Han dansade som en kobra

Guinea-Bissau för många år sedan. Min vän K kör två svenskar ut till byarna, en fotograf och en skribent. De ska rapportera om ett land i fajt mot portugiserna. ”Nu ska vi till ett bageri”, kommenderar fotografen i bilen och K kör dem dit. En grupp kvinnor har köpt bröd och står utanför. När J hoppar ur bilen med sin kamera börjar de dansa. Och J dansar med.

Han dansade som en kobra med sin Leica, berättar K för mig där vi sitter framför kaminen. Det är julafton 2012. Jag försöker föreställa mig Guinea-Bissau under den där tiden men det funkar sådär. Då får jag en stor ask med fotografier i knät, fantastiska och utsökt komponerade bilder. Jag bläddrar och njuter… På asken har J skrivit adressen till mina vänner, det värdpar som tagit mig under sina vingars skugga denna jul. Poststämplarna är gamla och bilderna av mina vänner är fantastiska att se; en annan tid, och ändå så nära inpå…

De talar om hans brev, om chocken när han rycktes bort tidigare i år. Hur de inte förstått att han var sjuk. K berättar om motståndet mot den digitala kameratekniken men hur J blivit alldeles begapad i sin första scanner, om hur välförtjänta prispengar gjort det möjligt för honom att äntligen ta itu med alla sina bilder som bara legat…

Men honom kände du väl till, undrar mitt värdpar lite förvånat. Ni rörde er ju i samma kvarter?

Jag rodnar nästan. Nej, jag har bara hört hans namn, otaliga gånger, men jag har noll pejl på hans bilder. När jag bläddrar bland de ofantligt vackra fotografierna i mappen i mitt knä blir jag nästan lite gråtfärdig. Men boken de plockar fram, med de svärtade bilderna från verkstadsgolven, inger mig bara konstig oro. Barndomen kommer tillbaka till mig; min familjs egna fotoalbum med bilder från järnbruket, valsverken, de skitiga männen i vita hjälmar och svarta overaller. De där ansiktena som var så fulla med blankt, svart sot att ögonvitorna lyste skrämmande där jag som barn betraktade dem. Inte heller nu vill jag se. Det där tillhör en värld jag lämnat utan att någonsin tillhöra. Inte på riktigt. Inte ens den där natten då jag som fjortonåring fick följa med min mor till järnverket på ett nattskift och hon tog mig ned i de där larmande, oändliga salarna med rännor i golvet och högt i tak, med glasrutor som alltid var konstant svarta ut mot världen, mot granskogarna utanför. Jag minns de arbetande männen där ute på golvet, hur jag spände ut bröstet i något slags påkommet patos och inbillade mig att jag var en del av det hela. Det var jag ju aldrig. Jag fattade inte ett skit och lär aldrig göra det.

Så jag bläddrar förbi J:s sotade arbetarklassbilder men det är ändå som om han knackar mig på axeln och tvingar mig att titta. Det är julafton. Världen tycks mig så liten, den sluter sig som en snara av garn. Det viner från kaminen, ute blåser det upp, mina vänner bjuder på snaps, jag är tillfreds. En hel dag har gått utan att minsta stråk av ångest har snuddat vid mig. Det är den bästa julafton jag upplevt på många år. Och i mitt knä ligger vackra bilder från Afrika. Nej, jag hade inte någon koll på honom, fotografen, men nu vet jag. Jean Hermanson. Han som dansade som en kobra.

18 kommentarer

Filed under Uncategorized

18 responses to “Han dansade som en kobra

  1. Det finns ingen som du som med ord kan skapa så mycket bilder, och minnen, i mitt huvud. Fantastisk text. Och det gläder mig att din jul varit god.

  2. Tack för din julsaga. För det var va det var. Tack Blå för dina ord. Kramar Lolle

  3. Singelmamman och Loll har redan sagt vad som behöver sägas!

  4. Znogge, jag behöver inte heller säga något mer.

    Skönt att du haft det bra. Jag tänkte på och skålade med dig.❤

  5. Lång tajm no lukk… Känns varmt att konstatera att fröken haft det angenämt! Och samtidigt kan jag inte hindra en undrande tanke… Vilken blå nyans är det som kan tänkas spegla frökens sinnesstämning i det framställda sammanhanget?

    Hursomhelst: önskar dig en bättre fortsättning… typ… liksom…

  6. Jag önskar dig ett gott nytt år!
    Kram❤

  7. Salut! vännen… jag tar en klunk bubbel för dig vid tolv. Det ska fan bli bättre – nästa år. kram!

  8. Dina ord räckte egentligen för att ”se” men jag googlade på Jean Hermansons bilder och även om det var mest bilder som du hoppade över … de svärtade bilderna från verkstadsgolven … var de fantastiska … Tack Lilla Blå för att du presenterade oss och vad glad jag blev för din fina berättelse om som du skriver ”den bästa julafton jag upplevt på många år”.

    Massor av kramar och God Fortsättning 2013 …

  9. Åh, jag kände inte till J, men tack för din fina julberättelse nu vet jag och har kikat på hans bilder på nätet. Fantastiska. En hel ask sådana i knät, det är fina grejor. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s