Mer bildad än så blev jag inte, mamma

Jag kan sakna att tala med mina föräldrar. Det är snart tretton år sedan far lämnade in, tre år sedan mor gjorde detsamma. Jag fantiserar om hur det skulle vara att diskutera livets realiteter med dem. Speciellt de där dagarna då allt känns djävligt och tungt – då fantiserar jag och längtar. Vi skulle sitta tillsammans och jag skulle få visdomsorden på rad. Få känna tröst.

Så slår det mig: mötte jag några som mina föräldrar idag skulle vi inte ha något att tala om. Några fördjupade samtal av den sort jag saknar hade vi aldrig. Jag har blivit någon från en värld de inte kände till; en akademiker, verbal, reflekterande, med perspektiv de inte greppade. De, med sina sex respektive sju år i folkskola… farsan som aldrig läste en bok… de hade inte gillat en sån som jag. Sådana som mig visade de överdriven respekt blandat med klassförakt och avståndstagande.

Om jag ska vara ärlig så minns jag hur vi tidigt gled ifrån varandra. De där sista åren då jag, väl tillbaka i barndomsmiljöerna, tystnade. För ingen tycktes lyssna. Det blev obekvämt när jag sa något. Där kom jag på besök, från storstaden, universitetet, från utlandet… Jag kom tillbaka med ett annat språk som ingen kunde… Så de talade om sitt… vädret, grannarna… allt det där som jag upplevde som snävt, begränsat. Hur många gånger var jag inte sårad över att ingen tycktes bry sig om min värld, hur jag hade det… Ha!

Jag kom tillbaka efter nästan två år i Australien, Indonesien, England… och blev dödligt sårad över att ingen frågade hur jag haft det. tolkade jag det som ointresse. Det tog mig några års studier innan jag fick fatt i bilden av min egen klassresa och kunde korrigera den. Men likförbannat; mötte jag några som mina föräldrar idag skulle det inte självklart bli ett samtal. Det svider att erkänna. Men fantasierna fortsätter ändå… Jag saknar dem, saknar några äldre och klokare kopior av mig själv, saknar några som vägleder mig. Jag saknar tröst.

För inte så länge sedan umgicks jag med någon som hela tiden korrigerade mig när jag sa något. Varje påstående eller tanke från mig möttes av rättningar, långa utläggningar… Och för varje gång blev jag alltmer stukad, tystad, förminskad. I min kroppshållning igenkände jag plötsligt min egen mor. Jag mindes min iver att föreläsa, berätta vad jag kunde, vad jag lärt mig där ute i världen… och hur hon liksom krympte framför mina ögon och vände undan blicken. Jag förminskade henne, gjorde henne osäker. Det är då själva fan att det skulle ta mig så många år innan jag insåg det och nu är det försent. Förlåt mamma. Jag ville aldrig göra dig liten. Du var allt annat än liten. Det var jag som var en idiot. Mer bildad än så blev jag alltså inte. Och du kunde  och gjorde saker som jag aldrig kommer att klara av.

I min barndom var kunskap något man erövrade och liksom tjyvhöll på. Den som visste något, oavsett vad, hade makten. Den gav man inte frivilligt ifrån sig. Det var en kamp, små oheliga krig, som pågick för jämnan. När jag väl hamnade på universitetet, som den första i min familj, häpnade jag över hur kunskap var något man delade ut, bytte sinsemellan, knådade, gjorde om, sådde, diskuterade och förkastade för att sedan ta upp på nytt. Det gjordes frikostigt, generöst… och det tog tid innan jag förstod att det fanns andra sätt än de jag lärt mig. Jag åkte hem och stänkte över av entusiasm.

Det gick åt helvete såklart.

Sen åkte jag inte hem mer.

28 kommentarer

Filed under Uncategorized

28 responses to “Mer bildad än så blev jag inte, mamma

  1. dr. no

    Dom delar inte med sig – de försöker vinna makt genom att sätta sig i positionen av den som vrider kalejdoskopet. Att missta universitetsstuderade för upplysta och altruistiska är väl nästan det sämsta man kan göra…

    • dr. no

      En gång satt jag på ett tåg som for över skaraslätten på väg mot Örebro och sov. När jag vaknade satt bredvid mig en akademikerkvinna, livligt diskuterade politik med en påtagligt full västgötsk bonde. Nu har jag glömt vad diskussionen gällde, men jag minns att bonden, på det burdusa vis människor talar på ”slätta'”, fullkomligt sablade ned kvinnans argument. Dessutom bjöd han på Whisky.

