hur man än försöker. Genom fönstren, ute på däck, såg jag den lilla hunden springa omkring, tuffare än nån av oss passagerare. Han gled några meter, skällde och viftade med svansen som om det var världens party.

Väl på ön var jag hemma igen. Sådär som jag alltid känner mig hemma där. Varje gång jag kliver iland och känner lukten av mitt kära grå Öresund börjar den feta katten inuti mig att spinna. Allt blir så hemvant och tryggt. Spelar ingen roll var jag officiellt bor, ön och jag har en hemlig deal oss emellan. När jag sätter ned fötterna där biter hon sig fast i mina anklar och allt blir självklart igen. Hjärtat stillar sig.

För många år sedan drev jag ett litet hotell på andra sidan jordklotet. Dit kom guldgrävare och oljeborrare från öknen och bodde under sina lediga perioder. Dit kom också några italienska antropologer för att studera aboriginerna. En av dem förälskade sig i en av männen från stammen och han flyttade in på hotellet. Han hette Errol, hade långa dreadlocks och skrattade som raspigt sandpapper. Han och jag tillbringade några magiska dagar långt ute i vildmarken en gång, med levande larver till middag och AC/DC på högsta nivå – men det är en annan historia. Dock, Errol berättade för mig om den vita måsen som var aboriginernas symbol för kärlek. Jag tyckte det var så vackert. För hemma i Sverige så var ju måsen liksom stockholmaren skränig och hade låg status. Sket och skräpade ned.

I Västaustralien är måsarna gigantiska; vita vackra bombplan! I Perth finns en landningsbana från 1920-talet som idag är omgjord till Langley Park och omgiven av palmer och joggingstråk. När jag bodde där brukade jag ibland smyga mig dit efter mörkrets inbrott, för där i det gigantiska avlånga området numera täckt av gräs, där invid den trögflytande breda Swan River, där samlades varje natt tusentals måsar för att sova. Jag tog mig nedför backen från Hill Street och sprang så rakt in i flocken. Måsarna vaknade under fruktansvärda skrin, de sket och hade sig, flög in i varandra och fjädrarna regnade ned över mig som konfetti. Tro mig, har du aldrig provat att springa in i en lyftande flock av tusentals fåglar har du aldrig riktigt levt!

Efteråt gick jag hem till hotellet med nävarna fulla av fjädrar. Med fläckar av vitt i de svarta spetsarna. Kärlekens symbol, som sagt. Från total tystnad till plågsamt skrän.

På ön har Pelle Ossler hängt en tavla med måsar som lyft. Deras platta Kalle Anka-fötter slår emot mig från fotografiet. Jag börjar le för de startar en gammal kär film i mitt inre. Och när jag ser tavlan med den ensamma majestätiska måsen som flyger i lika stora fält ljus som mörker är det svindlande nära att jag lägger höstens skottlandsresa på hyllan för att istället köpa tavlan.

Och sen vänder jag mig om och möter den uppfordrande blicken från en kråka eller råka eller vad fan det nu är och då ger jag liksom upp… För dagen innan har jag införskaffat en svinaktigt dyr och svinaktigt vacker uppstoppad råka från Jylland som jag förälskat mig i. Och nu är det som om jag ställs inför hans porträtt. Sammanträffanden som känns självklara och förunderliga på samma gång.

Det är gott att se utställningar som får igång ens inre biograf. Jag känner att jag längtat efter detta. Att bli berörd, javisst, men också att få fart på den där gamla gistna inre projektorn som vevar igång en själv. Med den här fotoutställningen händer något inuti mig. Jag tänker att jag är lyckligt lottad. Två bra utställningar på kort tid. (Den andra har jag skrivit om här).

Osslers bilder från ön skiljer sig från de gängse turistbilderna som jag är så van att se; de där starkt kolorerade med gula fält och gnistrande blå himmel och alla de lyckliga turisterna på sina jävla cyklar… Här är de i avsaknad av färg. Nästan hotfulla. Jag glider in i dem och känner igen mig fast ändå inte. Idyllen blir kriminell. Det stilla, dovt hotfulla känns mer sant där jag står och glor på vyer jag sett i verkligheten hundratals gånger, men som här mejslats ut och förenklats till en ny självklarhet.

Efteråt är jag tung i kroppen men förnöjd. Märkligt laddad fast i slow motion.

Just nu finns Osslers bilder att se på Galleri M i Eslöv – augusti månad ut. Förhoppningsvis dyker de upp nån annanstans, i närheten av dig, i framtiden. Får du chansen så ta den. Ha inte bråttom. När man har för bråttom ser man inte ett skit. Men det där vet ju minsta barnunge. De hemliga nycklarna delas bara ut till dem som har vett att lyssna till tolvtaktaren som heter hjärtat.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Konst

2 responses to “Sotig kärlek

  1. Skottland ska du absolut inte lägga på hyllan. Men tack för tipset. Eslöv är tillräckligt nära mig så förhoppningsvis hinner jag…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s