Nicoleta och Lennie

Nicoleta och Lennie känner inte varandra och kommer aldrig att lära känna varandra. De vet inte vem den andre är. Men jag känner till dem båda. Jag känner dem inte men jag känner till dem och nu tänker jag knyta ihop deras liv. Med osynliga band. Det är bara en slump om man tror på slumpen.

Lennie heter mannen som skrev till mig förra veckan och frågade om han fick skänka ett arvode för den underhållning jag bjudit honom på via Lilla Blå Bloggen. Han visar en generositet jag inte förväntat mig eller ens trodde var möjlig. Just därför blev jag så rörd och glad.

Men vad gör man då? Hur för man det goda vidare? För jag tror stenhårt på att man ska föra det vidare. Det får liksom inte stanna upp hos en själv för då vissnar det ihop så småningom och blir taget för givet.

Men jag vet svaret nästan med detsamma. Jag tar Nicoleta till hjälp. Hon är elva år och bor på ett barnhem nere i Rumänien. Jag skulle ju ändå fixa julklappar till henne. Nu kan jag fixa något till ytterligare flera barn. Tack vare att jag bloggat och fångat Lennies uppmärksamhet blir den en fin jul för några ungar någon annanstans. Hoppas jag. Tror jag på. Ord och pengar – båda relativa – och båda i stånd att välta världen över ända.

Läser du detta, Lennie, så tack! Jag tror på det goda. Trots allt. Framför allt nu är det extra viktigt, när fientlighet och dumhet skapar begränsningar och ondska som man inte trodde var möjlig… Jag läser tidningarna och den där ondskan gör ont i magen och skrämmer. Kortsynthet, intolerans och elakhet. Nyheterna är fulla av skit, molnen som tornar upp sig över Europa luktar 1930-tal igen och jag känner att det här, det här vill jag inte vara med om! Motvikten heter göra gott. Lennie gör gott. Jag kastar ut det i luften och tror stenhårt på en fortsättning… en god fortsättning… för en okänd elvaårig jänta där nere i Rumänien och hennes kompisar…
En droppe i havet, säger vissa.
Ja, vad fan tror du hav består av?

Men du då, vad tänker du göra? Jag undrar om du ens inser hur mycket du kan göra.

Jag har haft två tunga vändpunkter i mitt liv. Det ena var i Polen, jag befann mig där när kriget i Jugoslavien bröt ut och jag ska inte gå in på vissa grejer som fortfarande gör ont, men jag minns mannen nere på stranden som sålde bärnstenssmycken från en filt. Jag såg mig som fattig vid den här tiden. Utfattig student. Men jag fann en ring som jag blev kär i och betalade några tior. Mannen började gråta. Det visade sig att min slant innebar käk för en hel månad för honom! För mig var det ett fynd och ett relativt onödigt köp – för honom var det något helt annat, något så mycket mer! Det gav mig perspektiv på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Ja, jag har kvar ringen… och minnet av hur den kom till mig.

Likadant var det i Indonesien. Jag såg mig som mer eller mindre pank när jag befann mig där, men i ögonen på dem jag mötte var jag en white rich bitch i jämförelse. En besk men nyttig erfarenhet.
Det är faktiskt inte du som avgör om det du har att ge är mycket eller litet. Det gör mottagaren. Summan för en påse chips kan föda någon i veckor någon annanstans. Sug på den tanken ett tag!

Själv har jag levt under s.k. existensminimum i kära fosterlandet i många år, varit under isen och känt förtvivlan många gånger. Men samtidigt har jag med några få kronor då och då skaffat vaccin till ett gäng smågrabbar i Kambodja, jag har hjälpt några tjejer i Nepal klara sig genom skolan, jag har genom att avstå från ett och annat biobesök, nån fredagspizza med öl då och då, sett till att barn som hämtats från bordeller i Taiwan fått psykologhjälp, för att senare kunna sättas på skolbänken… Det är barn jag aldrig kommer att träffa. Aldrig lära känna. Men tro inte för ett ögonblick att jag inte är stolt över detta eller någonsin glömmer.

Jag har dagar då jag beter mig som en stor skit. Dagar då jag är otillräcklig och tämligen värdelös på grund av det ena eller det andra. Men jag har också ovanstående att fiska upp ur min historia och det känns gott.

Det finns så många som tror att vi inte kan påverka eller göra något som helst för att ändra på det som är fel, att vi inte har tillräckligt med medel eller att vi inte räcker till. De där glammiga insamlingsgalorna på TV där alla tycks tävla om vem som kan skänka högst summor kan få den enskilde att känna total uppgivenhet. Hur i helvete ska jag kunna lira i den ligan, jag har ju knappt till hyran? Det är inte ens värt att försöka…

Själv faller jag aldrig i den gropen längre för jag vet att en tjuga för mig må vara en kopp kaffe; men att samma tjuga i en annan del av världen kan vara skillnaden mellan liv och död. Hur dramatiskt det än låter är det likförbannat sant. Och istället för att sänkas av tanken på all skit som finns, kan just den insikten lyfta en. Man KAN göra något för någon annan.

