På Lisas jobb

På Lisas jobb får en kollega tennisarmbåge och blir sjukskriven. Eftersom arbetsgivaren inte gillar långtidssjukskrivningar, sker det som alltid sker i sådana här fall. Lisas kollega kallas in till ett möte med arbetsgivaren där de ”gemensamt kommer överens om” att det bästa är om kollegan slutar sitt arbete. Det är en arbetsskada Lisas kollega fått efter att ha suttit i månader och upprepat samma rörelse med armen från morgon till kväll. Man ska passa sig väldigt noga för att få arbetsskador på Lisas jobb. Det slutar alltid med avsked på grått papper. Det är så många meddelanden som gått ut till de anställda att alla har lärt sig vad standardformuleringen ”gemensamt kommit överens om” betyder… Det är detsamma som att få sparken. Facket kan inget göra. Arbetsgivaren säger att tjänsten blivit överflödig. Men det finns inga överflödiga på Lisas arbete, det vet alla som jobbar där. De får slita för två, ibland tre. Några veckor efter att någon ”gemensamt kommit överens” med arbetsgivaren att försvinna, dyker det alltid upp någon ny på den gamla tjänsten. Den som var överflödig. De nyanställda är unga och gröna. Det blir billigast så. Lisa har för längesedan slutat att lära sig namnen på de nya som kommer. Hon vet att de snart är borta igen. För att ersättas av ännu fler nya. De passerar som kycklingar på ett löpande band i någon snabbmatsfabrik.

På Lisas jobb tycker arbetsgivaren om att svänga sig med amerikanska termer, reklamklyschor och ibland rena rama bibelcitat. Och så talar man talar gärna om företaget som en stor familj där alla måste dra sitt strå till stacken. Man vill skapa en vi-anda. Företagsledningen sänder ut budskap som ”vi gör allt för er, ni är det viktigaste vi har”. Budskapet är inte riktat till de anställda utan till kunderna. Budskapet till de anställda låter lite annorlunda. Men alla ska vara en del av familjen. Man talar alltid om familjen. Den får man inte svika. Den står över allt annat. Lojalitet är det finaste som finns, näst efter att tjäna mycket pengar – åt arbetsledningen.

När någon får problem på arbetsplatsen är det den enskilda individens fel. När några av Lisas kollegor får ångest, sömnproblem, ständig huvudvärk eller liknande så är det alltid deras eget fel. För arbetsplatsen och ledningen är så fina att inget ont kan komma därifrån. Det är inget fel på rutinerna, lönerna, arbetsmiljön, arbetsuppgifterna. De är otadliga. Familjen mår inte bra av att ha familjemedlemmar som tjafsar eller gnäller. De är illojala, oönskade och vet inte familjens bästa. Det är säkrast att utesluta sådana familjemedlemmar. Är de smarta så lämnar de snabbt in sin avskedsansökan. Annars måste man göra ”en gemensam överenskommelse”. När de där överenskommelserna sker visas den trilskande familjemedlemmen på dörren, omedelbart. Ingen får tala med henne eller honom på väg ut, ty de skapar ju så ”dåliga vibrationer”. Så de lotsas mot dörren med eskort. Lisa har sett flera kollegor komma till jobbet intet ont anandes bara för att vara borta ett par timmar senare – för att aldrig mer komma tillbaka.

Det finns inga kollektivavtal på Lisas jobb. Det finns ingen anledning, anser ledningen. Alla får ju lön. Visserligen ligger lönen några tusenlappar under gängse ersättning på marknaden – det vet alla som trots allt vågar vara med i facket och får tillgång till statistiken varje år – men det är ju ändå en lön! Man ska väl vara tacksam att man har ett jobb, tänker Lisa och ryser inför tanken på att bli arbetslös. Hon minns de 111 jobben hon sökte innan hon fick sin nuvarande anställning. Inte en enda gång fick hon komma på intervju, trots mångårig arbetslivserfarenhet och långa universitetsstudier.

På Lisas jobb får man inte tala om lönen. Om man berättar för en kollega vad man har i lön anses detta vara skäl för uppsägning. Det står formulerat i den tjocka skrift som alla nyanställda får i näven och inte orkar läsa igenom. Den som är på engelska.

