Bara jag inte vaknar upp och märker att det är för sent…

Ingenting är ju värt något om man inte skriver.

Jag vet ju det, men konstaterar det ändå med nån slags uppgiven förvåning varje gång.

Tröttsamt.

Däckade för ett tag sedan. Kroppen lade av. För mycket stress.

Nu går jag till en liten thailändska som klättrar över mig med sin kropp, hon stönar och skrattar åt mig och ibland mår jag så illa att jag nästan tuppar av.
Men hon får hållas. Hon lossar kättingarna runt min kropp. Snart sätter jag segel. Hoppas jag.
Men först ska blåmärkena läka.

Jag försöker beväpna mig med tålamod. Det går inget vidare. Tålamod och passivitet är inte detsamma. Det ena har jag inget av, det andra för mycket.

Jag sover ibland, djupt och länge, med månen i ansiktet varje kväll om molnen inte är i vägen. Jag nickar åt henne innan jag blundar och försvinner in i det svarta.

Men vissa nätter sover jag inte alls. Det får mig att gråta av trötthet dagen därpå. Detta eviga jävla ekorrhjul. Jag vet knappt var jag varit de sista två månaderna. Jag går på händerna. Jag är en mörk cirkus. Jag har noll koll.

Jazzen har tillfälligt lämnat mitt blodomlopp, för första gången på flera år. Jag har fyllt mig med andra grejer. Vet inte om det är bra men det är annorlunda. Fast hjulet är detsamma. Jag ränner runt som samma gamla labbråtta.

Det har kommit en vår, med blå blommor i parken och kallt regn. Det är bra. Tror jag.

Och så restskatten.
De skitiga fönstren.
Disken.
De obesvarade mejlen.
Den oskrivna bloggen.
De tröttsamma måstena som hopar sig i hörnen.
Mitt trots.
Min passiva längtan.
Och värkande kropp.

Bara jag inte vaknar upp och märker att det redan är oktober.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “Bara jag inte vaknar upp och märker att det är för sent…

  1. Passiviteten är jag mest rädd för. Så jag springer. Ibland så mycket att jag ändå missar att upp uppleva. Vill bara vara här och nu. Men det är förbannat svårt.Och våren vill jag absolut inte missa!

  2. Hej!

    Jag var i liknande sits förra våren, långvarig stress resulterade i sjukskrivning och därefter rehabilitering. Var tvungen att sluta på mitt jobb, nu är jag arbetslös. Inte nog med det, min pappa får en hjärnblödning allt ställs på sin spets. Ett tung år bakom, nu för första gången börjar jag kunna njuta, hitta lusten igen.

    Vill bara säga att stanna innan det är försent, ta tag i det som behöver tas tag i. Vila, vila, vila. Sortera bort allt som dränerar. Gör mer av det som ger energi.

    Hoppas det ljusnar snart!

    / Erika

    • Tack, Erika. Jag vet ju vad som gäller, jag har varit och klampat i det här sinnessjuka klaveret förr och fått betala för det också. Nu försöker jag skärma av, vara lite mindre fröken duktig och lite mera egoistisk, om man så säger… Det funkar hyfsat ibland, ibland inte alls. Men jag försöker.
      Din historia låter otäckt välbekant. Vad kan jag säga? Jag är glad att lite lust letat sig fram till dig igen… Det är en lång process, det där. Man kan bara försöka hålla ut. Vänta. Och så vänta lite mer.
      Ta hand om dig.

  3. Nu känns det som om du är på väg att gå rakt in i väggen utan att stanna upp. Kanske läge att stanna upp lite grann och försöka att göra precis ingenting.

  4. Du måste vara rädd om dig, Blå! Fröken Duktig är en mara när hon sitter på axeln. Putta ner henne ett tag! Vila. Det går inte att ”göra” hela tiden, att prestera. Ibland måste man bara vara, men jag vet att det är svårt. Kram!

  5. Det är så lätt att komma med goda råd till andra men ta hand om oss själv är vi inte alltid lika bra på. Fastän det borde vara det viktigaste…

    Så fönsterna förblir skitiga här ett tag till och trädgården fortsätter att stirra lätt anklagande. Eller är det som jag inbillar mig…

  6. Var rädd om dig … för är man inte vaksam och försöker skippa en del ”måsten” så kan de hänga med även sen du blivit pensionär … alla måste, alla förväntningar, alla besvikelser som man åsamkar någon eller alla och kanske allra mest sig själv. Jag springer just nu i ett ekorrhjul som jag helt och hållet har byggt upp till mig själv.

    Bli lite mer ego, mamma, säger Sonen.

    Försök och bli lite mer ego, Lilla Blå … , säger Skatan

    Puss i påsk hann jag inte säga … nu får du bara en puss
    och
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s