Frank Sinatra hade precis dött. Det var nån gång i maj. Mina fina vänner inbjöd till cocktailparty samma eftermiddag. Vi infann oss på Drottningtorget i Malmö. Jag i min lilla svarta. Drinkarna var svala. Franks porträtt i svartvitt ståtade i arbetsrummet.
Dansade med min lillebror och trampade honom på tårna… eller om det var han som trampade på mig? Vi kikade på varandra, gapskrattade och kände oss vuxna.
Jazzen var len som smält kola och kvällen led mot sitt slut och det enda jag minns att jag tänkte var: allt är bra, jazz är gott… Frank är död men vi lever vidare…
…och vi lever fortfarande vidare… och lär säkert trampa varann på tårna då och då… och Frank får mig alltid att känna mig så vuxen… men skit samma. Allt går vidare… och allt är okay.
Och med det låter vi kissen Frankie smyga sig fram som en lömsk och glad liten panter, hör bara… domdipidibah bah…
LILLA BLÅ BLOGGEN 
Älskar Frankie. Det ska vara söndag, en bok i soffan, en drink och så Frankie.
Eller lite tåtramp och gapskratt…
Mm, man blir liksom lite mjuk och svängig i axlarna av det här. Tror att jag avbokar massören och tar en dos Sinatra istället.
Gör det. Eller gör både och.
Nu tänder du ett minne. Strangers in the night hördes ur bandspelaren när jag dansade med en vacker Italienare uppe på ett terasstak och havet glittrade som silver och eldflugorna surrade i trädtopparna. Gud så romantiskt det var. Jag ryser bara vid minnet. Nu är inte livet det minsta romantiskt och sådan musik spelas inte längre. En dag som idag bara snöar och blåser det.
Banne mig, Snuvis, du behöver en italienare och ett glittrande hav bums!
Behöver vi inte alla det..? 😉
😉 Jag hade nöjt mig med nåt skäggigt och glatt. Och så havet förstås.
Tokgillar! Din text, Frankies låt och den bedårande felstavade låttexten på Youtube.
Tokgilla är fint. 😉
Gudars skymning vad ung du är ändå, kvinna!
Jamenvisstserru.
……………… … . ….. ……………. .. … ……. .