Ambivalens är ett fint ord – låter som en chokladsort

Ibland får man välja åt vilket håll man ska luta. Ibland måste man medvetet välja, i de där stunderna då allt liksom är lite skört och man vacklar mellan glädje och sorg. De där stunderna då det bara är en tunn hinna mellan en själv och tårarna eller skrattet. Man får välja åt vilket håll man ska ta hål på den där hinnan.

Vaknar tidigt, redan vid fem är det helt ljust i rummet. Brygger kaffe och fyller termosen. Brer dubbla rågbrödsmackor med brie, paprika och så lite av den där basilikan i köksfönstret. Går ned till havet, torkar rent bänken från dagg och måsskit. Slår mig ned, havet ligger spegelblankt och blått. Det enda som hörs är några båtägare som gafflar i fjärran innan allt blir tyst igen. Jag har det ofattbart bra som kan göra det här, ha hela Öresund för fötterna bara fem minuters promenad från sängen hemma. Det är den första juni, det doftar sommar och solen värmer mig i nacken.

Samtidigt kan jag bli vemodig som få. Vemodig inför tanken på att jag sitter här ensam, med morgonkaffet och mackorna och utsikten, och inte någon att dela det med. Kanske aldrig nånsin. Är det inte lite mindre värt då? Hade det inte känts ännu bättre om jag haft någon som tagit min hand just där och då – någon som varit lika nöjd över kunna sitta där med mig som jag med honom?

Det är en väldigt tunn hinna mellan mig och sorgen ibland. I allt det vackra. Men jag vill inte vara ledsen idag. Jag lutar mig åt andra hållet, mot tacksamheten. Tänker på vännerna, de som jag faktiskt har. De fina.

Så vandrar jag. Från loppis till loppis. Lördagar är bra dagar. Solen viker inte från  himlen. Och jag fyndar. Fina glas och fåniga glas… blå temuggar med gulddekor… i gamla kantstötta martiniglas får rosorna plats, de som börjar bli mosiga och mätta på livet… en vit gammal spetsduk i linne som jag såklart lyckas skrynkla till på hemvägen… Hela kalaset kostar mig 40 kronor. Och till dig som just nu undrar, nej, en kvinna kan aldrig få för många glas där hemma i skåpen.

När jag kommer hem efter flera timmar har åskan börjat gå. Råstekt potatis på tallriken. Klipper över alla kryddor jag har från min hemmaodling. Det doftar gott. Jag vill gråta en skvätt och ändå inte. Ge efter, streta emot. Jag har det så bra. Jag har det inte alls bra. Jag vet inte… det kanske är sommaren?

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 responses to “Ambivalens är ett fint ord – låter som en chokladsort

  1. För många glas kan jag aldrig få. Och rosorna måste ju också få en andra chans. Ambivalens är en svår plats att vara på. Jag skyndar mig ibland därifrån för fort.

  2. Svaret är ju kanske. Allt det fina kanske hade varit mer värt, eller kanske inte. Det som man får stå ut med, när man som vi önskar sig någon som tar ens hand, är att vara utan, och leva i det fina alldeles ensam och ändå. Det är vad det är, livet. Stort och smått och vackert och sårigt på en gång.

  3. mary

    är nog i ungefär samma läge just nu. Vacklar fram och tillbaka mellan att njuta av ensamheten och att bara längta evinnerligt efter någon.

  4. Många frågor och få svar. Men bra köp i alla fall. Bra och prisvärda. Resten tål att fundera vidare på…

  5. Vackra glas.

    Jag förstår din känsla. Herregud, vad jag förstår!
    Jag önskar dig det du vill ha.

    Den där tunna huden. Lyssnar på blues just nu och känner.Låt den brista åt det håll den vill.
    Puss.

  6. Så väl jag känner igen mig i den känslan ibland. Nu när jag hör att du sitter där vid havet och säger att du har bara 5 minuter dit ner så tänker jag på att jag kanske också suttit där du sitter för min son bor i Helsingborg och jag brukar gå ner för backen och sätta mig vid stranden och se ut över Öresund när jag är där nere och vandra efter stranden bort till Sofiero. Ibland hjälper det inte hur fint man har det runt omkring sig. Det kan kännas lite ensamt även om ensamheten också betyder frihet och att kunna göra som man vill. Ja visst kan man bli lite villrådig och speciellt nu på sommaren mellan hägg och syren.

  7. Gud så jag känner igen mig! Denna tacksamhet som grumlas av ensamhetens klagosång. Det är så vackert. Det gör så ont. Det är så underbart… smärtsamt. Osv. Och idag ska jag på begravning. Näe. Puh.
    Kram.

  8. Och jag känner också igen mig i känslan och ambivalensen. Även om jag har en man sen 44 år. Men den där handen som jag önskar skulle treva efter min i samförstånd sträcks inte alltid ut och många gånger lever man inte så nära varandra som man drömde om att man skulle göra. Jag önskar av hela mitt hjärta att Han dyker upp en vacker dag och att ni kan sitta tillsammans och titta ut över Öresund. Du och han och att han tar din hand i precis rätt ögonblick när ni sitter där tillsammans.

    Du har alldeles rätt … Sådana glas och vackra koppar kan man aldrig få för många av. Fast jo … vi har just lassat iväg flera till Öppen hand. Inte ens barnen vill ha fler. Duken de står på är fantastiskt vacker också. Köpte du den också på Loppis?

    Kram på dig du fina känsliga tuffa Lilla Blå …

  9. Marguerite

    För mej är Lilla Blåsignaturen en stor mystifikation. Hur kan en skribent av denna kaliber låta bli att skriva böcker..? Jag blir lite förundrad varje gång. Kanske också begåvningens pris att bli lite ensam och selektiv

  10. Tror att Han kommer över vågorna en dag…….vips och plask!

  11. Ann

    Jag är glad att jag läste just här. Det stadgade upp. Visade väg. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s