Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

Tänker en del på döden. Kommer den som en befrielse för de flesta? Eller som en obehaglig överraskning? Sedan spekulerar jag krasst i hur många dagar eller veckor jag skulle kunna ligga död i min lägenhet innan någon saknade mig så pass mycket att de skulle bryta sig in. Jag landar på ca 14 dagar. Två veckor alltså. Sedan hade nog jobbet reagerat. Om jag inte haft semester, då hade det tagit längre tid. Å andra sidan kanske de bara sänt en uppsägelse och så hade jag inte hittats förrän grannarna reagerat på stanken. Det går kanske fortare att bli upptäckt på sommaren. Man luktar mer.

När jag funderat färdigt känner jag mig rätt ledsen. Det var ju ett jävla ämne att ligga och tänka på. Sin egen ensamhet och död. Eller så är det en rätt vanlig tanke hos folk. Jag vet inte.

Sista tiden har inte varit någon fest direkt. När ryggen och ena benet la av förra veckan blev jag rätt handikappad. När man inte kommer ur sängen och inte har någon i närheten att be om hjälp blir man plötsligt så liten. Som en flugskit. Dagarna har segat sig fram. Tankarna har varit svarta.

Jag ligger på golvet, ömsom på mage, ömsom på rygg. Gör mina övningar. Hasar iväg på små korta promenader. Tröstar mig med sjukgymnastens ord: Du kommer att bli bra. Smärta är inte farligt, bara väldigt obehagligt.

Min kropp har för det mesta fungerat utmärkt under livet. Man tar den lätt för given. Med åren kan man inte ta ett skit för givet längre. Insikten om detta gör en liten. Trotsig emellanåt men framför allt liten. Spak och slak.

Är det inte ett tecken på att man börjar bli gammal när man ägnar allt mer tid åt att summera sitt liv? Vad man gjort, vad man blivit, vad som inte blev av… vad man lämnar efter sig? I så fall är jag gammal nu.

*

Ser en mycket bra dokumentär om Agneta Eckemyr i New York. Hon har bott där i mer än 40 år när filmen börjar. Varit fotomodell, designat kläder, fotograferat… Nu är hon gammal och pank och kämpar med att få sin tillvaro att hänga samman. Det går inget vidare. En vacker och smärtsam film. Man kan se den här i ett par tre veckor till.

Jag har alltid beundrat kvinnor. Äldre kvinnor. De där urstarka, lite galna, egensinniga kvinnorna som tycks gå sin egen väg. Ofta lite vid sidan av det gängse vardagslivet, det inrutade och trygga. Jag fascineras av dem och läser gärna om dem. Funderar över priset de betalar. Funderar över hur de tacklar tankar om ålderdomen.

Som motvikt mot skräcken inför ålderdomen kikar jag ibland in hos den här bloggaren. Han ägnar sin tid åt att leta kärringar på gatan och fotografera dem. Hur han hittar dem vete tusan… där jag bor har jag aldrig sett sådana här kvinnor. Men Lillhålan är förstås inte New York.

Förresten, visste ni det inte så kan jag berätta att i väntan på ålderdomen ska yngre kvinnor dressas ända in i underlivet. Libresse lanserar specialdesignade tamponger. Någon tampongkonstnär (!) vid namn Sarah Arnett har gjort tamponger med blomstermotiv och leopardmönster. Period Couture, kallar de det. Glöm nu inte att kika efter det nästa gång ni är på ICA. Viktiga grejer, serrö.
Nej, jag gitter inte länka till skiten. Någon måtta på patetiken får det ändå vara.

Nog nu. Over and out.

11 kommentarer

Filed under Film och TV

11 responses to “Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

  1. Kära nån så trist det låter. Vet hur man känner sig för så hade jag det när jag hade sorkfeber och knappt tog mig ur sängen. Då är man skör som ett gammalt löv.
    Ensam är ett lesset ord Här i Jämtlands säger vi ”själv” Man är själv och det låter betydligt trevligare. Som frihet och bestämma själv.
    Jag bor själv här i skogen men tror att jag skulle bli upptäckt ganska snabbt om jag skulle tvärdö.. Någon kommer hit varje dag och eftersom jag aldrig låser min dörr så borde man hitta mig nästan genast. Om jag inte har vandrat till skogen förstås. Då kunde det bli värre. Nu hoppas jag att du fort blir frisk igen och blir ditt gamla jag. Kom ihåg att själv är inte så dumt. Man gör som man vill, äter vad man vill och ingen kan bestämma över en. Det vännen är faktiskt inte så dumt det heller.

  2. Utmärkt inlägg som sveper runt i ett viktigt ämne med stora gester som en plankmålare och lite finlir som hos en ikonmålare. Ja du, som om inte jag på min resa har funderat om livet och döden den långsamma eller snabba. De flesta lever på utan tankar på att det någon dag tar slut och skönt är väl det till stor del, men vi skulle nog tjäna lite på att grunda oss, våra liv och mognad med dessa tankar lite tidigare i livet än de flesta gör.
    Det är när man blir sjuk på riktigt som de djupare tankarna dyker upp, då först inser vi att livet är skört, och precis som dina tankar, vad blev det av mig.
    Ensam, ensamhet … fast jag har en familj och barn som ser till mig, så var jag ensam när jag låg där på operation inför transplantation. Insåg att jag var just ensam med mig själv, min rädsla och mina tankar. Inte behöver man ovänner när övergivenhet, dödsångest och alla andra hopplösa inte uppbyggande tankar slingrar sig in på ett ovälkommet besök. Då är man fan ensam, lik förbannat. Ja, det är skönt att vara ”själv” som din väninna skrev, men det gäller ju bara när man är frisk och stark nog att ta hand om sig själv, annars kan det kvitta.

