En guppande skalle utanför Moçambique

– Hör du, säger hon när de just vaknat. Eller rättare sagt, hon väcker honom med sin röst.
– Hör du sjöfågeln? Det är en melankolisk sjöfågel. Det hörs.
Han ligger och glor förvirrat ut i rummet några sekunder, försöker fatta var han är.
– Det kan ju också vara grannens taskiga vindspel, muttrar han sen. Hon låtsas inte höra.

– Vill du bli kremerad när du dör? Eller ska vi gräva ned dig? frågar hon vidare. Som om det är det mest naturliga i världen att fråga såhär på årets första dag.

Han blundar och låtsas sova. Men hon ger sig inte.
– Vill du bli kremerad eller nedgrävd hel och hållen?
– Jag vill bli kremerad och sedan vill jag ligga i en snygg lund med träd och blommor, får han ur sig.
– Jag vill också bli kremerad. Men jag vill att min aska ska spridas i havet. Det tycker jag är så tjusigt. Så kan man bli en sailor. Med sån där skärmmössa som Kapten Haddock hade. Och kanske en blå polotröja. Alltså, en osynlig blå polotröja. Man är ju död så man behöver ju inga kläder egentligen. Eller, ja, vad vet man om det?
– Du är faktiskt lite lik Kapten Haddock, säger han milt och drar henne intill sig. Men nu får du hålla käft, jag vill sova.
– Du får sova i eftermiddag. Du får ta en tupplur då, gubbsova. Det är ok i din ålder.

De ligger tysta ett tag, han blundar och hon stirrar bestämt.
– Öresund! Där vill jag spridas. Så är man ju hemma. Å andra sidan, jag har varit där Stilla Havet möter Indiska oceanen och det var tjusigt. Bland det tjusigaste jag sett. Där hade det ju varit fett att bli utspridd.
Han svarar inte, tänker bara att hon är den enda han känner som använder ordet tjusig. Efter ett tag fortsätter hon:
– Men så tänker jag så här… om det som var ens gamla vänsterarm helt plötsligt glider iväg åt fel håll. Typ nedåt. Du vet, det där stället med pingvinerna. Vad heter det? Arktis? Antarktis? Det är väl fan också att de inte kunde hitta på andra namn, man kan ju inte skilja dem åt. Men du vet vad jag menar. Nedåt. Vad händer då? Dit vill man ju inte, där är det ju så jävla kallt.
– Men du har ju din blå polotröja, tröstar han. Och en svart skepparkavaj. Du är ju Kapten Haddock.
– Det räcker nog inte. Armen därnere och så kanske skallen guppar iväg och lägger sig utanför Moçambique. Va? Hur skulle det kännas? Och så kanske högerfoten tappar riktningen och hamnar nånstans i Kinesiska havet. Va? Då ligger man ju där som en jävla Evert Taube-låt, utsmetad över halva planeten.

Nu stirrar även han, sömndrucket men ändå.
– Nej, det är bäst att hålla sig hemma. Öresund, säger jag bara. Öresund får det bli. Ska man vandra runt och se lite av världen så får man göra det medan man är i livet. När man är död ska man ju vila. Det säger de ju alltid när någon dött: nu har den och den kommit till vila. Så på sin höjd kan jag tänka mig att skvalpa upp i Skagerack. Sen blåser jag hemåt igen. Ned runt Travemünde ibland, kanske ta en sväng bortåt Österlen och förbi Bornholm. Men sen får det räcka. Ska fan stressa runt efter att man är död. Vill du ha en kopp te, förresten?

Han nickar. Han dricker inte te men finner liksom inga ord.

– Tycker du jag är tjock? frågar hon.
– Jag sätter på tevatten!
Han är ute i köket på två sekunder.

16 kommentarer

Filed under Resor, Uncategorized

16 responses to “En guppande skalle utanför Moçambique

  1. Jag försöker hävda min rätt att bli bränd i Högdalens avfallsförbrännings/ kraftvärmeverk och därigenom återlämna lite av den energi jag har skyfflat i mig genom åren. Märkligt nog så är det tydligen viktigt att man bränns eller grävs ner till ingen nytta. Jaja,så dags behöver jag ju i alla fall inte bekymra mig längre.

  2. Och jag funderar på ett sånt där litet fack med förhoppningsvis en blomma i plaströret utanpå. Kremeras låter inte bra men bra mycket bättre än att ligga instängd i en kista och brytas ner, ta sån plats.
    Det är det här med att ta plats, är man åthutad att minimera sig under hela uppväxten så hänger det nog kvar även efter döden.
    Minsta tänkbara är väl att strös i minneslund, strös gör man inte, man blir nergrävd i en grop i minneslunden.
    Nej, lite ordning och reda vill nog ungarna ha på moderen även efter döden och att ha mig i ett fack kan nog bli lagom.
    Kräver ingen skötsel alls bara den där blomman i plaströret, som för den delen också kan vara i plast.
    Ska man bre ut sig i en vanlig grav så bör någon eller fler verkligen ha behov av att sitta där och sörja bra ofta. Det ska renas och planteras, tändas ljus och klappas på jorden ovan moderen. Här ska förtroligheter och längtan småpratas med mig om och nya släktet ska släpas dit, titta på gravstenen och förstå att det är urmoderen som bor där.

    Ops, och jag är inte vaken ännu så här dagen efter nyåret, du kan då dra igång mig med dina härligt levande texter.
    Kram

    • Apropå mödrar. Min mor stod på en hylla i en kruka i ett halvår innan vi kunde gräva ned den i jorden, ty det var tjäle i backen, se. Jag vet inte vad hon skulle ha tyckt om det. Troligtvis hade hon varit lite purken.

  3. Själv vill jag leva för alltid…

  4. Du fick mig på andra tankar så här på årets första förväntansfulla dag … ”En dag ett liv” … Hmm … nu funderar jag … därför finns jag till. Än så länge … Se´n då? Shit the same … då får nå´n annan ta vid och tänka till. Men förstås … drömma kan jag ju … äsch …

    Kram!

  5. Mig får dom nog gräva ner på gamla kyrkogården i byn och så får dom som går där om 50 år säga att ”den tokiga kärringen minns jag. Det var hon som bodde i skogen i Fisksjön och kunde göra salvor och spela trumma och spå folk” Det var hon som kunde prata med djuren och hade massor av fåglar som satt på axlar och huvud. Sån vill jag att folk ska minnas mig.

  6. Det finns nån ny metod där man liksom blir fryst och ihopskvimpad. Går tydligen inte åt så mycket energi som kremering. Och det är ju bra.
    I övrigt är det inte intressant, man är ju liksom död.

    • Ihopskvimpad? Drinkversionen alltså? Det låter intressant. Man kanske skulle bli någon form av groggvirke för ens vänner? Drickas upp på sin egen begravningsfest?

  7. Och när jag dör får dom göra vad dom vill med mig, dom fem får bråka om morsans lik som dom vill, men jag, jag vill höra fortsättningen om dom där två som snackar om döden årets första dag. Det är otroligt mer nervkittlande än tanken på min egen död. Väntar med spänning….!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s