Man ska heller inte löneförhandla, ty det är småaktigt. Lisas högste chef brukar stå på personalmöten och berätta moraliskt uppbyggande historier om hur kollegor i de andra länderna minsann jobbar gratis ibland. Budskapet är klart och tydligt. Alla vet att de förväntas jobba övertid utan ersättning, vare sig i pengar eller ledig tid. Man ska ställa upp för familjen. Vem vet, kanske väntar det en bonus till jul? Och så får ju personalen gratis kaffe och frukt två gånger i veckan. Ingen ska komma och säga att arbetsledningen är snål. Man ska inte tro att vem som helst får bananer på andra arbetsplatser. Personalen äter lydigt bananerna. Dricker av gratiskaffet. Varje dag.

Lisa minns den där tiden då man höll personalmöten efter arbetstid, på kvällarna, och alla skulle infinna sig, enligt order. Men ingen fick betalt. Det var viktigt att man höll sig ajour med vad som planerades inom företaget. Inom familjen. Ibland sket vissa att komma på de där mötena, de åkte hem till middagen istället. Detta noterades och så fick man en varning. Numera håller man personalmöten på tisdagmorgnar. Under betald arbetstid. Det går framåt, tänker Lisa sötsurt. Hon är oändligt trött på alltsammans.

I den högsta företagsledningen sitter en familj och styr allt med järnhand. Familjen har tjänat miljarder dollar sedan de startade sitt företag. Nu predikar de hur fint det vore om alla någon gång i sitt liv tog ett sabbatsår och jobbade ideellt i något fattigt hörn av världen. För den goda sakens skull. När Lisa och hennes kollegor hör att en av företagsgrundarna ska ”jobba gratis” ett år tittar de klentroget på varandra. Med en årslön på fem miljoner dollar är det kanske okay att ta ett sabbatsår. Men alla andra, de som går till jobbet enbart för att få ihop till hyra och mat, hur ska de kunna jobba utan lön ett helt år? Vad inbillar de sig egentligen? På lokal nivå tycker Lisas arbetsledning att det är ett jättefint initiativ och återkommer till detta under många personalmöten framöver. Personalen tittar i golvet. Ingen säger något. Det hörs bara en och annan suck.

En av grundarna besöker Lisas kontor. Under ett möte hörs han utbrista irriterat: ”Varför ska de ha så mycket i lön? Det har de inte i Filippinerna!” Lisas del av världen är tydligen att jämställa med Filippinerna, enligt denne man. Alla på kontoret tycker han verkar stendum men minns också hur andra kontor i Europa lagts ned och flyttats till billigare delar av världen. Alla vet att det kan hända här också, på Lisas jobb. Så Lisa och hennes kollegor håller käften och ler mot besökaren som om han sagt något jätteskoj.

På Lisas jobb är det flott värre. Familjen huserar i ett stort, pampigt bygge på en ”fin” adress. Det är en väldigt märkvärdig byggnad, får personalen höra när de flyttar in. Därför går det inte längre att värma mat i mikrovågsugnen i köket för då kommer det att bli matos i det fina huset. Eventuellt ska man få tillgång till grannhusets matsal. Om man har tur. Annars får man helt enkelt låta bli att äta. Cheferna äter sällan på jobbet. De har så många möten och hinner inte äta, och det går ju alldeles utmärkt. Lisa vet dock att de ibland sitter i timslånga möten ”out of the house” som de säger… vilket betyder att de kör långlunch på någon krog. Det kan inte Lisa göra. Hon har, liksom sina kollegor, 30 minuters rast totalt under dagen. Varken mer eller mindre. Det där gratiskaffet får man dricka vid sitt skrivbord samtidigt som man jobbar.

På det gamla kontoret satt minst trettio personer på uttjänta kontorsstolar. Inför flytten blev de lovade bättre stolar, som inte var trasiga, som gick att ställa in på höjden, anpassas efter skrivborden… Men så köpte man ju in de där tre designade taklamporna som skulle hänga i entrén och så fanns det inga pengar kvar till stolar. Kanske nästa år, sa man. Eller året därpå.

