Att inte arrangera kan också vara kontroll

Man vill liksom visa sig från den fina sidan innan själva knäppet. Så man arrangerar. Ändrar om lite. Blir det bra såhär? Ser det snyggt ut? Faller ljuset in okay? Vänta, det är en skrynkla där… och flytta på väskan, den kommer med i bild… nämen, strumporna ska väl för fanken inte ligga på golvet… ta väck dem! Så… nu… färdiga?

Jag hatar att fotograferas. Framför allt avskyr jag såna där osäkra typer som jag själv… som fumlar runt i all evighet och duttar och dittar med allt innan det är dags… så man sitter allt stelare och väntar som en skitnödig gnu… och ser ut därefter.

Vad är värt något i efterhand? Jag glor med stor nyfikenhet på bilder av människor och miljöer. Gamla bilder. Allt blir liksom av intresse på gamla bilder – åtminstone för mig. Kläderna, husen, skyltarna, interiörerna, frisyrerna, de små prylarna på bordet… Det är inte de gamla, uppstyltade familjefotona som är spännande, de där som arrangerats hos fotografen och där folk har på sig sina finaste kläder. Nej, det är de där bilderna som verkar vara tagna i ögonblicket… De berättar så mycket mer, vecklar ut sig i nya kapitel för varje år som går från själva fotoögonblicket.

Mitt första jobb, på länstidningen i den lilla ort där jag växte upp… Jag hoppade av skolan och klev in på en tidningsredaktion, 16 år gammal. Fick åka ut på knäck och ”intervjua” en fotograf som skulle hålla utställning. Han plåtade interiörer i gamla rivningskåkar. Jag var vilt imponerad av att träffa en riktig konstnär, gubevars, hjärtat pumpade som ett ånglok och jag fotograferade honom i utställningslokalen. Han var skitsur.

Jag minns hur jag ville inleda det där djupa konstnärliga fina samtalet med karln. Hur jag febrilt letade efter något klokt att säga. Kunde han berätta om sina bilder, varför han valt de motiv han valt?

Jag minns inte exakt hur hans svar kom ut, det var något om att han aldrig arrangerade något, han bara klev in och fotade rakt av.

Men jag minns hans tydliga avspisning, hur han liksom sopade mig åt sidan, föraktfull, otålig och säkert besviken över att tidningen skickat en gröngöling att belysa hans utställning.

– Jag skulle kunna förklara men jag gitter inte. Du skulle inte fatta nåt ändå, du är för ung! avfärdade han mig.

Mitt hjärta sjönk som en sten. Jag tyckte så mycket om hans bilder, det där skira ljuset som föll in över dammiga plankor och trasiga soffor. Jag ville så gärna uttrycka min beundran men blev bara stum.  Kände en plötslig, obegriplig skam.

Som straff har jag glömt gubbjävelns namn.

Och vad vill jag då ha sagt med det här?

Ja, det kan ni ju fundera över.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Att inte arrangera kan också vara kontroll

  1. godiva

    Jag som har älskat photoshop tycker det skönt att inte ha det längre. Kommer det med något fult i bakgrunden på en privat bild så, tja, verkligheten var väl sån. Men jag är fortfarande sjukt galen i att arrangera bilder, gillar både och!

    • Själv har jag aldrig inträtt i photoshopens rike – och befarar att om jag hamnade där skulle jag väl löpa amok… eller kanske inte. Men dina arrade hundbilder från schlagerfestivalen m.m. förtjänar en egen liten bok, det gör dom🙂

  2. Jag gillar arrangerade bilder just för att de väcker frågor om hur det egentligen såg ut. Och foton som man anar är arrangerade men som man ändå inte vet riktigt hur det är.

    • Ja, så kan man ju också tänka… Hur såg det egentligen ut? Arrangerade bilder på vad man vill visa upp berättar naturligtvis också något om vad man inte vill visa upp… men det blir ju bara spekulationer. Jag är dock glad i de där fotografierna av vardagsdetaljer… just för att de åldras så snabbt och ändå bjuder på så mycket igenkänning. Som en inbjudan till något man skulle kunna delta/deltagit i… i en nutida modebild eller ett hundraårigt porträtt hos fotografen glider man aldrig in… utan blir kvar utanför… det blir bara yta…Tja, jag kanske svamlar.

      • Jag håller med dig och älskar främst bilder som tycks tagna i ögonblicket och alltså inte hunnits arrangerats fast man ibland kan misstänka att det arrangerats ändå för att se ut som om de inte arrangerats …. *pust*
        Jag gillar inte heller att bli fotograferad (vem gör det ? inte många utom kanske proffsen). Att jag sedan inte har fixat det där med photoshops etc är jag också glad för. Det skulle ta evigheter av min tid. Friskt mod Lilla Blå … du är inte ensam men den enda kvarvarande (tror jag) av mina bloggvänner som jag inte känner till utseendet IRL🙂 … så du ”vinner” och tycks ha sluppit undan att låta dig fotas.

        Kram!

  3. I min släkt är vi maniska på arrangerade bilder när någon fyller år: Först är det mormor födelsedagsbarnet själv med alla blommorna, sedan är det mormor med mamma och morbror, sedan är det mormor, mamma och morbror med respektive, sedan är det mormor med barnbarnen och sedan är det hela jävla drösen på en bild. Kanske hade det räckt med den sista, brukar jag ofta tänka. Jag ser alltid ut som om jag vill någon annanstans.
    För övrig fördrar jag att umgås med döda släktingar via gamla bilder, istället för att arrangera mig med de levande. Men det kanske är en sjukdom som jag har…
    Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s