Han är det enda nederlag jag tar med ro

Ville, den lille mannen med den bruna forskande blicken… han vars gester och volym numera ger prov på en ny slags kantighet, den lilla 6-åriga kroppen sprätter iväg och tar plats på ett grabbigare sätt än förr. Detta lilla jordnära salongslejon, uppvuxen både på krogen och vid havet, har ett allvar som inte står en präst långt efter… I hans själ tycks en skollärare kämpa om platsen med en poet.
Att få följa honom på färden, det är ett privilegium och ett mysterium. Ska någon ärva mina plattor, böcker, cigarrer och trattgrammofon så är det väl han… För jag vill ju fylla honom med skrönor och sannsagor från Prag, Berlin och Wien. Jag vill ju berätta för honom om ljuden i den indonesiska djungeln, proppa honom full, ända ut i alla hörnen, med regnskogens dofter, sånger och feberdrömmar… Snurra honom yr genom Amsterdams gränder och över unkna kanaler; fylla hans små porer med gammal jazz av alla de slag; marinera honom i judisk svart humor och visa honom hur man hittar i Paris tunnelbana. Jag vill lära honom digga charleston och vikten av att kunna skilja en irländsk whisky från en skotsk. Lära honom älska brittisk marmelad och ironi och att se den vidunderliga skönheten i en engelsk Knole-soffa… Visa honom hur man kliver in i en tavla och förlorar sig däri – i timmar. Lära honom upptäcka skimret i en fågels fjäderskrud och tänka att det är det finaste som finns. Lära honom att höra sångerna i fallande löv.
Kära älskade unge, så lite du anar och så underbart mycket du har kvar att upptäcka. När jag tänker på dig mjuknar hjärtat. Du är regn och sol, du… och du spöar mig konstant, i allt. Du är det enda nederlag jag tar med ro.
Vad söt du är, viskar jag till honom där han sitter nybadad bredvid mig i soffan. Han pillar sig lite fundersamt mellan näsan och överläppen med pekfingret.
Äsch, viskar han till slut tillbaka. Hans ögon ser in i mina. Jag kan inte tyda den blicken och det gör mig inte ett dugg.
Oavsett vad är han en vinstlott. Att han kom till jorden är guss’ jäkla bonus. Lilla fantastiska, odrägliga mirakel.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

8 responses to “Han är det enda nederlag jag tar med ro

  1. En kärleksförklaring som inte går av för hackor. Den smekte både min hjärna och mitt hjärta. Tack.

  2. Vissa nederlag kan jämställas med segrar!

  3. Tänk att ha en faster som du.
    Och en vän som du … om än ”bara” virtuellt. Bara hit och bara dit. Tänk att jag har en vän som du.

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s