Kass

Jag har haft skrivkramp i flera veckor. Det tycks bli värre ju längre tiden går. Det är inte likt mig och det känns obehagligt. Som om en stor del av en själv plötsligt fattas och man inte begriper vad som hänt. Var tappade jag mig själv? Vad var det som hände?
Skrivandet är ju, som jag vet så väl, ett verktyg som ska användas ständigt, annars rostar det och blir slött. Med hösten kom rosten och slöheten. Det känns inget vidare. Jag finner på undanflykter… har så mycket att göra på jobbet… där skriver jag ju hela dagarna… jag hinner inte, det är så mycket annat nu, jag har ingenting att säga, det är tomt och slut på ord…
Så varför blogga om man inte har något att säga? Brukar jag tänka och glo på en film istället.

Men med tiden krymper skallen, känns det som. Jag tvinar ihop på något sätt. Blir tyst och trist. Provar att skriva några ord.
Raderar.
Fyra meningar till.
Raderar.
Dålig du är, dålig du är, dålig du är … säger jag till mig själv och blir liten. Tvivlar, blir irriterad, arg och trött. Vad värdelös du blivit. Du håller inte måttet. Vad vill du ha sagt egentligen? Lägg ned det här nu, ingen bryr sig ändå, inte ens du…

Är det hösten? Är det den borttappade delen av mig själv?
Fan vet, men det här duger inte. Det är bara att börja gneta och gno igen. Även om jag tycker att jag är dålig. Så förlåt mig om det gnisslar härinne, men just nu är det så här det är… och förhoppningsvis kommer det grejer jag kan stå för också.

Jag glömde visst det självklara: inget kommer gratis och skrivandet är mitt jobb. Vill man bli bra får man jobba på. Och kanske det svåraste av allt: våga vara kass…

15 kommentarer

Filed under Uncategorized

15 responses to “Kass

  1. Jag har nog aldrig någonsin känt att du är kass. Möjligtvis att du har varit uttråkad…
    Det tror jag sätter sina käppar och blir grus i maskineriet. Saknar ditt skriv härinne, det är få jag vet som har den gnistan i pennan som du har. Och varför måste man ha något att ”säga”? Allt är ju relativt…
    Trist att du bär på den känslan, jag kan bara säga – kom loss!

    /Marie

    • Uttråkad, jo kanske… det har gått lite stiltje i hela tillvaron sedan en tid och då brukar det sluta med att jag blir ängslig, skitnödig och grubblar för mycket på vad som är bra eller inte. Var går gränsen för ”ibland måste man vila lite och så kommer lusten tillbaka” och ”nu tystnar jag och det blir bara svårare och svårare att komma tillbaka”…. Det funderar jag på.

  2. Kära vän. Du som skriver så bra ska väl släppa alla sådana här tankar. Det är ju så att vi skriver för att det är roligt och för vår egen skull. Om jag tänkte som du skulle jag inte skriva en rad för jag stavar fel och jag har obegriplig svenska ibland men det skiter jag i för jag skriver för att det är roligt och för att jag vill. Läser heller inte igenom vad jag skrivit utan det får bli bara som det vill. Nej kass är då det sista du är. Skriv av glädje och lycka och tänk inte så mycket på hur det blir. Kram på dig.

    • ”Skriva bra” går inte av sig själv, det kommer med idog övning. Men visst är lusten och glädjen otroligt viktiga och stora bitar i det hela. Utan just dessa blir det mest plikt, tvång, krystat och platt i slutänden. Oavsett om man kan ”skrivknepen” eller inte. Jag vill hitta tillbaka till skrivglädjen igen, tillståndet där jag inte bryr mig om vad varken jag själv eller någon annan kan tänkas tycka om det hela… Kram tillbaka.

  3. Utan dina ord förtvinar min själ. Det spelar ingen roll vad du skriver. Kass kan du aldrig bli.
    Kanske är det om det du ska skriva? De borttappade orden.

    En virtuell blomma till dig min vän.❤

  4. Tomten

    Alla bra skribenter drabbas av skrivkramp, några dåliga också. Vänta dig inte något medlidande från mig, jag är född med skrivkramp, haltande versfötter och taskig meningsbyggnad. Här är några tips på strategier.

    1. Låt rutin ersätta lust. Sätt ramar för ditt skrivande. Begränsa det i tid, t ex trettiominuter om dagen. Eller bestäm dig för att du ska skriva ett halvt A-4 om dagen. Håll dig till dina regler och ramar! Överskrid dem inte, även om du känner flyt. Reglerna blir viktigare än om det blir bra och om du följer dina regler så kan du känna dig bra, och när du känner dig bra blir du bra, eller nått…

    2. Börja skriv utkast. Skriv om vad texten skulle kunna handla om, som ett sätt att komma igång.

    3. Sprit.

    4. Jesus.

    5. Överlåt skrivandet till Pål Pommac.

    Det har inte fungerat på mig, men jag vet att det är strategier som fungerat för andra.

  5. Du skriver så självaste Jan Guillou får stora skälvan – i Svensk Litteratur står du endast Selma Lagerlöf, Anastasia Wahl och Susanne Osten efter! Ditt språk är som svalor som häckar, ditt anslag som tvillingkid. Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag. Gröngölingsboken har en bild på dig bredvid uttrycket ”författare”. Djinghis Kahn erövrade världen enkom för att starta den genetiska process som kulminerade vid din födelse.

      • …men vad är väl text mot Revolution? Du har så rätt, min blå väglederska, Vladimir Iljitj Robbespierre d’Arc Spartacus Blaufrau – tillsammans mot världen, för vilka ideal du än må finna behjärtansvärda! Vi minns Bakunins visdomsord: ”slår alla mina drömmar om den framtida staten in kommer jag omedelbart byta åsikt och agera för att störta denna”.

        Fram för en rakryggad idealism utan idiotiska ideal! Fram för Framtiden! Fram för Framnäs!

        Grönsaker och kärlek åt folket! Rösta på Vermin Supreme!

      • Vermin! My little pony!

  6. Känner igen den där rädslan att sina, att torka ihop om man inte skriver. Aldrig har jag känt att du har varit kass dock. Tänker alltid när jag besökt din blogg att jag önskar att jag kunde skriva som Lillan Blå. Nog tycker jag är du har något att säga, även om du inte tycker det själv. Och framför allt: Sättet du säger det på! Tror som du att det bara är att skriva på även om man är missnöjd, språket och tanken behöver knådas även om man tycker att det bara blir skorpor.

    • Tack. Nu börjar jag känna mig som en bekräftelsekåt katta som jamat härinne för att få lite beröm. Det är alltid fint att få beröm, javisst, men det finns lägen då det inte hjälper ett dugg, då den inre kritikern slår ut allt annat. Den ska finnas där också – för att undvika de värsta pannkakorna och för att kunna höja ribban från marknivå. Men som vanligt är det berg-och-dalbana; från hybris till självförakt till stiltje och plusminusnoll. Jag vet inte vad som är äckligast…🙂 Men så funkar jag och just nu är det trögt. Längtar tillbaka in i det lössläppta skrivandet igen, när man inte tänker så förbannat mycket på vad man gör och vad andra ska tycka. Jag hamnar där igen… hoppas jag… men först ska piskan fram. Frågan är vem som håller i den, jag eller den där inre bitske jäveln till kritiker?

  7. Pingback: Less | SKATANS TANKAR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s