Tuta och kör, folks. Snart står en jul för dörren igen. De ungar du har runt omkring dig har väl mat och kläder och tak över huvudet och fler leksaker än de hinner med. Involvera dem, berätta för dem om vad som sker i världen. De kan sympatisera på ett sätt du inte trodde var möjligt, på ett sätt du själv kanske glömt bort.

Men det går att göra något. Det tror jag stenhårt på.
Vad Lennie tror på har jag ingen aning om men han har gjort mig glad. Överraskad och glad.
Vad Nicoleta och de andra på barnhemmet tror på har jag heller ingen aning om men jag hoppas de tror på tomten i år.

Och så var det slut på predikan för ikväll.
Amen.

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

15 responses to “Nicoleta och Lennie

  1. Amen på det! Alla kan vi göra något. Jag och äldsta fröken har var sitt fadderbarn i Mali. Förhoppningsvis så bidrar vi på något vis… Jag vet i alla fall att ”min” flicka har börjat skolan i höst och det glädjer mig!

  2. Och det var väl predikat! Tack Pålle!

  3. margareta wårenius

    Polen 1954 Wroclow, att han FICK slicka matresterna från min tallrik – sedan fick han en tallrik stuvad vitkål – han föll på knä framför mej Jag skämdes! mw

  4. Lillemor

    Tack! Dina tankar ska jag bära med mig och dela med mig av!

  5. Vi måste tro på att många kan göra lite.
    När mina barn var små fick vi det första fadderbarnet. Hela familjen var engagerad och det har fortsatt på den vägen. Till jul samlar vi ihop allt vi kan avstå i klädväg, handlar mat och åker till Hemlösas hus för att dela med oss. Jag ser med stolthet mina barns omtanke och känsla för de som inte har det lika bra. Nu är de vuxna och de fortsätter att dela med sig.
    Jag tror det är lika viktigt för de som får lite omtanke som det är för de som ger. Vi behöver alla lära att mat på bordet inte är en självklarhet.

  6. Jag är månadsgivare på ActionAid och där kan man själv bestämma hur mycket man ska ge per månad. Man kan också engångsge pengar ifall man tycker att det är svårt att binda upp sig. Som sagt, det som är en fika för mig kan betyda mycket för någon annan.

  7. vildhunden

    Gulle dig Lilla Blå.🙂
    Tack för din ”predikan”.

  8. Vilken underbar historia du berättar. Jag min idiot som aldrig kan låta bli att stanna framför en stackare som spelar på gatorna fast mina vänner säger att jag blir lurad och att dom bara sitter där för att tjäna pengar. Vi som är de i vår världs fattiga är nog dom som ger mest till dom andra som lider som dom i Filippinerna gör just nu för vi kanske kan bättre förstå hur det är att vara fattig. Dom som är rika och har hur gott ställt som helst är ofta dom som är dom girigaste och snåla har jag upptäckt. Det är som du säger en droppe i havet är bara en droppe men om många många lämnar en droppe så blir det till slut till en liten rännil, till en bäck, till en flod och till slut ett helt hav. Så låt oss bidra med en droppe av kärlek.

  9. Ah. Härligt. Lite värme i det värkande hjärtat satt verkligen gott. Tack LB.

  10. Precis vad jag behövde läsa just nu. Har hela hösten funderat i liknande banor och undrat om det lilla jag kan göra över huvudtaget kan göra någon skillnad eller om det mest är skrattretande. Nu vet jag och tänker fortsätta !

  11. Ja du Lilla Blå … du skriver som en ängel och är en ängel. Själv försöker jag förstås vara en så gott jag kan (Läkare utan gränser och SOS Barnbyar och Amnesty får varje månad mitt ”tionde”) och nu när den förskräckliga katastrofen i Filippinerna kom och slet bort liv, hus … ja allt för många, många människor blev jag så tacksam att min filippinska väninna från Thailand, Thai-Tina som vi kallade Elen som sjöng på Oodies och som var hemma hos sina barn på Filippinerna var oskadd, att hennes babies som hon kallar sina barn levde. Hennes hus och hem fanns inte mer. Då kändes det skönt att jag kunde hjälpa henne. Hon ska få sitt tredje barn i januari och vill nu att jag blir ninang (gudmor) till det, vilket blir en ära för mig (trots min otro … de är katoliker). Man ärverkligen liten inför allt elände men aldrig, aldrig att jag kommer att bli likgiltig inför det och en droppe i havet är en droppe i havet och utan alla dessa droppar så skulle inga hav finnas. Så det så.

    Kram du fina Lilla Blå … kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s