Det är sotigt i bröst och tanke

Det är en obehaglig känsla, nästan som förstoppning. Man vill skriva, man har något att säga men samtidigt är självföraktet för det egna skrivandet större… så man låter bli. Man gör annat. Tills skallen börjar köra sina egna inre monologer. Även om inte fingrarna skriver så skriver hjärnan. Som den alltid gör hos mig. Ju längre jag håller emot desto mer pressar det på. Paradoxalt så blir tröskeln också högre… Till slut känns det som jag ska spy, bokstavligen kasta upp. Kan ingen bara ta bort det här ur mig, vad det nu är? Men samtidigt; om man tar bort det finns det ju inget kvar att kalla jag? Satan!

Dagarna går under sjudande ilska. Svenska kyrkomötets vanvettiga utspel där de plötsligt tar politisk ställning mellan Israel och Palestina… Vad fanken är detta!? Svenska kyrkan ska inte ägna sig åt att välja sida. De ska definitivt inte sätta skiten på pränt, hur naivt och gulligt de än lyckas formulera det. ”Vi stöder ditten och datten…” Utan att ha insikt i vad varken ditten eller datten innebär i realiteten. En skrift som kan tas som ursäkt för hatbrott, förföljelse och fan vet vad. I pressen är det tyst. Man kan bli rädd för mindre.

Jag äcklas över rapporterna om SD och partiets idoga försök att tvätta rent, paketera och sälja in en människosyn som får tarmarna att vrida sig i protest. Jag äcklas av sifferbarometrar och en alltmer avtrubbad omgivning, av uppgivenheten (inte minst min egen) och den ofattbara idiotin som blir mylla för detta satans ogräs!

Jag gråter över mina vänners skildringar av sina arbetsplatser inom vården och äldreomsorgen; nedskärningar, avskedanden, stress och omänskliga arbetsscheman, sjukskrivningar och (o)frivilliga uppsägningar följt av arbetslöshet och ångest. Hur den enskilde skuldbeläggs på arbetsplatsen när gamlingar ligger i sin egen skit timme efter timme. Det är ditt fel! Du får arbeta snabbare, göra mera övertid, du ska arbeta gratis, du är inte tillräckligt effektiv. Det är enklare att rycka på axlarna och säga fuck off åt en arbetsgivare om du sysslar med pappersarbete och vill gå hem i tid. Det är betydligt svårare att göra det när du vet att det drabbar en annan människa; en kollega, en patient…

Och jag sitter framför min skärm och producerar ren skit på beställning och jag är rädd att förlora mitt jobb, jag är rädd när mina kollegor nu blir sparkade en efter en. Jag äcklas över mobbingen som finns runt omkring mig, jag blir trött och arg och jag böjer nacken och skriver vidare. Äcklas av mig själv, att jag säljer mig – för jag vill så förtvivlat ha den där tryggheten som en månadslön ger. Samtidigt vill jag skrika ut från hustaken – och gör det inte. Och äcklas återigen. Över min feghet. Över min trygghetslängtan. Över detta eviga horeri.

Vi diskuterar, några vänner och jag. Vi pratar om hur fint det anses med den dumma, innehållslösa underhållningen. Hur fint det är att låtsas-engagera sig i någon minut över sakernas tillstånd, trycka gilla-knappar och klicka på länkar för att se snitsiga reklamfilmer som tar upp SERIÖSA saker på ett modernt sätt. Med modernt menas: budskapet får inte ta längre tid än en minut. Vi har så brått. Till vad?

