Amarone! Amen!

Kom hem från jobbet, trött som en hummer i soppan. Drack upp en halv flaska amarone utan att skämmas. Tisdag. Vem är jag? Vad håller jag på med? Fullmånen låg som en fin och fet brie på decemberhimlen… små Hitchcock-skyar drev förbi, spelade thriller… men jag går inte på något så billigt. No Sir.

Soledad Brothers halkar längs väggarna i salongen med Johnny’s Death Letter… höfterna vill vagga med. Skärpning nu. Gå och sova. Ny arbetsdag imorgon. Inte sett havet på mer än en vecka. Skyarna. Mörkret. Latheten. Alla de där vinterhindren.

Googlar gränderna i landet långt bort. Tittar hungrigt på bilderna. Försöker fatta att jag går där om några dagar. Amarone eller inte i blodet, jag går i de där främmande gränderna om några dagar. Havet. Ljuset. Konsten. Det främmande språket i öronen. Fötterna kommer att värka. Hjärtat kommer att slå extra tungt. Ensamheten och längtan och nyfikenheten och förvirringen kommer att tävla om förstaplatsen.

Men nu är det tisdag. Jag vet ingenting. Soledad Brothers spelar. Full patte. På ryggen växer något jag snart måste ta bort. Noterar VÅRDCENTRALEN på en lapp i köket. Lovar mig själv att ringa efter julhelgerna. Skära bort, skära bort.

Tomten är död.
Märkligt sex i helgen.
Hur hamnade vi här?
Varför blommar ingenting på vintern?
Varför måste träd sova?

Onsdag imorgon. Jobb och horeri. Mycket kaffe. Mycket förträngning. Det ska gå. Syrgas. Det ska gå, det ska gå, det ska gå. Måste till havet. Titta om det ligger kvar. Klappa på det med ögonen. Kära havet. Bästa vännen. Styggaste fienden. Piskan mot själen. Tändstickan mot livsstubinen.

På lördag är det mörkaste dagen. Sedan tar ljuset över. Minut för minut. Going back to Memphis, sjunger Soledad. Själv tänker jag på ljuset. Inte en jävla chans att januarisnö och minusgrader rår på universums fucking jävla lag: efter den 21 december vänder det. Ljuset kommer tillbaka. Stort och mäktigt och ofrånkomligt. Ostoppbart som en kåt yngling. Fett och mäktigt. Sakta men säkert. Minut för minut. Millimeter för millimeter tar det över. Tar över vardagen. Helgerna. Sinnet. Kroppen. Kroppens alla hål. Tankarna. Allt. Viker. Sig. För ljuset. Det underbara, obarmhärtiga, ofattbara ljuvliga. Ljuset. Det kommer! Det lurar där ute i mörkret som en envis kärring. Det kommer!

Då blir allt bra.
Då behöver man inte svindyr amarone en tisdag.
Då behöver man bara lyfta ansiktet mot himlen. Mot havet. Andas. Finnas till.
Amen!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Amarone! Amen!

  1. Själv behöver jag bara din text för att orka! Önskar dig bästa resan och äventyret! Puss!

  2. Då blir allt bra.

    Och jag med … ”önskar dig bästa resan och äventyret! Puss!”

    Jag citerar bara för att vara korrekt men orden är lika mycket mina som fortfarandesingelmammas … Så det så.

    Kram och Puss

  3. Gustaf

    Bra skrivet. Men du fick ju iallafall till det i helgen.

  4. Singelmamma, Skatan och Gustaf: Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s