Chocolate chip

Det finns en slänt på kära ön som har sin motsvarighet i Indonesien, på Bali, en annan ö på andra sidan jordklotet. Jag vet, för jag har vandrat båda platserna. Precis som det finns en korsning utanför Perth i Västaustralien som ser precis ut som en korsning i Västerås… och precis som det finns en plats i Melbourne som exakt påminner om ett ställe i Värmland! Man säger att alla har en dubbelgångare någonstans i världen. Jag tror det är detsamma med platser.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Jag vill berätta om den där mannen i pyjamasbyxor, de svarta med gula prickar. Han som ser ut som han är antingen 20 eller 100 år. Han som har en knallröd trumpet. Det där som skulle bli hans sista platta, Miles Davies sista platta, den träffade mig som en blixt en klibbig het dag i djungeln, därnere i Indonesien. Den färdigställdes efter hans död. Den är läskigt funky, mer funky än jazzig.

Jag var olycklig den där tiden i Indonesien. Jag var ensam, pank, febrig och rädd. Allena i en värld jag inte förstod. Rödhårig och vit, stämplad som rangda, trollkvinna. Jag som hade satt på mig vigselringen, den fejkade, för att få vara ifred på ön. Den där fejkade låtsasringen som ärgade ihop på en enda dag av luftfuktigheten. Blev lika grön som jag var som resenär. Fy fan vad jag hatade Indonesien!

Men en dag, i en av de där märkliga affärerna inne i djungelbyn, dunkade Miles ut ur högtalarna; han slet sig ut ur väggen som en galen liten gräshoppa, i pyjamasbyxor och med bar överkropp. En illröda trumpet i högsta hugg. Min värld välte över ända och efter det var sig ingenting likt.

Det här är från plattan Doo-Bop – den som jag köpte, lånade ut till en vän och sen aldrig fick tillbaka. Laserstrålen genom djungelmörkret och genom alienationen. Rakt in i mitt västerländska hjärta. Som en stålbult. Tack, Miles. Jävla galning. Älskar dig. Utan att ens förstå dig… eller din musik.

Annonser