      När han klev av vid Skara station vände sig kvinnan mot mig för att söka bekräftelse för sin omskakade världsbild, där akademisk skolning och det tillhörande (makt-)språket är överlägset bondskt snusförnuft. Hon gjorde det, som jag minns det, dessutom genom att söka förlöjliga mannens dialekt.

      Någon bekräftelse fick hon dock inte. ”Du ää’ la’ dômm i hêla hôvvê”, sa jag och gick till restaurangvagnen för att få mig en öl.

      True story.

  2. Tomtenietzsche

    Jag blev både rörd och bildad av dina kloka insikter, erfarenheter och perspektiv. Jag känner att jag skulle vilja komma med några tröstande ord och plåstrande visheter men det skulle bara bli taffligt. Jag är smart nog att inte försöka vara klok. Dock, med ett visst snusförnuft, hämtad från någon självhjälpsbok från stormarknadens pockethylla, skulle man kanske kunna säga att var och en är ansvarig för sina egna känslor. Det var inte din avsikt att göra din Mamma mindre; om hon kände det så var det hennes egen låga självkänsla som låg bakom. Hennes självkänsla skulle i grunden inte bli starkare av att du inte gjorde din resa. Jag tror att alla som studerat eller erfarit något som förändrat deras världsbild har upplevt det där stora gapet som uppstått när man åter träffat gamla vänner eller nära och kära som stått kvar på samma perrong som man lämnat dem på. Och sorgen av att inte längre dela samma värld.

  3. Och det här var en fruktansvärt bra text och berättelse om klassresans konsekvenser… avståndet och förminskningen i den uppviglade lyckan över att få ta sig vidare – få mer – kunna mer- leva mer…som sker när man bildar sig, inte av ondo. Nej inte alls, bara av berusad lycka över att kunna skapa ett annat liv. Så fint att du ser det nu! Och skriver om det. Ger ut det! Finns andra där som är mitt i resan och behöver denna text. Stor bamsekram på dig!/Loll

  4. Du är klok som en bok. Ibland tänker jag att du måste vara äldre än Jesus. Så mycket liv du har hunnit med. Vad du gör, sluta aldrig skriva. Vi behöver dig och dina ord.
    Jag lindar in dig i en filt och kramar länge.

  5. Jag känner precis igen mig. Mina föräldrar lever båda fortfarande men vi har inte heller några ”givande” samtal just av de skäl som du anger. De har 7 års folkskola och jag har en jädra massa universitetspoäng, som inte hjälper mig ett dugg när jag pratar med dem. Jag upplever precis som du att de inte är intresserade av min värld och visst, själv är jag korrigerande och von oben. Jag är arg på dem samtidigt som jag känner en massa skuld i en ständigt ond spiral och inte vet jag hur jag ska hitta ett gemensamt fungerande språk. Det borde ju vara upp till mig med tanke på all min fantastiska ”bildning”, eller? Jag både vill och inte vill få det att fungera. Precis som du åker jag inte heller hem så ofta, trots att jag vet att en dag är det försent och då har jag hela livet kvar att ångra mig.
    Det var så skönt att läsa dina ord på det jag känner, du skriver ju så himla bra! Men inte skönt att du känner som jag. Tack och kram!

  6. Marymary

    oh, igenkänningen på det här…

  7. Ja, jag tar en gemensam kommentar till både Marymary, Soldansare och de som mejlat privat under dagen: det är tydligt att jag är långt ifrån ensam om de här erfarenheterna och det har känts trösterikt för mig att höra. Ibland har jag mina tvivel över om jag ska lägga ut vissa texter här och detta var faktiskt ett inlägg som jag tvekade lite inför. Men nu när det är gjort slås jag åter igen över hur det mest privata alltid tycks vara det mest allmängiltiga. Har jag skrivit något som fått någon annan att känna igen sig så ska ni veta att jag också känt mig glad idag över era kommentarer och det ni delat med er. Man är aldrig så ensam som man tror. Tack.

  8. mickeb

    Hej, mina föräldrar dog då jag blev 20, arbetarklass och jag var den förste som studerade på universitet i min släkt. Jag känner igen allt och en gång sa jag till farsan att han var lurad och blåst och han bara tittade på mig med sorg i blicken och sa: Vem tror du betalar dina studier…puh, jag skäms ännu. Min Farsa dog i lungcancer av all rökning, 50 år ung o morsan före 50, men jag minns dom med glädje, men jag minns också hur farsan kom från en miljö där de inte hade råd med glasögon utan hur han satt längst fram i en bänk och ändå inte såg skarpt och hur han sedan pluggade på nätterna,ekonomi och hur otroligt lycklig och stolt han var då jag tog studenten( tur han inte såg min fortsatta utveckling, som frilans, aldrig skaffa sig ett fast jobb osv).
    Det är väl de här erfarenheterna som gör mig galen på Rutavdrag för läxhjälp, orättvisor o annan skit. För övrigt: dags att införa medborgarlön i europa snart.

