Det finns en slänt på kära ön som har sin motsvarighet i Indonesien, på Bali, en annan ö på andra sidan jordklotet. Jag vet, för jag har vandrat båda platserna. Precis som det finns en korsning utanför Perth i Västaustralien som ser precis ut som en korsning i Västerås… och precis som det finns en plats i Melbourne som exakt påminner om ett ställe i Värmland! Man säger att alla har en dubbelgångare någonstans i världen. Jag tror det är detsamma med platser.
Men det var inte det jag skulle berätta om. Jag vill berätta om den där mannen i pyjamasbyxor, de svarta med gula prickar. Han som ser ut som han är antingen 20 eller 100 år. Han som har en knallröd trumpet. Det där som skulle bli hans sista platta, Miles Davies sista platta, den träffade mig som en blixt en klibbig het dag i djungeln, därnere i Indonesien. Den färdigställdes efter hans död. Den är läskigt funky, mer funky än jazzig.
Jag var olycklig den där tiden i Indonesien. Jag var ensam, pank, febrig och rädd. Allena i en värld jag inte förstod. Rödhårig och vit, stämplad som rangda, trollkvinna. Jag som hade satt på mig vigselringen, den fejkade, för att få vara ifred på ön. Den där fejkade låtsasringen som ärgade ihop på en enda dag av luftfuktigheten. Blev lika grön som jag var som resenär. Fy fan vad jag hatade Indonesien!
Men en dag, i en av de där märkliga affärerna inne i djungelbyn, dunkade Miles ut ur högtalarna; han slet sig ut ur väggen som en galen liten gräshoppa, i pyjamasbyxor och med bar överkropp. En illröda trumpet i högsta hugg. Min värld välte över ända och efter det var sig ingenting likt.
Det här är från plattan Doo-Bop – den som jag köpte, lånade ut till en vän och sen aldrig fick tillbaka. Laserstrålen genom djungelmörkret och genom alienationen. Rakt in i mitt västerländska hjärta. Som en stålbult. Tack, Miles. Jävla galning. Älskar dig. Utan att ens förstå dig… eller din musik.
Jag tror jag förstår känslan … när jag hör den röda trumpeten … och ser dig där i djungeln framför mig: Rödhårig och vit, stämplad som rangda, trollkvinna.” Åhh … lilla Blå … jag älskar DIG 🙂
Kram!
Haha, okay. Tack! 😀 Kram tillbaka.
Bra skit, Miles. Och nu vet jag också vem jag ska höra av mig till om jag behöver hjälp med något av de Albino-recept jag snappat upp under mitt senaste studiebesök i Franska Kongo…
But of course, you know you can trust me. Eller som Van Morrison gapade: I’m your witch doctor.
Och apropå ingenting, nu mindes jag plötsligt den vita uppstoppade krokodilungen från Belgiska Kongo som brorsans svärfar hade i vardagsrummet en gång långt tillbaka. Det låter bättre i text än var det var. Men ändå, va…
En krokodil-albino?! En bleknad Sobek!
Vi kokar soppa på dess skinn!
Gamle Miles var en trogen följeslagare för länge se’n – i studentrummet…där kände jag mig inte heller riktigt hemma. Fast inte lika borta som du måste ha känt dig i Indonesien…
Kram på dig – och jag är så glad för din skull att det löst sig med annat boende. Men honung inom räckhåll t o m!
Indonesien var verkligen inte min kopp te – och verkligen inte min whisky! Kram tillbaka hörru. Jag hoppas det blir finofino där i honungsriket.
Vet inte riktigt om det här är min musik…vet inte riktigt. Jag tror jag lyssnar en gång till…
Vet inte ens om det är min… men minnena förgyller. 🙂
Miles är one of a kind. Lyckliga du som fann honom där i Indonesien som en räddare i nöden. Kram
Föredrar nog den yngre Miles men lycklig att jag fann honom.. hell yeah!