Små hjärtan

De har inte setts på flera år. Så mycket vatten under broarna, så mycket smärta och rädsla de båda tacklat och vält omkull. Nu ses de i vimlet, planerat i detalj och med små köttiga hjärtan bultandes förväntansfullt och lite ängsligt.
Allt blir som förr när hon ser hennes leende. De faller i varandras armar, där i vimlet, och håller om varandra länge. Skrattar. Var tog alla åren vägen? Varför väntade de så länge?

Så vandrar de ut i den stora staden. Det går lätt. Solen klappar om dem uppifrån. Den ena kvinnan visar det stora, vackra gamla konstmuséet.
– Jag har aldrig varit här förut, säger vännen. Tack för att du tog mig hit. Här är så vackert, jag kan knappt smälta allt.
Den andra ler. Hon som varit där många gånger och heller aldrig kunnat smälta allt…

Nu vandrar de bland statyerna i marmor. Det sovande kärleksparet i naturlig storlek där kvinnan ligger hopkurad framför mannen. Den i sorg sammanbitna kvinnan som släpar sin dräpte son hem från slagfältet med hjälp av ett bälte under hans armar. Den unge mannen på knä framför sin första kärlek i blind dyrkan. Den store fadern med alla barnen omkring sig som han tvingas äta upp, ett efter ett, när svälten dödat dem och hotar även honom…

Det är starka scener. Kvinnornas små köttiga hjärtan slår hårt och vidöppet, sådant här har de alltid varit så mottagliga för. Tårarna ligger och pressar på inifrån. De glider ifrån varandra inne i de stora salarna, glider ifrån varandra och strålar samman igen, som två planeter i varsin omlottsbana. Fram och tillbaka. Som om de inte står ut med att vara i varandras sällskap med alla stormar inombords. De döljer dem inte, de vill bara få lite andrum. Ett litet slag.

Väl ute i solen igen vandrar de vidare. Munnarna har fått ur sig de första bubblande timmarna, de känner sig lite mer uppdaterade med varandra. Små köttiga hjärtan bultar. De är ivriga att vara varandra till lags. De farliga ämnena och frågorna berörs inte. Det är först när de står stilla i korsningen och väntar på grönt som deras armbågar snuddar vid varandra. Det är när de båda tar samma steg framåt, utåt över bron, exakt samtidigt, som hon känner att allt faller på plats. Inget har förändrats. Ändå är allt förändrat. Men hon ställer inte frågan… varför försvann du när jag behövde dig som bäst?

Sedan dricker de vin och kikar på uppstoppade djur, de besöker fransk kvarterskrog och ser ömsint på varandra över bordet.
– Vi kan väl ses i december? föreslår den ena.
Och den andra tänker: nej, varför inte innan dess? Men stillar sig och tänker att hon får nöja sig med det här. Så hon nickar och ler.
– Ja, det bestämmer vi. Vi ses i december. Det blir bra.

Vid tåget omfamnar de varandra på nytt. Smeker varandra över armarna där de står och trampar och inte riktigt kan skiljas. Hon som inte vill ses förrän i december böjer sig fram och kysser den andras kind.

Det är bara några månader kvar till december.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Små hjärtan

  1. Har nyligen upplevt något liknande. Ett möte med någon jag inte sett på länge, länge men som förr var mig så nära som om hon vore en del av mig. Vi bestämde också att ”ses i december”, typ och hur lyckade de där timmarna vi hade tillsammans den här gången än var, så gick jag därifrån med en stor sorg över att det vi hade inte längre finns och förmodligen aldrig kan återupprättas. Jag förbannade mig själv för att jag sjabblade bort det, något så värdefullt.
    Kram Lilla Blå och tack för dina ord!

  2. Så fint skrivet och så det kan bli. Att ses igen men inte för fort kan kanske vara något som är bättre än ingenting. Att ha sin bästa vän nära och inte behöva känna att den sviker det är en nåd att stilla be om.

  3. Min bästa vän är bland änglarna redan. Det var bara hon, hon, hon när hon levde. Jag önskar så att jag skulle kunna möte henne i vimlet eller åtminstone om några månader, säg i december.

    Det är fint att kunna ”mötas” igen efter en besvikelse. Jag har en annan vän som den där taggen efter besvikelsen inte ännu kunnat dras ur såret den gav. Och jag tvivlar att den nånsin försvinner … det har hänt så mycket.

    Hoppas det blir riktigt bra mellan dig och din vän när ni möts … då i december.

    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s