  9. Det var så fint det du skrivit om dig själv och din uppväxt och jag greps så när jag läste det att jag har svårt att finna ord faktiskt för att få fram hur mycket jag känner och nog ändå kan förstå trots att jag ju inte har dina erfarenheter. Din saknad efter de där mötena som egentligen aldrig ägde rum (men trösten behöver ingen akademisk examen för att ges och tas emot) Dina föräldrar förstod säkert någonstans att du ville berätta om ditt ”nya” liv men klarade kanske inte riktigt att visa det. De var säkert väldigt stolta.
    Jag har i stället för egna erfarenheter haft vänner som antingen har gjort en klassresa där jag försökt att ”passa in” och inte trampa på några tår men till slut struntat i att försöka och bara varit den jag var (och då också accepterats som den jag var) … det har varit det allra bästa … man KAN mötas ändå (Margith min döda väninna sa alltid att jag använda så ”fina” ord som ingen människa kunde förstå … men de slank ur mig ändå titt som tätt🙂 ) Och du må tro att det har varit sårande och tungt många gånger att avfärdas som borgarbracka (bara för att min pappa var direktör och min man chef på olika nivåer) innan personen har tagit reda på vem jag är och vad jag står för i livet . De finaste vänner jag har haft är faktiskt de jag träffat utanför min så att säga ”klass” … när de väl har tagit mig till sig. Jag har mycket att tacka mina föräldrar för … dels för att de är/var liberala ”borgarbrackor” från Göteborg som inte är/var det minsta ”snobbiga” och alltid har slagit ner på så´na yttringar om de dykt upp. Dels har vi aldrig bott i ”överklassgetton” utan haft grannar av alla ”sorter”, och slutligen … men inte minst … är jag nyfiken på människor … alla människor, hur de känner, tycker … hur de har kommit fram till det …. och så blir jag vansinnig av översitteri. Jag känner mig mer borta och alienerad (se där vilket ord jag kan) av att vistas i de ”fina” salongerna.

    Det viktigaste i livet är nog att man är ödmjuk inför det och dem man möter på vägen.

    Och du Lilla Blå … jag har sagt det förr … är en av de klokaste människor jag ”känner” … och med det största av hjärtan.

    Det är det som räknas …

    Kram!

    PS Det här blev lite långdraget … men ja … jag ville säga det i alla fall. DS

  10. Jag känner också igen mig i det du skrivit…men då jag nu har lyckan att vid 42 års ålder fortfarande ha båda mina föräldrar kvar så har jag äntligen hittat ett sätt att få till de där samtalen som inte existerade för tio år sedan…De kanske inte alltid är de djupaste och mest givande samtalen men de gånger jag verkligen har behövt dem, så har jag faktiskt fått dem genom att helt enkelt tala om att jag är helt vilsen och behöver deras råd. Då har ”ointresset” för mitt liv givit vika och de har varit de föräldrar jag verkligen behövt just då… och närheten som uppstått har jag lagt närmast hjärtat.

  11. När jag för första gången träffade Husses farmor och hon hörde att jag läste juridik fnös hon bara. Konstaterade sedan att i hennes släkt hade alla ordentliga arbeten minsann.

    Hon var uppvuxen i en statarlänga och hade själv arbetat som kokerska. Vi var ljusår ifrån varandra och så förblev det…

  12. irrhönan

    Min far gjorde en sån klassresa. Han var den första på byn som gjorde nånting så urbota konstigt som att läsa på universitetet. Fysik och matematik, vad skulle man med sånt till? Kom hem till lagårn istället. Tidigt 70-tal åkte vi till Afrika, det var också konstigt.

    På egen kropp har jag märkt skillnaden mellan mig och Exet (som är den som har gjort en liknade resa) och hans familj. Farfar och jag har inte mycket att prata om. Bland annat är jag en sån där konstig människa som trivs med att jobba. Själv har han hatat varje dag av sitt arbetsliv, och är nu äntligen pensionerad. Säger han.

    Du skriver gripande och min fantasi sätter igång. Tack för det!

  13. Tack för det ni delar med er allesammans. Bättre bloggläsare kan ingen människa önska sig. Godingar! (Ja, Dr No, även du!)