”Alla rika överklasskärringar i Köpenhamn bleker sitt skithål numera”, säger en väninna och himlar med ögonen. ”Först tar de lavemang och så bleker de sina anus”. Det räcker inte längre med att operera brösten, suga lår och arslen magra för att sedan spruta in fett i läppar och kindben. Det räcker inte längre med att raka muttan och gå på gym. Vi ska bli fina och vita långt upp i röven. Ingen antydan till bajs så långt ögat når, även om vi vadar i skit på ett annat sätt. ”Men det absolut senaste jag läst om”, fortsätter väninnan, ”vet du vad det är?” Jag skakar trött på huvudet. ”Nu går kvinnor och opererar bort delar av blygdläpparna. De ska vara trånga, små, smala och jämna”. Så då vet ni det, folks, bullfittor är ute. Nu ska det vara platt och snipigt och rakat. Jamen, varför inte sy ihop hela skiten med en gång? Väninnan tycker kvinnor som ägnar sig åt sina underliv på det här sättet ska tvångsdeporteras till flyktingläger i Sudan på en månad eller två. ”Så får vi se om de fortfarande tycker att det viktigaste i livet är att bleka rövhålet med kemikalier och skära bort delar av blygdläpparna.”

Ja, jag är arg. Arg och trött. Jag böjer på nacken, kröker rygg och knogar vidare. Det är sotigt i bröst och tanke. Jävla vinter. Jävla ofattbara, utbredda dumhet, tomhet.

Som vanligt när jag inte orkar med att träffa andra, när allt jag har att ge är ilska och aggression, tar jag min tillflykt till konsten. Går in i bilderna. Suger näring ur litteraturen. Hoppas på lugn och ro i naturen.  Kan inte livet bli verkligt snart? Inte denna dåligt tecknade seriestripp om absolut ingenting.

Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms för att jag spelar med i det här.

Jävla schackrande.

Jävla ekorrhjul.

Jävla mig.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Det är sotigt i bröst och tanke

  1. dr. no

    Fyfan vad bra. Precis så är det. Med hatet som huvudkudde.

    Eller, som Fredrik Ström uttryckte det en gång för länge sedan:
    ”Tacka för det, seklers lort ligger samlad, så möghögarna växer upp ur skorstenarna! Det ska till ett sju helvetes renhållninghjon för att klara undan all den smörjan.”

  2. Amen.

    Du behöver knappast känna dig konstig. Alla horar. Är det inte för arbetsgivaren och kunderna så är det för försäkringskassan eller något annat som kan slå hela ens liv sönder och samman.

    Jag känner som du. All denna skit. Orkar inte ens läsa rubrikerna längre. Inte heller engagera mig. Jag blir bara trött och ledsen. Det är idioter överallt. Vart man vänder sig.

    Jag kramar dig och så blundar vi en stund. Stänger av omvärlden. Bara värme och närhet. Klappar lite.

    Och spolar ner skiten dit där den hör hemma.

  3. Olle Falk

    Om jag kunde skriva så skulle jag kommentera detta men nu konstaterar jag bara att det nog är bra för min mentala hälsa att jag handgripligen rotar i sopor och för detta uppbär lön …

  4. mickeb

    Ibland, med min ålders rätt, så känns det som om dumheten bara har accelererat sedan 1975. Jag har varit med och skildrat nästan varenda positiv grej i vårt samhälle och lika förbannat känns det som vi förlorat hela tiden. Idag blir jag helt matt, läser din beskrivning, ser på tvn, osv,, man undrar vad är det för fel på människor. Saknar alla en egen kraft? Å andra sidan, vad har man för val. Efter 45 år i motvind kan man inte vända kappan efter vinden. Då faller man rakt ner i avgrunden. Lundell sa en gång då han hade som värst med ångest borta i Hornsgatskorsningen. Det är för jävligt,men läget är intressant….kram på dej.

  5. Jag gillar dock att du ryter. Världen behöver fler som dig.

  6. Suveränt … och jag gick ur Svenska Kyrkan för jag blev så förbannad. Men det skiter väl Svenska Kyrkan i … nej det värsta är maktlösheten som verkar sprida sig … var finns hoppet som fanns … Är det för att vi inte har vant oss vid globaliseeeringen … och EU .. och att när det blåser kallt blir folk som galna … snåla, snikna och sysslar med navelskådande. Alla schackrar vi mer eller mindre … du mindre … vad skulle man göra om man hoppade ur det där ekorrhjulet … Hjulet behöver dig där … och dina blogginlägg.

    Massor av kramar till Lilla Blå som är större än störst …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s