Lilla Blå i torrdocka

Det sköna gudomliga regn som plötsligt bryter igenom turkbastun som varit, försätter mig obönhörligen i whisky-mode. Ty regn och whisky höra samman, det vet ju minsta barnrumpa. Annars dricker jag sällan whisky om sommaren. Dricker jag överhuvudtaget sprit får det bli calvados. Möjligen en GT. Men whiskyn, ja, den säsongen startar vanligen i mitten av september för mig. Då köper jag, sedan många år, en liten flarra Laphroaigh. Det blir min passersedel in i den mörka årstiden; dess lätt igenkännliga oljiga smak träffar mig alltid lika trygg som boken med Arthur Conan Doyles samlade berättelser. Hösten kan börja. Jag tar sats emot vinterhelvetet och ångesten. Laffe, he is my man!

Under julen och vintermånaderna smuttar jag så, då och då, på diverse gamla vänner, från Islay och Högländerna och Speyside. Men när våren kommer, då åker de väck… och jag lägger mig i torrdocka, om ni så vill. Ty sol, värme och whisky, vad fanken är det för kombo?

Men just idag… ack. Regnet har piskat Lillhålan oavbrutet sedan ett dygn, luften är sval och len, det doftar himmelskt därute: våt jord, salt hav och abrupt omkullkastade planer. Då vaknar min whisky-gen och börjar gny. Jag förlorar mig i minnen av Talisker och Highland Park. Av små knubbiga härliga Singleton of Dufftowns, lena Dalwhinnies och jodpilska Lagavulins. Till slut måste jag sätta mig i soffan och djupandas. Herregud, varför är jag så torrlagd? Om jag blundar så kan ju ljudet av regnet genom den öppna balkongdörren få mig att tro att det är en söndag i oktober.

I min JR-hörna (ja, jag kallar mitt brunbetsade IKEA-bråte i hörnet för JR-hörnan) ståtar några sorgliga rester från förra året. En liten slatt Auchentoshan. En hiskelig brandy från Ungern som man kan döda katter och spädbarn med. En tjeckisk snaps som smakar julotta. En sherry lika gammal som farmors underkläder… och som smakar ungefär likadant. Och så calvadosen såklart, från födelsedagen i höstas. En tolvårig lagrad fransos som är så stilig, väluppfrostrad och rar, men som jag helt plötsligt ratar…

Jag vill ha min skotte, jag. En rödhårig, skäggig jävel med håriga ben under kilten. Någon som river gott i köttet. Någon som vet hur jag ska tas.

Torrlagd! Hemska öde.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Whisky, cigarrer

10 responses to “Lilla Blå i torrdocka

  1. Hade jag inte legat på en hotellsäng i Cortina, skulle jag släppt in dig till mitt lila whiskyförråd. 😉
    Ställ dig på balkongen, sträck ut tungan och låt den svalkas av regndropparna.

  2. Ja en pinne ska hon ha, även mitt i fetsommarn om behov uppstår. Punkt.

  3. Ann

    Jag, som i vanliga fall är relativt anti alkohol, av många anledningar, läser din text med välbehag. Mitt i flödet blir jag till och med sugen på en rödhårig, skäggig jävel med håriga ben under kilten. Du har ett sätt att använda språket som är alldeles alldeles underbart. Jag förtrollas. Jag glider in i en annan värld. Och jag trivs. Även de gånger jag gråter.

    • Fina Ann. Tack för dina vackra ord. Och du… en rödhårig skäggig jävel med håriga ben under kilten borde alla flickor ha någon gång i sitt liv. Alla flickor som någon gång varit blå i hjärtat.

  4. Fler skottar åt folket 🙂

  5. Du kan då verkligen uttrycka dig du så man blir alldeles matt. Jag för min del skulle hemskt gärna vilja ha en svalkande italienskt vitt sött vin typ moskato.

    • Italienare… jo, när det gäller vin am I all for it. Men när det gäller de där stunderna då det är på riktigt och blodigt allvar… då krävs det rejäla tag och inga katolska mammas gossar… oavsett hur vackra och lena i käften de än må vara… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s