Stadens själ och våra egna små själar…

Anders Wahlgren – vilken snubbe han är ändå! Jag diggar hans dokumentärfilmer om Malmö under det tidiga 1900-talet och framåt, jag diggar hans konstnärsfilmer om Isaac Grünewald och Sigrid Hjortén, om Nils Dardel och Tora Klinckowström och gamle dårhuspippin Hill i Lund… och nu älskar jag honom för Stadens själ. Anders Wahlgren hjälper mig nämligen att sätta ord (och bild) på det där jag går och tänker på men inte kan formulera. Han slår huvudet på spiken, både din och min och sin. Se filmen här innan den försvinner, se och lär. Nej, det är ingen action, ingen häftig bakgrundsmusik och inga snabba klipp… det är en dokumentär på det där gammaldags bildande viset, med svartvita klipp som halar in historien och binder den till vår egen tid utan att vi ens märker det… Det är en dokumentär där en trygg speakerröst ligger som varm vaniljsås i bakgrunden och lär oss, berättar och får oss att förstå. Sätter in saker och ting i ett sammanhang.

Det görs på tok för få sådana filmer idag. Vi hetsar fram som skållade illrar, vi har inte tid att sätta oss en timme och bara lyssna och titta. Men vi borde göra det. För när vi väl gör det, får vi kött på benen, då får vi argumenten till de där diskussionerna på fiket och i sommarnätterna efter grillfesten.

De kommer då och då, de där dokumentärerna som stapplar ut på darriga ben i TV-tablån och lika gärna kunde drunkna i mediabruset… men när de klarar mållinjen fyller Facebook med lyriska uppmaningar: se, se, se. Så jag säger detsamma: se den här dokumentären. Se hur stollig ingenjörsteknik, stadsplanering och 70-talsarkitekter på dålig braj sket i skåpet och ställde till det på ett sätt vi dessvärre aldrig kan göra ogjort. Det tar avstamp i Stockholm, tar vägen via Halmstad, Skövde, Västerås och Tallinn, Norrköping och Köpenhamn. Vi känner nog dessvärre igen oss allihop.

När solen gått ned, kottarna somnat och du sitter där och glor och tänker: jaha, och nu då? Då är det läge att streama ned Anders Wahlgren. (Dessutom kan du göra det även om du befinner dig utanför Sverige så semester är ingen ursäkt). Låt inte lura dig av hans blida saktmod. Karl’n är engagerad som få. Och jag diggar’t.

Vi behöver inte parkeringshus och kontorsbyggnader i city. Vi behöver vettiga bostäder för vanlitt fölk. Det borde vara en medborgerlig rättighet. Estetiken och sinnesron är än mer viktiga i städerna där vi trängs på liten yta. För mycket folk på liten yta ger nästan per automatik aggressivitet. Betong och förfall och alienation ger ännu mer skit. Det fattar ju minsta apekatt.

För övrigt skiner solen på min lilla balkong, på mina kryddor och mina blommor och mina väldigt vita ben. Jag käkar paj med getost och lyssnar på 20-talsjazz i timme efter timme. Orkar inte gå ut, trots vädret. Jag såsar, fiser och tänker på hur lycklig man kan bli av vackra gamla hus och hur märkligt indignerad och förbannad man kan bli av motsatsen.

Städerna jag älskar mest är fulla av gamla hus, stadskärnor som kan skalas av som lökar, i historiska lager på lager, tid efter tid som liksom knullat ihop sig och gonar, makar sig tillrätta sida vid sida utan att någon måste stryka på foten… städer som Prag och Köpenhamn… Så ska våra städer få förbli tycker jag. Man måste inte riva för att bygga nytt. Man kan göra både och. Bevara och bygga.

Och om jag fick bestämma: alla borde få en liten öde ö att åka till när man vill.

Ty vi behöver ensamheten också. Den danar oss.

Lämna en kommentar

Filed under Film och TV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s