På pendeltåget i Byen blir jag tilltalad av en gråhårig man i kortbyxor. Han har vit skjorta och vit bandana kring halsen. Svart skinnväst. Glest mellan tänderna. Han ler brett. ”Jag ska på bussutflykt”, säger han. ”Jag kommer en halvtimme för tidigt. Det här tåget går väl till Valby? Jag ska ta buss därifrån.”
Har ingen aning men vad tusan…jag nickar till svar. Tåget går säkert till Valby. Han kikar mig i ögonen. Blicken är munter och lite fräck. En spjuver i kortbyxor, så gammal han är. Jag önskar honom trevlig resa. ”Tack ska du ha”, raspar han och visar alla gluggarna i munnen. Rösten låter som om den gått genom en bandsåg.
Det är en ljuvlig morgon. Väl ankommen till kontoret ringer jag en flyttfirma. Mannen i andra änden låter servil, på gränsen till onaturligt försynt. Som en betjänt ur en gammal film. Han niar mig konstant. Jag gillar’t.
Vi bestämmer oss för att ses till lunch en dag i veckan för att snacka business. Jag ger honom till och med min portkod. När jag lägger på telefonluren googlar jag hans namn.
Det borde jag aldrig ha gjort!
Oj då …
Ja, du. Så länge det inte är H… sveden.
/Marie
Det tog lite tid innan poletten trillade ned där. Svaret är nej. Dubbelt nej.
Har man inte hat-trådar dedikerade åt ens person på forum som Flashback, då har man misslyckats…