    När jag var som sämst fanns det en själ som gick igenom allt, min hund. Han stod där mitt i natten bredvid min säng och viftade på svansen. Själv trodde jag att jag skulle dö, och just då och där spelade inget någon roll.
    Men det som var närmast mig var min hund som jag nu sörjer så djupt när han har gått vidare. Den mest osjälviska kärleken från min hund höll mig under armarna och längtan hem till hunden var enorm under sjukhusvistelsen.

    Du ska tro att jag var snopen och än idag känner jag väldigt speciellt inför det jag upplevde i min svåraste stund. Vi skojar om det min man och jag att det var hunden inte han, barnen, barnbarnen eller min mamma som jag längtade efter.

    Mina tankar går till dig och det du har skrivit, blåser lite stöd i din riktning och vill påstå att du inte är ensam om dina tankar, fast man får klara sig själv när de dyker upp. Det bästa är ju att dela med sig och få lite reaktion från andra, så vi som skriver och delar har ju faktiskt en guldgruva att ösa ur och i.

    Kram

  3. Ann

    Så många saker i samma inlägg som fångar mej. Döden, befrielse eller obehaglig överraskning, förmodligen både och fast inte samtidigt. Min vän som dog för snart ett år sen, där kom döden som en befrielse för henne och som en smärtsam nödvändighet för oss andra runtomkring. För en månad sen dog min pappa, knall och fall, en överraskning för oss alla, behaglig för honom men obehaglig för oss andra. Långt ifrån en befrielse för någon. Han var rädd för att dö långsamt, nu fick han dö levande. Det tröstar.

    Sen kvinnor, jag ser dem framför mej, de du beskriver och jag har samma känsla inför dem. Beundran och fascination. Och jag började tänka på det där du skriver, vilket pris betalar de? Men tänker de någonsin ålderdom, kanske har de ett annat förhållningssätt till att åldras. Och jag får lust att fråga. Men kommer inte på någon att ta kontakt med.

    Designade tamponger ligger i klass med fotbollskommentatorer och matchanalytiker för min del.

    Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen, tack för att du skriver, din blogg berikar mej.

    Och du, krya på dej, jag tänker mycket på färger nu mer. Det där svarta kanske kan lättas upp med lite syrenlila och blått, eller rent av med lite rött och guld🙂

  4. ”Imago Mortis,
    Wings of Dust,
    Handful of Nothing,
    Hopeless pile
    Of hopeless bones.”

  5. Ko

    Oj vad jag gillar dig och dina tankar och tanter….

    Jag tror tankar om död och ensamhet är vanligare hos oss krassa. Jag räds tanken, skyr den till och med oftast men vältrar mig emellanåt i möget. Jag är mindre ensam numer, men ensammare än jag önskar. Eller är jag det?

    Kram på dig. Ta dog till den större staden och sätt dig med lilla kaffekoppen på uteserveringen och letar efter tanterna. De där fantastiska. De som fger hopp.

    Och du.. Krya på dig. Och säg till om du vill ha mat levererat.

  6. Jag tror inte du är ensam om att tänka på döden. Ärligt talat så är den det enda som vi säkert vet om livet… Dystert men sant och svårt att förhålla sig till. I alla fall för mig…

    Hoppas att ryggövningarna ger resultat och att du snart känner dig bättre.

  7. Björn Hermansson

    Fy fan vad härlig du är, Palle. Jag vet din kapacitet! Lycka till med spliten!

  8. Färgstarka kvinnor med karaktär är alltid inspirerande, som du tex.🙂
    Just tanken på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade min kropp, när själen seglat vidare, har jag inte haft. Det fanns en period däremot, när en mycket nära vän fick cancer, då tänkte jag mycket på vem som skulle finnas där för mig, om jag blev sjuk. Just i detta nu finns det Någon i mitt liv, men vad vet jag om morgondagen.
    Apropå tampongerna: mest förvånande är att det är en Sarah som är upphovskvinna, tycker jag. *morr*
    Må du vakna pigg som en lärka imorgon, så att du kan skutta med i ”Små grodorna”!😉

  9. Du vet vad jag tycker om dig kära Lilla Blå (mycket mycket fast vi inte känner varandra) och en färgstarkare kvinna än du får man leta efter men du är inte en äldre kvinna ännu men jag gör det också förstås … letar i dokumentärer efter just äldre, färgstarka kvinnor och fängslas av dem och har dem som ”idoler” nästan. Eftersom jag … trots att jag är gift … är ganska mycket ensam (bodde särbo i 10-tals år) har jag förstås också tänkt tanken när jag skulle hittas om jag dog knall och fall och vem som skulle hitta mig och hur och …. Men så tänker jag att själv är jag död och Shit the same … så tänker jag efter ett tag. Nu ska jag ta och titta på filmen om Agneta Eckemyr som jag kommer ihåg mycket väl när hon var i sin glans dagar. Vi är nog ganska jämnåriga hon och jag. Och för att muntra upp dig skickar jag med en länk på något lite glatt … http://www.sunnyskyz.com/happy-videos/736/The-Older-Ladies-Anthem-I-LOVE-This-#ozTrtuG1FUoDr8yJ.01

    Kram!

  10. Själv tänker jag inte så mycket på hur länge jag skulle kunna ligga död innan någon hittade mig. Jag är mer inne på vem som ska se till att få mig institutionaliserad när jag blivit dement och är en fara för mig själv och allmänheten. Det finns ju inga barn och sambon är ju några år äldre än jag och förmodligen ute ur bilden när det blir aktuellt.

    Krya på dig!

  11. Tack alla som tagit sig tid att skriva så fina kommentarer här ovan och förlåt att jag inte svarar er enskilt. Men jag läser och uppskattar och värms, tro inget annat. Ni är fantastiska. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s