På Lisas jobb har alltfler fått en ”tråkig attityd” enligt ledningen. En tråkig attityd betyder att man velat diskutera sin lön, haft invändningar mot att arbeta övertid på kvällar och helger utan betalning, frågat varför kollegor visats på dörren efter ”gemensamma överenskommelser” eller liknande. Har man för mycket dålig attityd kan detta sprida sig till kollegorna som ett virus. Därför bör man arbeta på sin attityd så att man bättre passar in på företaget. En av Lisas kollegor som har dålig rygg har haft totalt 32 sjukdagar på ett år. Det är mycket tråkig attityd, tycker hennes chef, och säger att om hon har så mycket som en enda sjukdag till så får hon sluta. ”Är vi överens om det? Har vi en överenskommelse?” Lisas kollega blir ledsen och gråter. Försöker förklara att hon har ont i sin rygg. Får till svar att hon borde gå ned i vikt istället. Om hon går ned i vikt så blir hon piggare och gladare, får helt enkelt en bättre attityd. Då försvinner nog värken också, ska hon se.

En dag får Lisa oväntat en ny arbetsuppgift. Den kommer via mejl från hennes chef. Den känns som en spark i magen. Lisa sitter länge och stirrar på sin datorskärm. Där står att hon ska göra research, ta reda på alla journalister som någon gång skrivit kritiskt om företaget. Hon ombeds kartlägga dessa journalister, ta reda på vad de heter, vilka uppdragsgivare de har, vilka de egentligen är. Hon ska dessutom hänga runt på internetforum och kartlägga insändare som är kritiska mot företaget och branschen som helhet. Företagsledningen ämnar nämligen upprätta en global databas över alla ”med mycket tråkig attityd”, so to speak.

Efter en stund reser sig Lisa och knackar på chefens dörr. Det här kan jag inte göra, säger hon. Det är både oetiskt och omoraliskt. Jag är inte anställd för det här och jag vill inte göra det.

Någonstans inom sig vet Lisa att hon nu, om inte förr, definitivt tagit steget närmare en sån där gemensam överenskommelse. Eller börjat gräva sin egen grav, om man så vill. Men hon måste säga det här. Hon tänker inte vara med om att kartlägga några journalister till någon databas.

Chefen stirrar länge på henne. Upprepar orden ”omoraliskt” och ”oetiskt” och skrattar högt. Himlar med ögonen. Men Lisa vågar sig på ett spadtag till: hon tror t.o.m. det är kriminellt. Hon hör sig upprepa ordet två gånger. Kriminellt! Och vad ska databasen användas till? Det är bra att känna sina fiender, svarar chefen och lutar sig tillbaka i stolen. Så att företaget kan vara lite… proaktivt.

Det blir tyst i rummet. Vad det där proaktiva arbetet mot fienden skulle innebära konkret får Lisa ingen förklaring till. Hon vågar heller inte fråga. Så ber hon återigen att få slippa uppgiften. Hon finner den stötande. Det är ju kriminellt, klämmer hon i med en tredje gång. Nu får det bära eller brista.

Till slut nickar chefen nådigt. Då ska Lisa få slippa. Arbetsuppgiften ska läggas ut på någon annan.

Efter den dagen blir det tyst omkring Lisa. Hon får heller inga mejl. Kollegorna får mejl från chefen och sänder dem vidare till Lisa eftersom det oftast är Lisa som ska göra själva jobbet. Men chefen kommunicerar inte längre direkt med Lisa. Lisa förstår att hon har en tråkig attityd. Hon sviker familjen nu. Dessutom vill hon ha betalt när hon jobbar. Hon anmäler sig aldrig frivilligt till övertidsarbete.

Lisa dagdrömmer väldigt ofta. Hon drömmer om ett nytt jobb. Där hon inte måste ingå i en familj. Där alla talar högt om vad de tänker, utan att censurera sig. Där kollegor vågar tala med varandra utan att hela tiden misstänka att den andre skvallrar hos chefen. För på Lisas jobb anger man varandra för åsikter som anses vara utslag av tråkig attityd. Det har flera bittert fått erfara.