  14. Wenke (Kaffepulver)

    Så bra Lilla Blå!
    Jag är allt mer sällan ute i bloggsfären, men tittar in hos några av mina favoriter då och då. Jag har hoppas att jag har sagt det förr: Du har en gudabenådad penna. Dessutom ett angeläget ärende. Jag blir berörd och rörd, andra gånger full i skratt.
    Om jag vore rik skulle jag bli din mecenat. Inget mer slavande i grottekvarnen, bara vackra, roliga och sorgsna ord.

    Kram!

    före detta kaffepulvret

    • Ååååå, en mecenat…. (stönar av längtan). Så chict, så fett, så ouppnåeligt.
      Kaffepulver är en av de bloggar jag saknar mest i den krympande bloggsfären. Bara så du vet det. Och det säger jag inte för att du smickrar mig eller för att jag vill smickra dig. Så är det bara. Hoppas ditt skrivprojekt faller ut som en vår efter vinterns intet.

  15. Din fantastiska berör mig så Lilla Blå,
    och den skulle lika gärna kunna handlat om min syster som är den första i släkten som studerat vid universitet.
    Jag känner så väl igen det du beskriver, hur syrran kom hem full av nya insikter och hur hon ville diskutera ur nya perspektiv och hur osams de blev…
    Hon var ung, rebellisk o analyserade ihjäl allting och hade morsan inte argument så det räckte sänkte syrran henne skoningslöst och aningslöst…
    Det har flutit mycket vatten under broarna genom åren och om de kommer att mötas i sina hjärtan igen, på riktigt, vet jag inte. Jag hoppas men det är svårt.
    Själv har jag i hela mitt liv medlat… jag hamnade jämt mitt emellan och ville bara ha fred! Syrran ansåg mig vara en quisling och jag upprepade:
    -Hon menade säääkert inte illa mamma, hon menade säääkert inte illa syrran… och om ni inte tar det så personlig utan tänker utifrån era olika perspektiv så….
    Ord är viktiga, ord är makt och uttalade går de inte att ta tillbaka…
    Kram

    • Ord kan vara den lenaste snuttefilt och den skarpaste svärdsklingan, ja. Tack för att du delade med dig av ditt, Mimio. Jag hoppas, liksom du, att din syster och mor finner en väg fram till varandra, hur snårig den än kan te sig.

  16. Alf

    Det var just det här som gav mig närvarokänslan igen, som jag skrev på FB. Just på grund av igenkännandet. Jag har gjort den ”klassresan” själv. INte därför att jag ville bort, bli något bättre, finare. Ingen av mina släktingar hade ens tagit studentexamen. Och jag vill plugga vidare på Universitetet. Visste inte riktigt vad, inte riktigt varför heller. Jag var nog mest nyfiken. Och mina föräldrar var glada, de flesta vill att deras barn ska få bättre möjligheter än de själva hade. Men jag fick ju också andra tanker, en annan värld, som kunde skava mot den gamla. Min far hade ofta svårt för det. Han var tudelad, var å ena sidan glad tror jag, men kände nog att jag delvis blev en främling. Min mor tog det på ett annat sätt. Jag skulle kunna skriva löpkilometer om detta, men sammanfattningsvis kan jag säga att jag ofta genom åren känt att jag fastnat på mitten, att jag inte hör hemma någonstans. Eller överallt.

    Nu blev det mycket skrivet om mig här, men jag ville säga Tack. För att dina ord fick igång mina tankar.

    • Tack själv, Alf. Det här blogginlägget är nog det som fått mest gensvar på sistone och framför allt varit det inlägg som fått andra att berätta om just sig själva. Det gör mig alltid rörd när jag skriver något och får så mycket tillbaka så det är jag som ska säga tack.

  17. Hej! Jag hittade just precis din finfina blogg och blev alldeles betagen. !!! Tyvärr också en liten aning nedslagen… Igår lade jag nämligen ner min kära älskade varjevingligvardag-blogg för att starta upp en Ny, som fram till nu gått under arbetsnamnet Blå. Hur ska det då gå? Din blogg är så fin att jag vill följa den, men att sedan döpa en egen blogg till Blå skulle ju kunna bli liksom att förfölja…🙂 Hur som helst: Tur för mig att jag hittade till dig, jag kommer nog att kika in fler gånger. Ha det bra! / Bea

    • Hej Bea och välkommen hit. Jag blir alltid glad när någon ny läsare tar sig tid att kommentera och beröm är alltid fint att få, så tack. Vad namn på bloggar anbelangar… tja, jag har inte tagit patent på varken den ena eller den andra färgen så jag har inget att säga om det.😉 Du kommer säkert på något bra. Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s