När cirkeln slutes

En gång när hon hemvandrade från exilen i Australien köpte hon med sig en flaska Jack Daniels. Dels var hon ung, dels inbillade hon sig att det skulle impa på grabbarna i Skåne. Det sista funkade och det förstnämnda rådde tiden bot på. Bourbon var liksom ungdomen något man växte ifrån. Istället föll hon i den skotska whiskyfamnen, den där trygga, stabila famnen som står pall i alla väder. Den där som man får hår på bröstet av. Bland annat.

Men en dag vaknade hon upp och tänkte: usch, vad jag är gammal och inrutad. Jag gör aldrig något nytt och annorlunda, trampar bara på i gamla invanda spår. Nej, om man skulle ta och göra något helt nytt idag? Så istället för vita hyacinter köpte hon röda! Istället för en flaska julwhisky köpte hon… just det… bourbon! Kentucky straight bourbon… På flaskan stod det vacker poesi om kryddiga vanilj- och knäcktoner… om kolade ekfat och kristallklart vatten som silats genom kalksten i tusentals år… Så hon slog till.

Väl hemma googlade hon mer poesi… om hur just det här märket minsann var valuta för pengarna… hur tjusigt det lät när isbitarna klirrade i glaset och hur bourbon minsann var på frammarsch nu. Jamen, då så. Hon dängde ned hyacinterna i en blomlåda och ställde på matsalsbordet med lite mossa runtomkring. Hon tog fram det lilla glaset med guldrand, lade i två isbitar och lät ett par centilitrar strila över alltsammans.

Nå, bäst att lukta på poesin först. Det luktade… öh, bensin? Lite vasst, kanske som nagellacksborttagningsmedel (långt ord, ett ord man passar på att skriva innan man smakat). Något besviken sniffade hon igen, långsammare, eftertänksamt. Luktade det inte lite marsipan också? Jo, och kanske en aningens blöt mossa? Och så något nötaktigt… Var det så här bourbon skulle lukta? Inte tusan visste hon; Jack Daniels låg begravt långt inne i hjärnvindlingarna och var inget hon varken kunde eller ville plocka fram i brådrasket.

Så tog hon mod till sig och smakade.
Åh nej!
Det smakade… hon letade efter ordet medan hon damp ned i soffan. Det smakade arbetarklass!

8 kommentarer

Filed under Whisky, cigarrer

8 responses to “När cirkeln slutes

  1. Arbetarklass vilken tur hel, ren och förbannat pålitlig.

  2. Smakar bäst blandat med blod och med ett par tänder i glaset, ja.😉

  3. Erik J.

    Bourbon gör sig bäst som drinkingrediens. Rör ihop en Manhattan och njut: 2 delar amerikansk whiskey, 1 del söt vermouth, några droppar Angostura bitter. En Whiskey sour är heller inte så dumt, eller en Horse’s neck. Bourbon skäms inte för sig i en kaffekask heller, för den delen. På finsmuttarstunderna bör du nog hålla dig till skottarna även fortsättningsvis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s