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

13 responses to “På Lisas jobb

  1. dr. no

    Bra och sant och kan vara dags att börja vara lite… proaktiv själv.

  2. Lisa bör snarast söka sig en annan arbetsgivare. Lisa kommer att gå sönder, medlemmar i trasiga familjer gör det.
    Mvh ”En som i samförstånd fick lämna”

  3. Det skulle kunna vara en saga eller rättare sagt en ryslig deckare men tyvärr så är det nog verkligheten för många i dagens läge. Dom som redan har pengar utnyttjar dom som bara måste ha ett arbete och det blir bara värre och värre tyvärr. För det mesta tycker jag att det är skit att vara gammal och fattig men just nu är jag glad att jag är gammal och slipper jobba. Hörde på radio Jämtland härom dagen att man gjort en ankät och 42 % av dom tillfrågade ville byta arbete. Nästan hälften, det är ju rent färfärligt hur det blvit.

  4. Känns som en 1984-lik roman men verkligheten överträffar dikten, jag vet ju det. Jag hoppas att Lisa snarast kan hitta ett nytt och bättre jobb. Det finns ju mer ”sagolika” arbetsplatser, faktiskt.

  5. RQ

    Fy tusan. Det känns så maktlöst. Jag är imponerad av att Lisa vågade säga ifrån gällande databas-hanteringen. Det är hemskt så ofta detta förekommer.

  6. Fuck them … Tur att man hunnit bli pensionär …. Lisas MÅSTE bara hitta ett annat jobb … och så skriva en bok om arbetsplatsen, om ensidig s k lojalitet, om slaveri, om … människors utsatthet. Fy för den lede … fy fy fy …

  7. Fuck them … Tur att man hunnit bli pensionär …. Lisas MÅSTE bara hitta ett annat jobb … och så skriva en bok om arbetsplatsen, om deras krav på s k lojalitet, om slaveriet, om … människors utsatthet … om deras kriminella handlingar. Fy för den lede … fy fy fy …

  8. Göthe

    Solidaritet. Roffe Wikström 1978.
    Vi har inget annat
    än vår solidaritet

    Vi har inga fabriker
    vi har inget kapital
    men det finns något annat
    hos alla och envar

    Vi äger inga gruvor
    och har inte penningars makt
    men det finns något annat
    som är en väldig kraft

    Om dom stjäl den ifrån oss
    så har vi ingenting kvar
    Då står vi nakna där i kylan
    med hela rumpan bar

    Så låt er ej förvillas
    och tro det som dom vill
    Att ensamhet är styrka
    och att svikaren blir fri

    Vi har inget annat
    än vår solidaritet

  9. Åh, ett sånt där familjeföretag knegade jag på på 80-talet. En fruktansvärd upplevelse med repressalier, bestraffningar och folk som sparkades hur som helst. Lisa: run, run, run!

  10. Fiiifan,
    snart gör jag revolution!
    Arbetslivet är likt ett träd med apor. Det finns grenar på olika höjder. En del apor klättrar upp medan andra glider ner.
    De som sitter högst upp tittar ner mot leende ansikten, de som tittar uppåt från de lägsta grenarna ser – rövhål.

  11. Utvisad

    Det är mycket som skriker SJUKT med Lisas arbetsplats. Personer i Lisas situation borde söka juridiskhjälp, det finns gratis arbetsrättslig rådgivning hos tex studentjuristerna eller dylikt för den som redan jobbar förfullt för att ha råd med hyra och mat. Det finns även kvällskurser och liknande. Det gäller att inte vara passiv utan ta reda på sina rättigheter och skyldigheter för att kunna förändra situationen. Hoppas att Lisa och hennes kollegor ska slippa behandlas som ”slit-och-släng”-produkter.

  12. På mitt jobb händer det också att man skriver en överenskommelse. Jag blir jättearg varje gång.

  13. Marguerite

    Isch. Får lust att marschera till det där företaget med plakat och banderoller. Tänker att avhumaniseringen smyger sig ini våra hjärnor och snart går vi med på allt. Lisa skall säga upp sig omedelbart och avslöja företagets metoder för Janne Josefsson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s