Märkligt det där

När jag var yngre hade jag ibland känslan av att inte existera förrän jag såg bilder av mig själv. Fotografier var på något sätt beviset för min existens, utan dessa var jag osynliggjord. Det här var vid samma period som jag aldrig kände mig hörd eller ansåg mig ha något värde i något som helst sammanhang. Det hängde säkert ihop.

Sedan dess har jag blivit allergisk mot att bli avplåtad. Jag tycker nästan aldrig om resultaten, nu blir bilderna istället bevis på att jag inte är den jag tror mig vara. Jag har en inre bild som tydligen inte stämmer överens med den yttre, men om någon skulle be mig beskriva min inre bild i ord så skulle jag inte kunna det. För det finns bilder som ord inte kan beskriva. Märkligt det där.

Ibland undrar jag varför jag tycker om att titta på bilder av stilleben från folks hem. Snyggt uppställda små ting i motljus eller vad det nu kan vara. Jag har några bloggar jag besöker ibland som inte ägnar sig åt annat än just detta – bilder utan ord. Men det är vackert. Och jag behöver sånt som är vackert. Jag behöver titta på vackra ting med jämna mellanrum för att bli glad inuti. Det finns så mycket svart därinne och så mycket oro ibland som svärtar ned och tynger.

Nu har jag upptäckt att det är först när jag ser bilder av mitt eget hem och mina egna arrangemang, medvetna eller inte, som jag ser hemmet. Fotografiet blir mina glasögon. Och först med bilden upplever jag skönheten, verkligheten.

Det är väl ändå ett jävla sätt att krångla till det? Varför glor jag bara inte med en gång? Varför måste det avbildas för att bli vackert? Varför föreviga något och frysa fast det i tiden och tro att det blir mera verkligt då? Det borde ju vara tvärtom? Stendött!?

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Märkligt det där

  1. Samma här. Ser mitt hem i andras ögon när de är på besök. Hade önskat att jag satt inne med svar på dina frågor.

  2. Jag har ofta tänkt på det där att bli fotograferad. Undrat om jag var den enda i hela världen som blir konstig på bild och tycker illa om att fotas. Alla andra verkar producera selfies på löpande band utan att det ser ut att bekomma dem. Tvärtom. Tror min avoghet beror på att ”man ska inte tro att man är något”. Men jag kan inte förklara varför det är ok när andra gör det…
    Jag brukar mest grimasera och liksom förlöjliga mig själv på bilder.
    Usch.

    Jag har upptäckt Pinterest. Där porrar jag ner mig i trädgårdsbilder i timmar.
    Inredningsbloggar är kul. Och vackert. Men ibland blir jag trött på allt det där fina, arrangerade. Tänker kuliss och inte ett riktigt hem. Äh. Jag låter ju hur negativ som helst. Sorry. Fulväder och fulkropp idag.

    Puss.

  3. Men det är ju för att man får tid också? Inte bara fryser fast det i tiden utan tänjer ut tiden, så att man hinner ta in det.

  4. Så sant. Det är som om bilden cementerar bruset och man plötsligt ser. Konstigt. Fast inte konstigare än annat konstigt i världen…

  5. Själv tyckte jag att jag först existerade (på riktigt) när jag hade ont (så i viss mån förstår jag självskadebeteenden. Man vet att man lever. ) Och mina många selfies kanske är ett sätt att säga till mig själv … tro inte att du ser ut som du ser ut. Det är så hääär du ser ut: stornäst med liten hönsstjärt till mun. Jag blir nästan alltid förvånad att jag är så gammal t ex och det är ett bra sätt att påminna sig. Men jag gillar inte heller att bli fotograferad (av någon annan). Knepigt det där. Vackra inredningar, stilleben njuter jag också av. Min mamma var mästare på det. Att hitta vackra saker … oväntade kombinationer …

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s